Medicinska ord på D
Alla termer i ordlistan som börjar på d. Sök i hela ordlistan nedan, eller bläddra till en annan bokstav.
Sök i ordlistan
- D-dimer
- subst. (-en) nedbrytningsprodukt av fibrin; blodprov som stiger vid blodproppssjukdom och används för att utesluta ven- och lungtromboembolism. Eng. D-dimer. Referensvärde (vuxen): < 0,5 mg/L FEU; ett normalt värde talar starkt emot blodpropp.
- D-vitamin
- subst. (D-vitaminet) fettlösligt vitamin som bildas i huden vid solljus och tas upp via kosten; reglerar kalk- och fosfatomsättningen och skelettets mineralisering. Eng. vitamin D. Referensvärde: 25-OH-vitamin D i blodet önskvärt > 50 nmol/L; brist ger benskörhet (osteomalaci/rakit). Jfr Kalcium, PTH, Fosfat.
- d-vitaminbrist
- subst. brist på D-vitamin, som kan ge benskörhet, rakit hos barn och muskelsvaghet. Lat. avitaminosis D. Eng. vitamin D deficiency. ICD-10: E55 (E55.9 ospecificerad). ICD-11: 5B57.
- daktylit
- subst. ”Korvfinger/korvtå”; svullnad av ett helt finger eller en hel tå (till skillnad från svullnad enbart i leden), ses bl.a. vid psoriasisartrit. Eng. dactylitis. Av gr. daktylos = finger + -itis.
- daktylogrypos
- subst. permanent krökta (böjda) fingrar eller tår. Eng. dactylogryposis. Av gr. daktylos = finger + grypos = krokig.
- dartos
- subst. flådd; tunn slät muskulatur i pungsäcken (tunica dartos) som rynkar huden vid kyla. Sv. darthinnmuskel. Eng. dartos. Av grek. dartos = flådd, av derein = flå.
- dartos, musculus
- subst. musculus dartos; dartosmuskeln; den glatta muskel i pungväggen som drar ihop och rynkar pungen och därmed reglerar testiklarnas temperatur. Eng. dartos muscle. Av grek. dartos = flådd hud + lat. musculus = muskel.
- datortomografi
- subst. (-n) skiktröntgen; röntgenmetod där en dator sätter samman många tunna snittbilder till detaljerade tvärsnitt av kroppen. Sv. DT, CT. Eng. computed tomography. Jfr DT, CT, Röntgen.
- DCIS
- förk. duktalt karcinom in situ; tidig, icke spridd bröstcancer som är begränsad till mjölkgångarna. Eng. ductal carcinoma in situ.
- debil
- adj. (-t, -a) föråldrad och numera nedsättande beteckning på lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Eng. (dated) feeble-minded. Av lat. debilis = svag. Använd hellre ”lindrig intellektuell funktionsnedsättning”.
- debridering
- subst. (-en) avlägsnande av död eller skadad vävnad och föroreningar från ett sår för att främja läkning. Eng. debridement. Av fr. débrider.
- debris
- subst. rester av nedbruten vävnad eller skräp. Eng. debris.
- decubitus
- subst. (lat.) trycksår (liggsår); vävnadsskada av långvarigt tryck mot huden hos sängliggande. Jfr Liggsår, Trycksår.
- decussatio
- subst. korsning av nervfibrer; t.ex. decussatio pyramidum = pyramiddekussationen i medulla oblongata. Sv. dekussation, korsning. Eng. decussation. Av lat. decussis = X-tecken (10-tecken), av decem = tio.
- defekation
- subst. (-en) tarmtömning; uttömning av avföring. Sv. tarmtömning. Eng. defecation. Av lat. defaecare = rena.
- defekt
- Adj./subst., pl. -a: Felaktig eller bristfällig; även en brist eller skada. Eng. defect. Av lat. deficere = fattas.
- deferens
- adj. bortledande; ductus deferens = sädesledaren. Sv. sädesledarens. Eng. deferens, deferent. Av lat. deferre = bära bort (de + ferre).
- defibrillator
- subst. (-n) apparat som ger en elektrisk stöt för att bryta livshotande hjärtrytmrubbningar (kammarflimmer). Eng. defibrillator.
- defibrillering
- subst. (-en) behandling där en elektrisk stöt ges för att återställa normal hjärtrytm vid kammarflimmer. Eng. defibrillation.
- deficit
- subst. underskott, brist. Eng. deficit. Av lat. deficere = fattas.
- degenerativ
- adj. (-t, -a) som rör gradvis försämring, nedbrytning eller förslitning av vävnad. Eng. degenerative. Av lat. degenerare = urarta.
- degradering
- subst. (-en) nedbrytning av ett ämne till enklare beståndsdelar. Eng. degradation.
- dehydrering
- subst. (-en) uttorkning; brist på vatten i kroppen. Sv. uttorkning, vätskebrist. Eng. dehydration. Av gr. de- = bort + hydor = vatten.
- dekliva ödem
- subst. (pl.) vätskesvullnad i kroppens lägst belägna delar, t.ex. vid anklarna hos gående eller i korsryggen hos sängliggande. Eng. dependent oedema. Av lat. declivis = sluttande nedåt.
- dekompensation
- subst. (-en) att kroppens kompensationsmekanismer inte längre räcker till för att upprätthålla normal funktion, t.ex. vid hjärtsvikt. Eng. decompensation. Motsats: kompensation.
- dekompression
- subst. (-en) tryckavlastning; minskning av ett förhöjt tryck, t.ex. kirurgisk avlastning av en klämd nerv. Eng. decompression.
- dekubitalsår
- subst. (-et, pl. -∅) trycksår; sår som uppstår av långvarigt tryck mot huden över ett benutskott. Sv. trycksår, liggsår. Eng. pressure ulcer. ICD-10: L89.
- dekubitus
- subst. (lat.) trycksår (liggsår). Sv. trycksår. Eng. decubitus, pressure ulcer. Av lat. decumbere = ligga ned.
- deletion
- subst. (-en) förlust av en bit av en kromosom eller DNA-sekvens. Eng. deletion. Av lat. delere = utplåna.
- deletär
- adj. (-t, -a) skadlig, fördärvlig; om t.ex. en genförändring med skadlig effekt. Eng. deleterious. Av lat. deletum = förstöra.
- delirium
- subst. (-et, pl. -er) akut förvirringstillstånd med oro, desorientering, störd uppmärksamhet och ofta hallucinationer. Sv. konfusion, förvirringstillstånd. Eng. delirium. Av lat. delirare = yra. ICD-10: F05. ICD-11: 6D70.
- delirium tremens
- subst. (lat. uttryck) allvarligt abstinenstillstånd efter avbrutet långvarigt högt alkoholintag, med kraftig oro, skakningar, svettningar och syn-/känselhallucinationer. Eng. delirium tremens. Av lat. tremens = skakande.
- δ-bilirubin
- subst. (delta-bilirubin) bilirubin som är kovalent bundet till albumin; uppträder vid långvarig gallstas och försvinner långsamt eftersom det följer albuminets nedbrytning. Eng. delta bilirubin. Jfr bilirubin.
- δ-receptor
- subst. (delta-receptor) en av opioidreceptorerna; bidrar till smärtlindring och påverkar sinnesstämningen. Eng. delta opioid receptor. Jfr opioid, μ-receptor, κ-receptor.
- δ-våg
- subst. (delta-våg) den långsammaste hjärnvågstypen (under ca 4 Hz) på EEG; dominerar vid djup, drömlös sömn. Eng. delta wave. Jfr θ-våg, EEG.
- deltoideus
- adj. trekantig, deltaformig; m. deltoideus = deltoidmuskeln (axelns triangulära muskel). Sv. deltoid. Eng. deltoid. Av grek. delta (bokstaven Δ) + eidos = form.
- deltoideus, musculus
- subst. musculus deltoideus; deltamuskeln; den triangulära axelmuskel som täcker axelleden och abducerar armen; dess främre, mellersta och bakre delar för även armen framåt och bakåt. Sv. deltamuskel. Eng. deltoid. Av lat. musculus = muskel + grek. delta = bokstaven Δ (triangelformen).
- demarkera
- verb avgränsa; tydligt skilja t.ex. död vävnad från frisk. Eng. to demarcate.
- demens
- subst. samlingsnamn för sjukdomar som gradvis bryter ned hjärnans funktioner, med försämrat minne, tänkande, språk och orienteringsförmåga samt påverkan på vardagsfunktioner. Eng. dementia. Av lat. demens = vettlös. ICD-10: F00–F03 (Alzheimer F00*/G30, vaskulär F01). ICD-11: 6D80–6D8Z.
- dementia paralytica
- lat. uttryck för demens med förlamning vid syfilis i hjärnan (neurosyfilis); samma tillstånd som paralysis generalis. Jfr Paralysis generalis, Syfilis. ICD-10: A52.1.
- demineralisation
- subst. (-en) förlust av mineral (kalk) ur skelett eller tänder. Sv. urkalkning. Eng. demineralisation.
- demografisk
- adj. (pl. -a) som rör befolkningen och dess sammansättning (ålder, kön, m.m.). Eng. demographic. Av gr. demos = folk + graphein = beskriva.
- demyelinisering
- subst. (-en) förlust av myelinet, det skyddande höljet kring nervtrådarna, vilket stör nervsignalerna; ses bl.a. vid multipel skleros. Eng. demyelination. ICD-10: G37.9.
- dendrit
- subst. grenformiga utskott på en nervcell som tar emot inkommande signaler. Sv. dendrit. Eng. dendrite. Av grek. dendron = träd; grenarna liknar trädgrenar.
- denervering
- subst. (-en) avbruten eller förstörd nervförsörjning till en kroppsdel eller ett organ. Eng. denervation.
- denguefeber
- subst. myggburen virussjukdom i tropikerna med hög feber, svår led- och muskelvärk samt utslag. Lat. febris dengue. Eng. dengue. ICD-10: A90 (hemorragisk A91).
- dens
- subst. tand; densutskotet på axis (C2) kring vilket atlas roterar. Sv. tand, dens. Eng. tooth, dens. Av lat. dens/dentis = tand.
- dens axis
- subst. axiståten; det tandformade utskott på andra halskotan som bildar vridningsaxel för huvudet. Eng. dens of axis. Av lat. dens = tand + axis.
- dens caninus
- subst. hörntand; den spetsiga tanden mellan framtänder och kindtänder. Sv. hörntand. Eng. canine tooth. Av lat. dens = tand + caninus = hund- (hundtand).
- dens incisivus
- subst. framtand; en av de mejselformade tänderna längst fram som biter av födan. Sv. framtand. Eng. incisor tooth. Av lat. dens = tand + incidere = skära in.
- dens molaris
- subst. molar; en av de bakre, breda kindtänderna som maler födan. Sv. kindtand, molar. Eng. molar tooth. Av lat. dens = tand + molaris = kvarntand.
- dens molaris tertius
- subst. visdomstand; den tredje och bakersta molaren, som bryter fram sent eller aldrig. Sv. visdomstand. Eng. third molar tooth. Av lat. dens = tand + molaris = kvarntand + tertius = tredje.
- dens premolaris
- subst. premolar; en av de två kindtänderna mellan hörntand och molarer (förkindtand). Sv. premolar. Eng. premolar tooth. Av lat. dens = tand + prae = före + molaris = kvarntand.
- dental
- adj. (-t, -a) som rör tänderna. Sv. tand-. Eng. dental. Av lat. dens = tand.
- dental plack
- subst. bakteriebeläggning (biofilm) på tänderna. Sv. tandbeläggning, plack. Eng. dental plaque.
- dentatus
- adj. tandförsedd; t.ex. gyrus dentatus (hippocampus), nucleus dentatus cerebelli. Sv. denterad, tandförsedd. Eng. dentate. Av lat. dens = tand + -atus.
- dentes
- subst. tänderna; de hårda bildningar i käkarnas tandfack som river och tuggar födan. Sv. tänder. Eng. teeth. Av lat. dens = tand.
- dentes decidui
- subst. mjölktänderna; den första uppsättningen om 20 tänder som bryter fram under barndomen och senare faller av. Sv. mjölktänder. Eng. deciduous teeth. Av lat. dens = tand + deciduus = avfallande.
- dentes permanentes
- subst. permanenta tänderna; den andra, bestående uppsättningen om 32 tänder. Sv. permanenta tänder. Eng. permanent teeth. Av lat. dens = tand + permanens = bestående.
- denticulatum, ligamentum
- subst. ligamentum denticulatum; tandbandet; en sågtandad pia mater-list på vardera sidan av ryggmärgen som fäster den vid hårda hinnan. Eng. denticulate ligament. Av lat. denticulus = liten tand + ligamentum = band.
- dentinum
- subst. dentinet; det benlika, gulvita huvudmaterialet i tanden, innanför emaljen och rotcementet (tandbenet). Sv. dentin, tandben. Eng. dentine. Av lat. dens = tand.
- depersonalisation
- subst. (-en) upplevelse av overklighet och främlingskap inför den egna personen eller kroppen. Eng. depersonalisation. Jfr derealisation.
- depigmentering
- subst. (-en) förlust eller minskning av hudens pigment (melanin). Eng. depigmentation. Motsats: pigmentering.
- depolarisation
- subst. (-en) minskning av den elektriska spänningen (vilopotentialen) över ett cellmembran, t.ex. när en nerv- eller muskelcell aktiveras. Eng. depolarisation. Motsats: repolarisation.
- depression
- subst. sänkning; nedåtrörelse av en kroppsdel, t.ex. skulderblad. Eng. depression. Motsats: elevation. Av lat. de- (ned) + premere = trycka.
- depressor
- subst. nedtryckare; muskel som sänker en struktur, t.ex. m. depressor anguli oris. Sv. depressor, nedtryckare. Eng. depressor. Av lat. deprimere = trycka ned; depressor = nedtryckare.
- depressor anguli oris, musculus
- subst. musculus depressor anguli oris; nedsänkare av mungipan; muskel som drar mungipan nedåt (uttrycker missnöje). Eng. depressor anguli oris. Av lat. musculus = muskel + deprimere = trycka ned + angulus oris = mungipa.
- depressor labii inferioris, musculus
- subst. musculus depressor labii inferioris; underläppssänkaren; muskel som drar underläppen nedåt och utåt. Eng. depressor labii inferioris. Av lat. musculus = muskel + deprimere = trycka ned + labium inferius = underläpp.
- depressor septi nasi, musculus
- subst. musculus depressor septi nasi; nedsänkare av nässkiljeväggen; liten muskel som drar ned nässpetsen och skiljeväggen. Eng. depressor septi nasi. Av lat. musculus = muskel + deprimere = trycka ned + septum nasi = nässkiljevägg.
- depressor supercilii, musculus
- subst. musculus depressor supercilii; nedsänkare av ögonbrynet; liten muskel som drar ned ögonbrynets inre del. Eng. depressor supercilii. Av lat. musculus = muskel + deprimere = trycka ned + supercilium = ögonbryn.
- deprivation
- subst. (-en) bristtillstånd; berövande av något nödvändigt, t.ex. sömn- eller sinnesintrycksbrist. Eng. deprivation.
- derealisation
- subst. (-en) upplevelse av overklighet inför omvärlden, som om omgivningen vore främmande eller drömlik. Eng. derealisation. Jfr depersonalisation.
- derivat
- subst. (-et, pl. -∅) avledd kemisk förening där en eller flera atomer/grupper i en ursprungsförening bytts ut. Eng. derivative. Av lat. derivare = härleda.
- dermatit
- subst. (-en, pl. -er) inflammation i huden; eksem. Sv. hudinflammation, eksem. Eng. dermatitis. Av gr. derma = hud + -itis. ICD-10: L30.9.
- dermatofytos
- subst. hudinfektion orsakad av trådsvampar (dermatofyter), t.ex. fotsvamp och ringorm. Eng. dermatophytosis.
- dermatologisk
- adj. (pl. -a) som rör huden eller läran om hudsjukdomar (dermatologi). Eng. dermatological. Av gr. derma = hud + logos = lära.
- dermatom
- subst. (-et, pl. -∅) hudområde som försörjs av en enskild ryggmärgsnerv; även ett kirurgiskt instrument för att ta tunna hudtransplantat. Eng. dermatome. Av gr. derma = hud + tome = snitt.
- dermatomykos
- subst. (-en, pl. -er) svampinfektion i huden. Eng. dermatomycosis. Av gr. derma = hud + mykes = svamp.
- dermatomyosit
- subst. autoimmun inflammationssjukdom som drabbar både hud och muskler med utslag och muskelsvaghet. Eng. dermatomyositis. Av gr. derma = hud + mys = muskel + -itis. ICD-10: M33.1 (juvenil M33.0).
- dermatos
- subst. (-en, pl. -er) hudsjukdom (allmän benämning). Eng. dermatosis. Av gr. derma = hud.
- dermis
- subst. läderhuden; det fasta bindvävslager under överhuden med kärl, nerver, körtlar och hårfolliklar. Sv. läderhud. Eng. dermis. Av grek. derma = hud.
- dermografi
- subst. dermografism; kvaddel med rodnad som uppstår där huden strukits eller repats, en form av fysikalisk urtikaria. Eng. dermographism. Av gr. derma = hud + graphein = skriva.
- descendens
- adj. nedåtgående; t.ex. aorta descendens, colon descendens. Sv. descenderade. Eng. descending. Av lat. descendere = stiga ned.
- descendera
- verb gå nedåt, stiga ned. Eng. to descend. Motsats: ascendera. Av lat. descendere = stiga ned.
- desensibilisering
- subst. (-en) behandling som gradvis minskar en allergisk reaktion genom att kroppen vänjs vid stigande doser av allergenet. Sv. allergivaccination, hyposensibilisering. Eng. desensitisation.
- deskvamation
- subst. (-en) fjällning, avstötning av hudens yttersta celler. Sv. fjällning. Eng. desquamation. Av lat. desquamare = ta bort fjäll.
- deskvamera
- verb att fjälla; stöta av hudens yttersta cellager. Eng. to desquamate.
- desmal
- adj. av bindväv; t.ex. desmal ossifikation = benbildning direkt i bindväv (utan broskmall). Sv. desmal. Eng. desmal, membranous. Av grek. desmos = band, bindväv.
- desmocranium
- subst. bindvävsskallen; de skallben som bildas direkt i bindväv (skalltakets ben). Eng. desmocranium. Av grek. desmos = band, bindväv + kranion = skalle.
- desmodontium
- subst. rothinnan; den bindväv mellan tandrot och tandfack som fäster tanden. Eng. periodontal ligament. Av grek. desmos = band + odous = tand.
- desorientering
- subst. bristande förmåga att orientera sig om tid, plats eller person. Eng. disorientation.
- destillera
- verb att rena eller skilja vätskor åt genom förångning och efterföljande kondensering. Eng. to distil. Av lat. destillare = drypa ned.
- detergent
- subst. rengörings- eller tvättmedel; ytaktivt ämne. Eng. detergent. Av lat. detergere = torka av.
- detoxifiering
- subst. (-en) avgiftning; kroppens (eller en behandlings) oskadliggörande och utsöndring av giftiga ämnen. Sv. avgiftning. Eng. detoxification. Även detoxifikation.
- detritus
- subst. vävnadsrester och sönderfallsprodukter, t.ex. i ett sår eller en böld. Eng. detritus. Av lat. deterere = nöta bort.
- detrusor
- subst. urinblåsans muskel (musculus detrusor) som drar ihop blåsan och tömmer den. Eng. detrusor muscle. Av lat. detrudere = driva ut.
- detrusor vesicae, musculus
- subst. musculus detrusor vesicae; utdrivarmuskeln; urinblåsans glatta muskelvägg som drar ihop sig och tömmer blåsan vid miktion. Eng. detrusor. Av lat. detrudere = driva ut + vesica = blåsa + musculus = muskel.
- deviation
- subst. (-en, pl. -er) avvikelse från det normala läget eller riktningen. Eng. deviation. Av lat. deviare = vika av.
- deviation (radial/ulnar)
- subst. sidoböjning av handleden mot tumsidan (radial deviation) eller lillfingersidan (ulnar deviation). Eng. radial/ulnar deviation. Av lat. de- (av) + via = väg; "avvika från vägen".
- deviera
- verb att avvika från normalläge eller riktning. Eng. to deviate.
- devitaliserad
- adj. berövad livskraft; om vävnad som mist sin livsduglighet. Eng. devitalised. Av lat. de- = bort + vita = liv.
- dexter
- Höger. (lat.) Sv. höger, dx. Eng. right. Motsats: sinister (vänster). Av lat. dexter = höger.
- dextrum
- adj. höger (sida). Sv. höger. Eng. right, dexter. Av lat. dexter = höger, skicklig.
- DFRI
- förk. Downton Fall Risk Index; bedömningsinstrument för att skatta en persons risk att falla. Eng. Downton Fall Risk Index.
- DHEAS
- förk. dehydroepiandrosteronsulfat; ett svagt manligt könshormon (androgen) som bildas i binjurebarken på stimulans av ACTH. Eng. dehydroepiandrosterone sulfate.
- diabetes
- subst. kronisk ämnesomsättningssjukdom med förhöjt blodsocker; oftast avses diabetes mellitus (sockersjuka), se typ 1 och typ 2. Eng. diabetes. Av gr. diabainein = flöda igenom. Ålderdomligt: sockersjuka, sockersot — äldre benämningar på diabetes (mellitus). ICD-10: typ 1 E10, typ 2 E11, graviditetsdiabetes O24. ICD-11: 5A10–5A14.
- diabetes insipidus
- subst. (lat. uttryck) sjukdom med stark törst och stora urinmängder på grund av brist på (eller okänslighet för) det vätskesparande hormonet ADH; ej besläktad med sockersjuka. Eng. diabetes insipidus. ICD-10: central E23.2, renal N25.1. ICD-11: 5A61.
- Diabetes mellitus typ 1
- subst. (lat. uttryck) autoimmun diabetes där immunförsvaret förstör de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln, vilket ger absolut insulinbrist; debuterar oftast hos barn och unga. Eng. type 1 diabetes mellitus.
- Diabetes mellitus typ 2
- subst. (lat. uttryck) kronisk diabetes med insulinresistens och relativ insulinbrist som ger kroniskt förhöjt blodsocker; kopplad till bl.a. ärftlighet, övervikt och ålder. Eng. type 2 diabetes mellitus.
- diabetes typ 1
- subst. autoimmun diabetesform där insulinproducerande betaceller i bukspottkörteln förstörs, vilket ger absolut insulinbrist och kräver insulin. Eng. type 1 diabetes. Jfr diabetes, diabetes typ 2. ICD-10: E10. ICD-11: 5A10.
- diabetes typ 2
- subst. den vanligaste diabetesformen, med insulinresistens och relativ insulinbrist, ofta kopplad till övervikt och ärftlighet. Eng. type 2 diabetes. Jfr diabetes, diabetes typ 1. ICD-10: E11. ICD-11: 5A11.
- diabetesretinopati
- subst. skada på näthinnans små blodkärl orsakad av långvarig diabetes; en vanlig orsak till synnedsättning. Eng. diabetic retinopathy. Jfr retinopati. ICD-10: H36.0 (E10–E14 †). ICD-11: 9B71.0.
- diafores
- subst. svettning, särskilt riklig sådan. Sv. svettning. Eng. diaphoresis. Av gr. diaphorein = bära igenom.
- diaforetisk
- adj. (pl. -a) svettdrivande; som framkallar eller rör svettning. Eng. diaphoretic.
- diafragma
- subst. mellangärdet; den kupolformade muskel som skiljer brösthålan från bukhålan och är den viktigaste andningsmuskeln. Sv. mellangärde. Eng. diaphragm. Av gr. diaphragma = skiljevägg.
- diafys
- subst. (-en, pl. -er) skaftet; den mellersta, rörformade delen av ett rörben (mellan benändarna). Eng. diaphysis. Jfr epifys. Av gr. dia = genom + phyein = växa.
- dialys
- subst. (-en) rening av blodet från avfallsämnen och överskottsvätska när njurarna sviktar, t.ex. via konstgjord njure (hemodialys). Eng. dialysis. Av gr. dialysis = upplösning.
- diameter obliquus
- subst. snedddiametern; det sneda måttet i bäckeningången, från ena korsben–tarmbensleden till motsatta tarmben–blygdbensupphöjningen. Eng. oblique diameter. Av grek. diametros = genomskärning + lat. obliquus = sned.
- diameter transversus
- subst. tvärdiametern; det största tvärmåttet i bäckeningången. Eng. transverse diameter. Av grek. diametros = genomskärning + lat. transversus = tvär.
- diaphragma
- subst. mellangärdet; kupformad andningsmuskel som separerar bröst- och bukhålan. Sv. mellangärde; även stavat: diafragma. Eng. diaphragm. Vardag. andningsmuskeln. Av grek. dia (tvärs) + phragma = staket, avskiljare.
- diaphragma pelvis
- subst. bäckenbotten; den muskel- och fascieskiva (levator ani och coccygeus) som sluter bäckenutgången och bär upp bäckenorganen. Sv. bäckenbotten. Eng. pelvic diaphragm. Av grek. diaphragma = mellanvägg + lat. pelvis = bäcken.
- diaphragma sellae
- subst. sadeldiafragmat; det durablad som täcker hypofysgropen (sella turcica) med en öppning för hypofysstjälken. Eng. diaphragma sellae. Av grek. diaphragma = skiljevägg + lat. sella = sadel.
- diaphragmaticus
- adj. som hör till diaphragma; t.ex. nervus phrenicus = mellangärdesnerven. Sv. diafragmatisk. Eng. diaphragmatic. Av grek. diaphragma = skiljevägg.
- diaphysis
- subst. benstammens skaft; mittdelen på ett rörben. Sv. diafys. Eng. diaphysis, shaft. Av grek. dia (mellan) + phyein = växa; "det som växer emellan".
- diarré
- subst. lös eller vattnig avföring, ofta tätare än vanligt. Sv. diarré, lös mage. Eng. diarrhoea. Av gr. dia = genom + rhein = flyta. ICD-10: infektiös A09, funktionell K59.1. ICD-11: ME05.1.
- diarthrosis
- subst. äkta led; led med ledhåla och ledvätska, fri rörlighet. Sv. diartros, äkta led. Eng. diarthrosis, synovial joint. Av grek. dia (igenom) + arthron = led.
- diastema
- subst. diastema; ett glesläge (lucka) mellan två tänder, oftast mellan de övre framtänderna. Eng. diastema. Av grek. diastema = mellanrum.
- diastole
- subst. hjärtats avslappnings- och fyllnadsfas. Eng. diastole. Vardag. hjärtats vilofas. Motsats: systole. Av grek. dia (isär) + stellein = sända; "sändas isär, utvidgas".
- diastolisk
- adj. (pl. -a) som rör hjärtats avslappnings- och fyllnadsfas (diastole); diastoliskt blodtryck är det lägre av de två blodtrycksvärdena. Eng. diastolic. Motsats: systolisk.
- diatermi
- subst. teknik där högfrekvent ström hettar upp eller skär i vävnad, t.ex. för att stoppa blödning under operation. Eng. diathermy. Av gr. dia = genom + therme = värme.
- diates
- subst. medfödd benägenhet för vissa sjukliga reaktioner eller sjukdomar. Eng. diathesis. Av gr. diathesis = anlag.
- diazepam
- subst. lugnande, ångestdämpande och muskelavslappnande läkemedel ur gruppen bensodiazepiner. Eng. diazepam.
- DIC
- förk. disseminerad intravasal koagulation; allvarlig, utbredd aktivering av blodets levring i kärlen med samtidig blödningsbenägenhet. Eng. disseminated intravascular coagulation. ICD-10: D65. ICD-11: 3B20.1.
- diencephalon
- subst. mellanhjärna; innehåller thalamus, hypotalamus, epithalamus och subthalamus. Sv. mellanhjärna, diencefalon. Eng. diencephalon. Av grek. dia (mellan) + enkephalos = hjärna.
- differentialdiagnos
- subst. (-en, pl. -er) alternativ diagnos som kan förklara symtomen och som måste vägas in och uteslutas innan den slutliga diagnosen ställs. Eng. differential diagnosis.
- differentialräkning
- subst. (-en, pl. -ar) räkning av de olika typerna av vita blodkroppar i ett blodprov. Eng. differential count (white blood cell differential).
- differentieringsgrad
- subst. (-en) mått på hur mycket en tumörs celler liknar den friska ursprungsvävnaden; låg differentieringsgrad (omogna celler) talar ofta för en mer aggressiv tumör. Eng. grade of differentiation. Jfr Malignitetsgrad, Histologi.
- diffus
- adj. (-t, -a) otydlig, vag, utan skarp avgränsning. Eng. diffuse. Av lat. diffundere = sprida ut.
- diffusion
- subst. (-en) spontan utspridning av ett ämne från högre till lägre koncentration tills jämn fördelning råder. Eng. diffusion. Av lat. diffundere = sprida ut.
- difteri
- subst. (-n) allvarlig luftvägsinfektion orsakad av bakterien Corynebacterium diphtheriae, med gråvita, kvävande beläggningar i svalg och struphuvud; toxinet kan skada hjärta och nerver. Eng. diphtheria. Lat. diphtheria. Ålderdomligt: strupsjuka, äkta krupp. Jfr Strupsjuka, Krupp. ICD-10: A36. ICD-11: 1C17.
- digastricus
- adj. tvåbukig; m. digastricus = käkmuskel med två muskelbuklar förenade av en mellanliggande sena. Sv. digastrisk. Eng. digastric. Av grek. di- (två) + gaster = mage.
- digastricus, musculus
- subst. musculus digastricus; tvåbukiga muskeln; muskel med en främre och en bakre buk förbundna av en mellansena; sänker underkäken och lyfter tungbenet. Eng. digastric. Av lat. musculus = muskel + grek. di = två + gaster = buk.
- digerdöden
- subst. (-en) historisk benämning på den stora pestpandemi som nådde Sverige 1350 (även svarta pesten); 'diger' = stor, väldig. Avsåg böld- och lungpest orsakad av bakterien Yersinia pestis. Jfr Pest, Böldpest.
- digestiv
- adj. (-t, -a) som rör matsmältningen. Sv. matsmältnings-. Eng. digestive. Av lat. digerere = fördela, smälta.
- digitales palmares communes, arteriae
- subst. arteriae digitales palmares communes; gemensamma palmara fingerartärerna; de artärer som utgår från ytliga handflatebågen och delar sig vid fingerbaserna i de egentliga fingerartärerna. Eng. common palmar digital arteries. Av lat. digitus = finger + palma = handflata + communis = gemensam + arteria = artär.
- digitales palmares propriae, arteriae
- subst. arteriae digitales palmares propriae; egentliga palmara fingerartärerna; de artärer som löper längs fingrarnas sidor och försörjer dem. Eng. proper palmar digital arteries. Av lat. digitus = finger + palma = handflata + proprius = egen + arteria = artär.
- digitales plantares communes, arteriae
- subst. arteriae digitales plantares communes; gemensamma plantara tåartärerna; grenar från fotsulebågen som vid tåbaserna delar sig i de egentliga tåartärerna. Eng. common plantar digital arteries. Av lat. digitus = tå + planta = fotsula + communis = gemensam + arteria = artär.
- digitales plantares propriae, arteriae
- subst. arteriae digitales plantares propriae; egentliga plantara tåartärerna; de artärer som löper längs tårnas sidor och försörjer dem. Eng. plantar digital arteries proper. Av lat. digitus = tå + planta = fotsula + proprius = egen + arteria = artär.
- digitalis
- subst. fingerborgsblomma; medicinalväxt som ger hjärtstärkande läkemedel (digitalisglykosider, t.ex. digoxin). Eng. digitalis, foxglove. Av lat. digitus = finger.
- digitalisera
- verb att ge digitalisläkemedel upp till verksam (terapeutisk) nivå i kroppen. Eng. to digitalise.
- digiti manus
- subst. handens fingrar (inklusive tummen). Sv. fingrar. Eng. fingers. Av lat. digitus = finger, tå + manus = hand.
- digiti pedis
- subst. tårna. Sv. tår. Eng. toes. Av lat. digitus = tå + pes (pedis) = fot.
- digitorum, ossa
- subst. ossa digitorum; fingerbenen; falangerna, de små rörben som bygger upp fingrarna. Sv. fingerben, falanger. Eng. phalanges. Av lat. os = ben + digitus = finger.
- digitus
- subst. finger eller tå. Sv. finger, tå. Eng. digit, finger, toe. Av lat. digitus = finger, tå.
- digitus anularis
- subst. ringfingret (fjärde fingret). Sv. ringfinger. Eng. ring finger. Av lat. digitus = finger + anulus = ring.
- digitus medius
- subst. långfingret (tredje fingret). Sv. långfinger. Eng. middle finger. Av lat. digitus = finger + medius = mellersta.
- digitus minimus
- subst. lillfingret (femte fingret); benämns även om lilltån. Sv. lillfinger. Eng. little finger. Av lat. digitus = finger + minimus = minst.
- dikotom
- adj. (-t, -a) tudelad; uppdelad i två (ofta varandra uteslutande) kategorier. Eng. dichotomous. Av gr. dicha = i två + temnein = dela.
- dilatatio
- subst. utvidgning, vidgning; abnorm eller fysiologisk utvidgning av ett organ eller kärl. Sv. dilatation. Eng. dilatation, dilation. Av lat. dilatare = utvidga; dilatio = utvidgning.
- dilatation
- subst. (-en, pl. -er) utvidgning av ett hålrum, kärl eller en öppning. Sv. utvidgning. Eng. dilation/dilatation. Av lat. dilatare = vidga.
- dilatator pupillae, musculus
- subst. musculus dilatator pupillae; den radiärt ställda glatta muskel i iris som vidgar pupillen (mydriasis); sympatiskt innerverad. Sv. pupillvidgaren. Eng. dilator pupillae. Av lat. dilatare = vidga + pupilla = pupill.
- dilatator, musculus
- subst. musculus dilatator; vidgarmuskel; muskel som genom sammandragning vidgar en öppning. Eng. dilator muscle. Av lat. musculus = muskel + dilatare = vidga.
- dilatera
- verb att vidga eller öppna upp; även att vidgas. Eng. to dilate.
- dilaterad ven
- subst. vidgad ven; ven som blivit större och mer framträdande när tillbakaflödet av blod till hjärtat hindras och trycket stiger (kan ge vätskeutträde och ödem). Eng. dilated vein.
- dildo
- subst. (-n, pl. -ar) konstgjord penis (sexhjälpmedel). Eng. dildo.
- DIP
- förk. distal interfalangealled; den yttersta fingerleden (närmast nageln). Eng. distal interphalangeal joint.
- diphtheria
- subst. (lat.) difteri. Eng. diphtheria. Jfr Difteri.
- diplegi
- subst. dubbelsidig förlamning, ofta symmetrisk, t.ex. av båda benen. Eng. diplegia. Av gr. di- = två + plege = slag.
- diploe
- subst. skallbenens spongiösa substans; det svampiga benvävnadslager mellan de två kompakta benplattorna. Sv. diploë. Eng. diploe. Av grek. diploe = dubbling, av diploos = dubbel.
- diploicae, venae
- subst. venae diploicae; diploëvenerna; de vidgade vener som löper i skallbenets svampiga mellanskikt (diploë). Eng. diploic veins. Av lat. vena = ven + grek. diploe = dubbel (skallbenets mellanskikt).
- diploicus
- adj. som tillhör diploë; t.ex. vena diploica. Sv. diploisk. Eng. diploic. Av grek. diploe = dubbling.
- diplopi
- subst. dubbelseende. Sv. dubbelseende. Eng. diplopia. Av gr. diploos = dubbel + ops = öga.
- discus
- subst. skiva, t.ex. intervertebral discus (mellankotsskiva) eller discus articularis (ledskiva). Sv. skiva; även stavat: disk. Eng. disc, disk. Vardag. ryggens disk (vid diskbråck). Av grek. diskos = skiva, kastskiva.
- discus articularis
- subst. ledskiva; broskskiva som helt delar en ledhåla i två rum. Sv. ledskiva. Eng. articular disc. Av lat. discus = skiva + articulus = led.
- discus interpubicus
- subst. den broskskiva som förenar de två blygdbenen i blygdbensfogen. Eng. interpubic disc. Av lat. discus = skiva + inter = mellan + pubis = blygdben.
- discus intervertebralis
- subst. mellankotskiva; broskskivan mellan två kotkroppar, med en seg ytterring och en geléartad kärna; dämpar och ger rörlighet. Sv. mellankotskiva, disk. Eng. intervertebral disc. Av lat. discus = skiva + inter = mellan + vertebra = kota.
- discus nervi optici
- subst. den runda fläck där synnervens trådar lämnar näthinnan; saknar syncceller (”blinda fläcken”). Sv. synnervspapillen. Eng. optic disc. Av lat. discus = skiva + nervus opticus = synnerven.
- diskbråck
- subst. (-et) när en del av en mellankota (disk) buktar ut och trycker på en nerv, ofta med utstrålande smärta. Lat. prolapsus disci intervertebralis. Eng. herniated disc. ICD-10: ländrygg M51, hals M50. ICD-11: FA80.
- diskektomi
- subst. (-n) operativt avlägsnande av en (del av en) diskbråck/broskskiva mellan ryggkotor. Eng. discectomy. Av diskus + gr. ektome = bortskärande.
- diskogen
- adj. som utgår från en broskskiva (disk) mellan ryggkotorna, t.ex. diskogen smärta. Eng. discogenic.
- diskoid
- adj. (pl. -a) skivformad. Eng. discoid. Av lat. discus = skiva + gr. eidos = liknande.
- diskus
- subst. skiva; oftast om broskskivorna (mellankotskivorna) mellan ryggkotorna. Sv. mellankotskiva. Eng. disc. Av lat. discus = skiva.
- dislocatio
- subst. förflyttning; luxation av ett ben ur sin normala position. Sv. dislokation, luxation. Eng. dislocation. Av lat. dis- + locare = placera; dislokation. ICD-10: luxation, kodas efter led (S-koder; ospec. T14.3).
- dislokation
- subst. (-en, pl. -er) förskjutning av t.ex. ett benbrott eller en led ur sitt normalläge. Eng. dislocation. Av lat. dis- = isär + locus = plats.
- dislokera
- verb att förskjuta ur normalläge; hamna i felläge. Eng. to dislocate. Dislokerad = i felläge.
- disposition
- subst. (-en, pl. -er) anlag eller benägenhet för något, t.ex. en sjukdom. Eng. disposition, predisposition. Av lat. disponere = ordna.
- dissekera
- verb att skära isär och frilägga vävnad, t.ex. vid obduktion eller när en kirurg frigör ett organ. Eng. to dissect. Av lat. dissecare = skära sönder.
- dissektion
- subst. (-en, pl. -er) uppskärning och friläggning av vävnad för att studera dess byggnad; även sjuklig kluvning av en kärlvägg (t.ex. aortadissektion). Eng. dissection.
- disseminera
- verb att sprida ut; om sjukdom som sprids till flera ställen i kroppen. Eng. to disseminate. Av lat. disseminare = så ut.
- disseminerad intravasal koagulation
- subst. allvarlig koagulationsrubbning med utbredd proppbildning i de små kärlen samtidigt som koagulationsfaktorer förbrukas så att blödningar uppstår. Eng. disseminated intravascular coagulation (DIC).
- dissociation
- subst. (-en, pl. -er) åtskiljande; inom psykiatrin en bortkoppling mellan t.ex. medvetande, minne och identitet. Eng. dissociation. Av lat. dissociare = skilja åt.
- distal
- adj. längre från ursprunget eller kroppens centrum; motsats till proximal. Eng. distal. Av lat. distare = stå isär, befinna sig på avstånd.
- distalis
- adj. som ligger längre från bålen eller ursprunget. Sv. distal. Eng. distal. Av lat. distare = stå ifrån.
- distantia intercristalis
- subst. avståndet mellan de båda höftbenskammarnas mest utstående punkter. Eng. intercristal distance. Av lat. distantia = avstånd + inter = mellan + crista = kam.
- distantia interspinosa
- subst. avståndet mellan de båda främre övre höftbenstaggarna. Eng. interspinous distance. Av lat. distantia = avstånd + inter = mellan + spina = tagg.
- distantia intertrochanterica
- subst. avståndet mellan de båda lårbenens stora benknölar (trochanter major). Eng. intertrochanteric distance. Av lat. distantia = avstånd + inter = mellan + trochanter = benutskott.
- distension
- subst. (-en, pl. -er) uttänjning eller uppspändhet, t.ex. av buken vid gasansamling. Eng. distension. Av lat. distendere = spänna ut.
- distorsion
- subst. (-en, pl. -er) stukning av en led (sträckt/vriden ledband); även optisk förvrängning i en lins. Sv. stukning. Eng. distortion, sprain. Av lat. distorquere = vrida. ICD-10: kodas efter led (fotled S93.4, knä S83).
- distribution
- subst. (-en, pl. -er) fördelning; t.ex. hur ett läkemedel sprids i kroppens vävnader. Eng. distribution. Av lat. distribuere = fördela.
- distriktssköterska
- subst. (-n, pl. -or) specialistutbildad sjuksköterska i primärvården som bl.a. gör hembesök och sköter vård utanför sjukhus. Eng. district nurse.
- diures
- subst. (-en, pl. -er) urinutsöndring (urinmängd) under en viss tid. Eng. diuresis. Av gr. diourein = kasta vatten.
- diuretikum
- subst. (pl. diuretika) urindrivande läkemedel; vätskedrivande. Sv. vätskedrivande medel. Eng. diuretic.
- diurnal
- adj. som rör eller återkommer dagligen (dygnsbunden). Eng. diurnal. Av lat. diurnus = daglig.
- diverticulum
- subst. liten utbuktning; t.ex. Meckels divertikel (embryologisk rest), divertikel i tarmväggen. Sv. divertikel. Eng. diverticulum. Vardag. divertikel, utbuktning. Av lat. divertere = vända bort; diverticulum = sidoväg.
- diverticulum ilei
- subst. Meckels divertikel; en medfödd utbuktning av krumtarmens vägg, rest av den embryonala gulesäcksgången. Eng. ileal diverticulum. Av lat. diverticulum = utbuktning + ileum = krumtarm.
- divertikel
- subst. (-n, pl. divertiklar) säckformad utbuktning från väggen i ett hålorgan, t.ex. tarm, matstrupe eller urinblåsa. Eng. diverticulum. Av lat. diverticulum = avstickare.
- divertikulit
- subst. (-en, pl. -er) inflammation i en eller flera divertiklar (utbuktningar), oftast i tjocktarmen. Eng. diverticulitis. ICD-10: K57. ICD-11: DB30.
- divertikulos
- subst. (-en) förekomst av många divertiklar (utbuktningar), framför allt i tjocktarmen. Eng. diverticulosis. ICD-10: K57. ICD-11: DB30.
- djup ventrombos
- subst. blodpropp i en av de djupa venerna, oftast i ett ben, med risk för lungemboli. Eng. deep vein thrombosis (DVT). Lat. thrombosis venae profundae. ICD-10: I80.2. ICD-11: BD71.
- DLE
- förk. diskoid lupus erythematosus; kronisk hudsjukdom (en form av lupus) med skivformade, ärrbildande utslag. Eng. discoid lupus erythematosus. ICD-10: L93.0.
- DM1
- förk. diabetes mellitus typ 1; autoimmun diabetes med insulinbrist. Eng. type 1 diabetes. Se Diabetes mellitus typ 1.
- DM2
- förk. diabetes mellitus typ 2; diabetes med insulinresistens och relativ insulinbrist. Eng. type 2 diabetes. Se Diabetes mellitus typ 2.
- DMARD
- förk. disease modifying antirheumatic drugs; sjukdomsmodifierande läkemedel som bromsar förloppet vid reumatiska sjukdomar. Eng. disease-modifying antirheumatic drugs.
- DNA
- förk. deoxiribonukleinsyra; arvsmassan, den molekyl som bär den genetiska informationen. Sv. arvsmassa. Eng. deoxyribonucleic acid.
- dolor
- subst. (lat.) smärta; ett av de klassiska tecknen på inflammation (calor, rubor, tumor, dolor). Sv. smärta. Eng. pain. Av lat. dolor = smärta.
- dominans
- subst. förhållandet att en genvariant (allel) slår igenom och döljer effekten av den andra. Eng. dominance. Motsats: recessivitet.
- dominant
- adj. (pl. -a) om en genvariant (allel) vars egenskap kommer till uttryck även när bara en kopia finns. Eng. dominant. Motsats: recessiv. Av lat. dominari = härska.
- donator
- subst. (-n, pl. -er) person som ger blod, vävnad eller organ till någon annan. Sv. givare, donator. Eng. donor. Av lat. donare = ge.
- dopamin
- subst. signalsubstans (katekolamin) i nervsystemet med betydelse för bl.a. rörelser, motivation och belöning; finns även som läkemedel. Eng. dopamine.
- dopaminagonist
- subst. (-en, pl. -er) läkemedel som efterliknar dopamin genom att stimulera dopaminreceptorerna, t.ex. vid Parkinsons sjukdom. Eng. dopamine agonist. Motsats: dopaminantagonist.
- dopaminreceptor
- subst. (-n, pl. -er) mottagarmolekyl för signalsubstansen dopamin; finns bl.a. i hjärnan, mag-tarmkanalen och njurarna. Eng. dopamine receptor.
- dopning
- subst. intag av otillåtna prestationshöjande medel. Sv. doping. Eng. doping.
- doppler
- subst. ultraljudsteknik som utnyttjar dopplereffekten för att mäta t.ex. blodflödets hastighet och riktning i ett kärl. Eng. Doppler ultrasound. Efter fysikern Christian Doppler.
- dorsal
- adj. mot baksidan; ovansidan av hand eller fot (synonym: posterior). Sv. dorsal, bakåt. Eng. dorsal, posterior. Av lat. dorsum = rygg.
- dorsalflexion
- subst. fotleden böjs uppåt; foten dras mot underbenet. Sv. dorsalflexion; även: dorsiflexion. Eng. dorsiflexion. Av lat. dorsum (rygg) + flectere = böja.
- dorsalgi
- subst. (-n) ryggsmärta, särskilt i bröstryggen. Sv. ryggvärk. Eng. dorsalgia. Av lat. dorsum = rygg + gr. algos = smärta.
- dorsalis
- adj. som hör till eller är vänd mot ryggsidan (baksidan). Sv. dorsal, bakre. Eng. dorsal. Av lat. dorsum = rygg.
- dorsalis clitoridis, arteria
- subst. arteria dorsalis clitoridis; klitorisryggsartären; slutgren av inre blygdartären på klitoris ovansida. Eng. dorsal artery of clitoris. Av lat. dorsum = rygg + klitoris + arteria = artär.
- dorsalis nasi, arteria
- subst. arteria dorsalis nasi; näsryggsartären; ögonartärens slutgren ut på näsryggen, anastomoserar med ansiktsartärens vinkelartär. Eng. dorsal nasal artery. Av lat. dorsum = rygg + nasus = näsa + arteria = artär.
- dorsalis pedis, arteria
- subst. arteria dorsalis pedis; fotryggsartären; främre skenbensartärens fortsättning på fotryggen; här känns fotryggspulsen, viktig vid bedömning av benets cirkulation. Eng. dorsalis pedis artery. Av lat. dorsum = rygg + pes = fot + arteria = artär.
- dorsalis penis, arteria
- subst. arteria dorsalis penis; penisryggsartären; slutgren av inre blygdartären som löper på penis ovansida och försörjer ollonet och förhuden. Eng. dorsal artery of penis. Av lat. dorsum = rygg + penis + arteria = artär.
- dorsalis profunda penis, vena
- subst. vena dorsalis profunda penis; djupa penisryggsvenen; den oparade ven på penis ovansida som tömmer svällkropparna in i prostata-vennätet. Eng. deep dorsal vein of penis. Av lat. dorsum = rygg + profundus = djup + penis + vena = ven.
- dorsalis scapulae, nervus
- subst. nervus dorsalis scapulae; dorsala skulderbladsnerven; från armnervflätan till romboidmusklerna. Eng. dorsal scapular nerve. Av lat. dorsum = rygg + scapula = skulderblad + nervus = nerv.
- dorsi proprii, musculi
- subst. musculi dorsi proprii; ryggens egentliga muskler; de djupa, segmentella ryggmuskler som sträcker och vrider ryggraden och innerveras av spinalnervernas bakre grenar. Eng. muscles of back proper. Av lat. musculus = muskel + dorsum = rygg + proprius = egen.
- dorsi, musculi
- subst. musculi dorsi; ryggens muskler; samlingsnamn på de ytliga (rörande armen) och de djupa egentliga ryggmusklerna. Eng. muscles of back. Av lat. musculus = muskel + dorsum = rygg.
- dorsum
- subst. rygg; baksidan eller ovansidan av en struktur, t.ex. dorsum manus (handryggen), dorsum nasi (näsryggen). Sv. rygg, dorsum. Eng. dorsum, back. Av lat. dorsum = rygg.
- dorsum linguae
- subst. tungryggen; tungans översida, med papiller och gränsfåran. Eng. dorsum of tongue. Av lat. dorsum = rygg + lingua = tunga.
- dorsum manus
- subst. handryggen. Sv. handrygg. Eng. dorsum of hand. Av lat. dorsum = rygg + manus = hand.
- dorsum nasi
- subst. näsryggen; näsans framkant från roten ned till spetsen. Eng. dorsum of nose. Av lat. dorsum = rygg + nasus = näsa.
- dorsum pedis
- subst. fotryggen, fotens ovansida. Sv. fotrygg. Eng. dorsum of foot. Av lat. dorsum = rygg + pes (pedis) = fot.
- dorsum penis
- subst. penisryggen; penis ovansida (i erektion uppåtvänd), där de stora ryggkärlen och -nerverna löper. Eng. dorsum of penis. Av lat. dorsum = rygg + penis.
- dorsum sellae
- subst. sadelryggen; den lodräta benplatta som bildar sella turcicas bakvägg. Eng. dorsum sellae. Av lat. dorsum = rygg + sella = sadel.
- dos
- subst. (-en, pl. -er) bestämd mängd läkemedel eller strålning som ges vid ett tillfälle eller under en viss tid. Eng. dose. Av grek. dosis = det givna (måttet).
- dottertumör
- subst. (-en, pl. -er) metastas; tumör som bildats genom spridning från en ursprungstumör. Eng. daughter tumour. Jfr Metastas, Primärtumör. ICD-10: metastas C77–C79 (kodas efter lokal).
- Downs syndrom
- subst. medfödd kromosomavvikelse (trisomi 21) med utvecklingsstörning av varierande grad och typiska drag. Lat. trisomia 21. Eng. Down syndrome. ICD-10: Q90. ICD-11: LD40.0.
- drän
- subst. (-et, pl. -∅) rör eller slang (av t.ex. silikon) som läggs in i kroppen för att avleda blod, var eller vätska och främja läkning. Eng. drain.
- dränage
- subst. (-t) avledning av blod, var eller vätska från ett sår eller en hålighet via ett drän. Eng. drainage.
- dränera
- verb att leda bort blod, var eller vätska från ett sår eller en hålighet. Eng. to drain.
- DSA
- förk. digital subtraktionsangiografi; röntgenteknik som med datorbearbetning visar enbart de kontrastfyllda blodkärlen. Eng. digital subtraction angiography.
- DSPS
- förk. delayed sleep phase syndrome; försenat sömnfassyndrom där insomning och uppvaknande är kraftigt senarelagda. Eng. delayed sleep phase syndrome.
- DT
- förk. datortomografi; skiktröntgen. Eng. CT (computed tomography). Jfr Datortomografi, CT.
- dubbelblind
- adj. studieupplägg där varken deltagaren eller den som ger/utvärderar behandlingen vet vem som får aktiv behandling eller placebo. Eng. double-blind. Se Blindning.
- dubbelseende
- subst. (-t) att se två bilder av ett föremål. Lat. diplopia. Eng. double vision. ICD-10: H53.2.
- ducere
- verb att föra, leda (lat. verb); kombineringsform i abducere, adducere, etc. Eng. to lead, conduct. Av lat. ducere = leda, dra.
- Duchennes muskeldystrofi
- subst. allvarligaste och vanligaste muskeldystrofin, som drabbar pojkar och ger tilltagande muskelsvaghet redan i barndomen. Eng. Duchenne muscular dystrophy. Jfr muskeldystrofi. ICD-10: G71.0. ICD-11: 8C70.0.
- ductuli efferentes testis
- subst. utförsgångarna; de gångar som leder sädesvätskan från testikelnätet till bitestikelhuvudet. Eng. efferent ductules. Av lat. ductulus = liten gång + efferens = bortförande + testis = testikel.
- ductuli prostatici
- subst. prostatautförsgångarna; de många små gångar som tömmer prostatasekretet i urinrörets prostatadel. Eng. prostatic ducts. Av lat. ductulus = liten gång + grek. prostata = blåskörtel.
- ductulus
- subst. liten gång; t.ex. ductuli efferentes testis. Sv. duktulus, liten gång. Eng. ductule. Av lat. ductus + -ulus (diminutiv).
- ductus
- subst. gång; rörformig kanal för vätsketransport, t.ex. ductus thoracicus, ductus hepaticus. Sv. gång, kanal. Eng. duct. Av lat. ducere = leda; ductus = ledning.
- ductus arteriosus
- subst. Botallis gång (ductus arteriosus); det fosterkärl som leder blod från lungartärstammen direkt till aortabågen förbi de outvecklade lungorna; sluts normalt efter födseln (kvarstående = persisterande ductus arteriosus, PDA) och blir artärbandet. Eng. ductus arteriosus. Av lat. ductus = gång + arteriosus = artär-.
- ductus biliferi interlobulares
- subst. interlobulära gallgångarna; de små gallgångar mellan leverlobuli som samlar gallan från levercellerna (del av portala triaden). Eng. interlobular bile ducts. Av lat. ductus = gång + bilis = galla + inter = mellan + lobulus = liten lob.
- ductus choledochi, glandulae
- subst. glandulae ductus choledochi; gallgångskörtlarna; små slemkörtlar i gallgångens vägg. Eng. glands of bile duct. Av lat. glandula = körtel + ductus choledochus = gallgång.
- ductus choledochus
- subst. gallgången; den stora gallgång som bildas när gallblåsegången och gemensamma levergången förenas och som mynnar i tolvfingertarmen. Sv. stora gallgången. Eng. bile duct. Av grek. chole = galla + dechesthai = ta emot.
- ductus cochlearis
- subst. snäckgången (scala media); den endolymffyllda hinngång mellan förgårds- och trumtrappan som rymmer det egentliga hörselorganet (Cortiska organet). Eng. cochlear duct. Av lat. ductus = gång + cochlea = snäcka.
- ductus cysticus
- subst. gallblåsegången; den gång som förbinder gallblåsan med gemensamma levergången. Eng. cystic duct. Av lat. ductus = gång + grek. kystis = blåsa.
- ductus deferens
- subst. sädesledaren; den muskelstarka gång som transporterar spermierna från bitestikeln till utsprutningsgången. Sv. sädesledare. Eng. ductus deferens. Av lat. ductus = gång + deferre = föra bort.
- ductus ejaculatorius
- subst. utsprutningsgången; den korta gång där sädesledaren och sädesblåsans gång förenas och mynnar i urinrörets prostatadel. Eng. ejaculatory duct. Av lat. ductus = gång + ejaculari = spruta ut.
- ductus endolymphaticus
- subst. endolymfgången; den gång från hinnsäckarna som slutar i endolymfsäcken under hårda hjärnhinnan och svarar för endolymfans omsättning. Eng. endolymphatic duct. Av grek. endon = inuti + lat. lympha = klar vätska + ductus = gång.
- ductus epididymidis
- subst. bitestikelgången; den enda, hårt hoprullade gång som bygger upp bitestikeln och där spermierna mognar och lagras. Eng. duct of epididymis. Av lat. ductus = gång + grek. epididymis = bitestikel.
- ductus excretorius
- subst. utförsgången (från sädesblåsan); den gång som leder sädesblåsans sekret till utsprutningsgången. Eng. excretory duct. Av lat. ductus = gång + excernere = avsöndra.
- ductus glandulae bulbourethralis
- subst. Cowperska körtelns utförsgång; den gång som leder bulbouretralkörtelns sekret till urinrörets svampiga del. Eng. duct of bulbo-urethral gland. Av lat. ductus = gång + glandula = körtel + bulbus = lök + urethra = urinrör.
- ductus hepaticus communis
- subst. gemensamma levergången; den gallgång som bildas när höger och vänster levergång förenas vid leverporten. Eng. common hepatic duct. Av lat. ductus = gång + hepar = lever + communis = gemensam.
- ductus hepaticus dexter
- subst. högra levergången; den gallgång som tömmer gallan från leverns högra del. Eng. right hepatic duct. Av lat. ductus = gång + hepar = lever + dexter = höger.
- ductus hepaticus sinister
- subst. vänstra levergången; den gallgång som tömmer gallan från leverns vänstra del. Eng. left hepatic duct. Av lat. ductus = gång + hepar = lever + sinister = vänster.
- ductus incisivus
- subst. incisivkanalen; en liten gång från näshålans golv ned mot framtandsområdet i gommen. Eng. incisive duct. Av lat. ductus = gång + dens incisivus = framtand.
- ductus lactiferi
- subst. de mjölkgångar som leder mjölken från körtelloberna ut mot bröstvårtan. Sv. mjölkgångar. Eng. lactiferous ducts. Av lat. ductus = gång + lac (lactis) = mjölk + ferre = bära.
- ductus longitudinalis
- subst. ductus longitudinalis (Gartners gång); den längsgående rest av urnjuregången som kan kvarstå längs slidans sidovägg (kan ge Gartnercysta). Eng. longitudinal duct. Av lat. ductus = gång + longitudinalis = längsgående.
- ductus lymphaticus dexter
- subst. högra lymfgången; en kort lymfgång som tömmer lymfan från höger överkropp, arm och huvudhalva i högra venvinkeln. Eng. right lymphatic duct. Av lat. ductus = gång + lympha = klart vatten + dexter = höger.
- ductus nasolacrimalis
- subst. tår-näsgången; den gång som leder tårvätskan från tårsäcken ned till nedre näsgången i näshålan. Eng. nasolacrimal duct. Av lat. ductus = gång + nasus = näsa + lacrima = tår.
- ductus pancreaticus
- subst. bukspottgången; bukspottkörtelns huvudutförsgång, som mynnar tillsammans med gallgången i tolvfingertarmen (Wirsungs gång). Eng. pancreatic duct. Av lat. ductus = gång + grek. pankreas = bukspottkörtel.
- ductus pancreaticus accessorius
- subst. accessoriska bukspottgången; en mindre extra utförsgång från bukspottkörtelns huvud, mynnar vid lilla duodenalpapillen (Santorinis gång). Eng. accessory pancreatic duct. Av lat. ductus = gång + grek. pankreas = bukspottkörtel + lat. accessorius = tillkommande.
- ductus paraurethrales
- subst. paraurethrala gångarna (Skenes gångar); de gångar som mynnar vid sidan av yttre urinrörsmynningen hos kvinnan. Eng. para-urethral ducts. Av grek. para = bredvid + ourethra = urinrör + lat. ductus = gång.
- ductus parotideus
- subst. parotisgången; öronspottkörtelns utförsgång över kindmuskeln till munförgården (Stensens gång). Eng. parotid duct. Av lat. ductus = gång + grek. parotis = öronspottkörtel.
- ductus reuniens
- subst. den smala gång (Hensens gång) som förenar sacculus med snäckans hinnkanal. Eng. ductus reuniens. Av lat. ductus = gång + reuniens = återförenande.
- ductus semicirculares
- subst. båggångarna (hinniga); de tre hinngångar inuti benbåggångarna, vars ampuller innehåller sinnescellerna (crista ampullaris) för rotationsrörelser. Eng. semicircular ducts. Av lat. ductus = gång + semicircularis = halvcirkelformig.
- ductus semicircularis anterior
- subst. den hinnformade främre båggången inuti den benade. Eng. anterior semicircular duct. Av lat. ductus = gång + semicircularis = halvcirkelformig + anterior = främre.
- ductus semicircularis lateralis
- subst. den hinnformade laterala båggången. Eng. lateral semicircular duct. Av lat. ductus = gång + semicircularis = halvcirkelformig + lateralis = yttre.
- ductus semicircularis posterior
- subst. den hinnformade bakre båggången. Eng. posterior semicircular duct. Av lat. ductus = gång + semicircularis = halvcirkelformig + posterior = bakre.
- ductus sublinguales minores
- subst. små undertungsgångar; undertungkörtelns många mindre utförsgångar som mynnar längs sublingualvecket (Rivinus gångar). Eng. minor sublingual ducts. Av lat. ductus = gång + sublingualis = under tungan + minor = mindre.
- ductus sublingualis major
- subst. stora undertungsgången; undertungkörtelns huvudutförsgång, mynnar vid sublingualkarunkeln (Bartholins gång). Eng. major sublingual duct. Av lat. ductus = gång + sublingualis = under tungan + major = större.
- ductus submandibularis
- subst. underkäksgången; underkäksspottkörtelns utförsgång till sublingualkarunkeln (Whartons gång). Eng. submandibular duct. Av lat. ductus = gång + sub = under + mandibula = underkäke.
- ductus thoracicus
- subst. bröstgången; kroppens största lymfkärl, som från chylescisternen i buken stiger genom brösthålan och tömmer lymfan från nedre kroppshalvan och vänster överkropp i vänstra venvinkeln. Sv. bröstgången. Eng. thoracic duct. Av grek. thorax = bröstkorg + lat. ductus = gång.
- ductus thyroglossalis
- subst. sköldkörtel-tunggången; den embryonala gång längs vilken sköldkörteln vandrar ned från tungroten; kvarstår ibland som en halscysta. Eng. thyroglossal duct. Av grek. thyreoeides = sköldformig (sköldkörtel) + glossa = tunga + lat. ductus = gång.
- ductus utriculosaccularis
- subst. den fina gång som förbinder utriculus med sacculus, och därifrån endolymfgången utgår. Eng. utriculosaccular duct. Av lat. ductus = gång + utriculus + sacculus.
- duodenales, glandulae
- subst. glandulae duodenales; tolvfingertarmskörtlarna; slemkörtlar i tolvfingertarmens submukosa som avsöndrar basiskt slem och skyddar mot magsyran (Brunners körtlar). Eng. duodenal glands. Av lat. glandula = körtel + duodenum = tolvfingertarm.
- duodenalis
- adj. som hör till duodenum; t.ex. glandulae duodenales (Brunners körtlar). Sv. duodenal. Eng. duodenal. Av lat. duodeni = tolv var; duodenum = tolvfingerbred tarm.
- duodenalsond
- subst. (-en, pl. -er) tunn slang som förs via näsa och matstrupe ned till tolvfingertarmen, t.ex. för näringstillförsel. Eng. duodenal tube.
- duodenum
- subst. tolvfingertarmen; tunntarmens första del, ca 25 cm lång. Sv. tolvfingertarmen, duodenum. Eng. duodenum. Vardag. tolvfingertarmen. Av lat. duodeni = tolv åt gången; tarmens längd är tolv fingerbreadder.
- Dupuytrens kontraktur
- subst. förtjockning och sammandragning av bindväven i handflatan som böjer fingrarna mot handflatan. Lat. contractura aponeurosis palmaris. Eng. Dupuytren's contracture. ICD-10: M72.0. ICD-11: FB31.0.
- dura mater
- subst. (lat. uttryck) den hårda hjärnhinnan; den yttersta, kraftiga av de tre hinnorna kring hjärna och ryggmärg. Sv. hårda hjärnhinnan. Eng. dura mater. Av lat. dura = hård + mater = moder.
- dura mater cranialis
- subst. hårda hjärnhinnan (kraniellt); den yttre, kraftiga hinnan innanför skallbenet, som även bildar hjärnskäran, tentoriet och durasinus. Sv. hårda hjärnhinnan. Eng. cranial dura mater. Av lat. durus = hård + mater = moder (hinna) + cranium = skalle.
- dura mater spinalis
- subst. hårda ryggmärgshinnan; den yttre hinnan kring ryggmärgen, omgiven av epiduralrummet i ryggradskanalen. Eng. spinal dura mater. Av lat. durus = hård + mater = hinna + spina = ryggrad.
- durus
- subst. hård, stark, grov; t.ex. dura mater = den hårda hjärnhinnan. Sv. hård. Eng. hard, tough. Av lat. durus = hård.
- DVT
- förk. djup ventrombos; blodpropp i en djup ven, oftast i benet. Eng. deep vein thrombosis. Se Djup ventrombos.
- DXA
- förk. dual energy X-ray absorptiometry; röntgenbaserad metod för att mäta bentäthet (bentäthetsmätning). Eng. dual-energy X-ray absorptiometry.
- DXR
- förk. digital X-ray radiogrammetry; metod som beräknar bentäthet utifrån en vanlig röntgenbild av handen. Eng. digital X-ray radiogrammetry.
- dysartri
- subst. (-n) otydligt eller sluddrigt tal på grund av nedsatt kontroll av talmusklerna (ej språkstörning). Eng. dysarthria. Av gr. dys- = svårt + arthroun = ledat tal. ICD-10: R47.1.
- dysdiadokokinesi
- subst. (-n) svårighet att snabbt utföra växlande motsatta rörelser (t.ex. vrida händerna fram och tillbaka); tecken på lillhjärnsstörning. Eng. dysdiadochokinesia.
- dysenteri
- subst. akut, smittsam tarminflammation med blodig och slemmig diarré, buksmärtor och feber. Sv. rödsot. Eng. dysentery. Av gr. dys- = svårt + enteron = tarm. Ålderdomligt: rödsot, blodsot, rödsjuka — äldre folkliga benämningar på blodig diarrésjukdom. ICD-10: bakteriell (shigellos) A03, amöba A06.0. ICD-11: 1A02.
- dysestesi
- subst. obehaglig, förvrängd känselförnimmelse, t.ex. brännande eller stickande känsla av en i sig harmlös beröring. Eng. dysaesthesia. Av gr. dys- = svårt + aisthesis = känsel.
- dysfagi
- subst. (-n) svårigheter att svälja. Sv. sväljsvårigheter. Eng. dysphagia. Av gr. dys- = svårt + phagein = äta.
- dysfasi
- subst. (-n) språkstörning (delvis bevarad) på grund av skada eller sjukdom i hjärnan; numera ofta sammanfört med afasi. Eng. dysphasia. ICD-10: R47.0.
- dysfori
- subst. (-n) nedstämdhet med inslag av irritabilitet, olust och otålighet. Eng. dysphoria. Motsats: eufori. Av gr. dys- = svårt + pherein = bära.
- dysfunktion
- subst. (-en, pl. -er) störd eller bristande funktion hos ett organ eller system. Eng. dysfunction.
- dysfunktionella uterinblödningar
- subst. (pl.) onormala blödningar från livmodern utan påvisbar organisk orsak, oftast beroende på hormonella rubbningar. Eng. dysfunctional uterine bleeding.
- dysgenesis
- subst. bristande eller felaktig utveckling av ett organ eller en vävnad. Eng. dysgenesis. Av gr. dys- = svårt + genesis = bildning.
- dysgeusi
- subst. förvrängd eller försämrad smakupplevelse. Eng. dysgeusia. Av gr. dys- = svårt + geusis = smak.
- dyskinesi
- subst. (-n) ofrivilliga, okontrollerade rörelser på grund av störning i hjärnans rörelsekontroll. Eng. dyskinesia. Av gr. dys- = svårt + kinesis = rörelse.
- dyskrasi
- subst. (-n) sjuklig obalans mellan beståndsdelarna i ett organ eller en vävnad, t.ex. bloddyskrasi. Eng. dyscrasia. Av gr. dyskrasia = dålig blandning.
- dyslipoproteinemi
- subst. (-n) rubbning av blodfetterna (lipoproteinerna). Eng. dyslipoproteinaemia. Av gr. dys- = svårt + lipoprotein + haima = blod.
- dysmenorré
- subst. smärtsam menstruation, oftast på grund av kraftiga sammandragningar i livmodern. Sv. menssmärta. Eng. dysmenorrhoea. Av gr. dys- = svårt + men = månad + rhoia = flöde. ICD-10: N94.4–N94.6. ICD-11: GA34.
- dysmorfofobi
- subst. (-n, pl. -er) tvångsmässig och överdriven upptagenhet av en inbillad eller obetydlig defekt i utseendet. Eng. body dysmorphic disorder. Av gr. dys- = svårt + morphe = form + phobos = rädsla. ICD-10: F45.2.
- dysmotilitet
- subst. (-en) störd rörlighet, särskilt i mag-tarmkanalen. Eng. dysmotility.
- dyspareuni
- subst. (-n) smärta vid samlag. Eng. dyspareunia. Av gr. dys- = svårt + pareunos = bädd-/sängkamrat.
- dyspepsi
- subst. (-n) matsmältningsbesvär med smärta eller obehag i övre delen av magen. Eng. dyspepsia. Av gr. dys- = svårt + pepsis = matsmältning. ICD-10: K30. ICD-11: DD90.
- dysplasi
- subst. (-n) avvikande utveckling i storlek, form och uppbyggnad av celler eller vävnad; ofta om cellförändringar som kan föregå cancer. Eng. dysplasia. Av gr. dys- = svårt + plasis = formning.
- dyspné
- subst. (-n) andnöd, andfåddhet; subjektiv känsla av otillräcklig andning. Sv. andnöd. Eng. dyspnoea. Av gr. dys- = svårt + pnoe = andning.
- dyspraxi
- subst. (-n) svårighet att planera och utföra samordnade, viljemässiga rörelser. Eng. dyspraxia. Av gr. dys- = svårt + praxis = handling.
- dysrrafi
- subst. utebliven slutning av strukturer som normalt ska sluta sig under fosterutvecklingen, t.ex. neuralrörsdefekter. Eng. dysraphism. Av gr. dys- = svårt + rhaphe = söm.
- dystoci
- subst. svår eller utdragen förlossning. Eng. dystocia. Av gr. dys- = svårt + tokos = födsel.
- dystoni
- subst. (-n) ihållande ofrivilliga muskelsammandragningar som ger vridna, upprepade rörelser eller onormala kroppsställningar. Eng. dystonia. Av gr. dys- = svårt + tonos = spänning. ICD-10: G24. ICD-11: 8A02.
- dystrofi
- subst. (-n, pl. -er) förtvining eller bristande utveckling av vävnad, ofta på grund av störd näringstillförsel eller ärftliga orsaker (t.ex. muskeldystrofi). Eng. dystrophy. Av gr. dys- = svårt + trophe = näring.
- dystrofisk
- adj. (pl. -a) som rör eller orsakas av dystrofi (störd näring/utveckling av vävnad). Eng. dystrophic.
- dystymi
- subst. (-n) långvarig, lindrigare nedstämdhet som inte når djupet av en egentlig depression. Eng. dysthymia. Av gr. dys- = svårt + thymos = sinne. ICD-10: F34.1. ICD-11: 6A72.
- dysuri
- subst. (-n) sveda eller smärta vid urinering. Eng. dysuria. Av gr. dys- = svårt + ouron = urin.
- défense
- subst. (fr.) reflexmässig spänning i bukväggens muskler som tecken på bukhinneretning (défense musculaire) vid akut bukhinneinflammation. Eng. guarding (défense musculaire).