Medicinska termer på D förklarade på svenska

D-dimer: subst. (-en) nedbrytningsprodukt av fibrin; blodprov som stiger vid blodproppssjukdom och används för att utesluta ven- och lungtromboembolism. Eng. D-dimer. Referensvärde (vuxen): < 0,5 mg/L FEU; ett normalt värde talar starkt emot blodpropp.
D-vitamin: subst. (-et) fettlösligt vitamin som bildas i huden vid solljus och tas upp via kosten; reglerar kalk- och fosfatomsättningen och skelettets mineralisering. Eng. vitamin D. Referensvärde: 25-OH-vitamin D i blodet önskvärt > 50 nmol/L; brist ger benskörhet (osteomalaci/rakit). Jfr Kalcium, PTH, Fosfat.
d-vitaminbrist: subst. (-en) brist på D-vitamin, som kan ge benskörhet, rakit hos barn och muskelsvaghet. Lat. avitaminosis D. Eng. vitamin D deficiency. ICD-10: E55 (E55.9 ospecificerad). ICD-11: 5B57.
DADA2: förk. (eng.) adenosindeaminas 2-brist; ärftlig autoinflammatorisk kärlsjukdom med tidiga stroke, feber och hudförändringar. Eng. deficiency of adenosine deaminase 2.
Daemonorops draco: subst. (lat.) drakblodspalm, palmväxt; fruktens röda kåda 'drakblod' användes blodstillande och sårhinnebildande. Av grek. daimon = ande + rhops = buske + lat. draco = drake.
DAH: förk. (eng.) diffus alveolär blödning; livshotande blödning ut i lungblåsorna, ofta vid vaskulit eller autoimmun sjukdom. Eng. diffuse alveolar haemorrhage.
DAI: förk. (eng.) diffus axonal skada; utbredd skada på hjärnans nervtrådar vid kraftigt accelerations-/retardationsvåld, vanlig orsak till medvetslöshet efter trauma. Eng. diffuse axonal injury.
Dakarbazin: subst. (-et) cellgift som historiskt varit standard vid malignt melanom (hudcancer). Eng. dacarbazine. Sammandragning av det kemiska namnet dimetyltriazenoimidazolkarboxamid.
Daktinomycin: subst. (-et) ett av de äldsta cellgifterna, vid vissa barncancerformer. Eng. dactinomycin, actinomycin D. Av grek. aktis = stråle (strålsvampen Actinomyces) + mykes = svamp.
daktylit: subst. (-en, pl. -er) ”Korvfinger/korvtå”; svullnad av ett helt finger eller en hel tå (till skillnad från svullnad enbart i leden), ses bl.a. vid psoriasisartrit. Eng. dactylitis. Av gr. daktylos = finger + -itis.
daktylogrypos: subst. (-en) permanent krökta (böjda) fingrar eller tår. Eng. dactylogryposis. Av gr. daktylos = finger + grypos = krokig.
dansterapi: subst. (-n) behandlingsform som använder dans och rörelse för att främja psykiskt och fysiskt välbefinnande. Eng. dance therapy.
Dapson: subst. (-et) historiskt och nuvarande standardmedel mot spetälska (lepra). Eng. dapsone. Förkortning av det kemiska namnet diaminodifenylsulfon.
dartos: subst. flådd; tunn slät muskulatur i pungsäcken (tunica dartos) som rynkar huden vid kyla. Sv. dartosmuskel. Eng. dartos. Av grek. dartos = flådd, av derein = flå.
dartos, musculus: subst. musculus dartos; dartosmuskeln; den glatta muskel i pungväggen som drar ihop och rynkar pungen och därmed reglerar testiklarnas temperatur. Eng. dartos muscle. Av grek. dartos = flådd hud + lat. musculus = muskel.
DASH: förk. (eng.) Disabilities of the Arm, Shoulder and Hand; självskattningsformulär som mäter funktionsnedsättning i arm, skuldra och hand. Eng. Disabilities of the Arm, Shoulder and Hand. (DASH betecknar även en blodtryckssänkande kosthållning, DASH-kost.) Jfr QuickDASH.
datortomografi: subst. (-n) skiktröntgen; röntgenmetod där en dator sätter samman många tunna snittbilder till detaljerade tvärsnitt av kroppen. Sv. DT, CT. Eng. computed tomography. Jfr DT, CT, Röntgen.
Datura stramonium: subst. (lat.) spikklubba, potatisväxt; tropanalkaloider rökta mot astma och använda för sedering. Mycket giftig. Av Datura (av hindi dhatura) + stramonium (av medeltidslat. för örten).
DBS: förk. (eng.) djup hjärnstimulering; behandling där inopererade elektroder stimulerar djupa hjärnkärnor, t.ex. vid Parkinsons sjukdom. Eng. deep brain stimulation.
DBT: förk. dialektisk beteendeterapi; strukturerad terapi som kombinerar acceptans och förändring, främst vid emotionellt instabilt personlighetssyndrom och självskadebeteende. Eng. dialectical behaviour therapy. Jfr KBT.
DCIS: förk. duktalt karcinom in situ; tidig, icke spridd bröstcancer som är begränsad till mjölkgångarna. Eng. ductal carcinoma in situ.
DCM: förk. (eng.) dilaterad kardiomyopati; vidgad och försvagad vänsterkammare med nedsatt pumpförmåga och hjärtsvikt. Eng. dilated cardiomyopathy. Jfr HCM, kardiomyopati.
DCMRL: förk. (eng.) dynamisk kontrastförstärkt MR-lymfangiografi; magnetkameraundersökning som avbildar lymfkärlens flöde med kontrastmedel. Eng. dynamic contrast-enhanced MR lymphangiography.
DDH: förk. (eng.) höftledsdysplasi; medfödd eller tidig felutveckling av höftleden där ledskålen är för grund och höften kan glida ur led. Eng. developmental dysplasia of the hip.
DDX: förk. (eng.) differentialdiagnos; de tänkbara diagnoser som kan förklara patientens symtom och som ska vägas mot varandra. Eng. differential diagnosis.
DeBakey-pincett: subst. (-en, pl. -er) atraumatisk pincett för skonsamt grepp om blodkärl vid kärlkirurgi. Eng. DeBakey forceps. Efter den amerikanske kirurgen Michael E. DeBakey.
debil: adj. (-t, -a) föråldrad och numera nedsättande beteckning på lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Eng. (dated) feeble-minded. Av lat. debilis = svag. Använd hellre ”lindrig intellektuell funktionsnedsättning”.
debridering: subst. (-en) avlägsnande av död eller skadad vävnad och föroreningar från ett sår för att främja läkning. Eng. debridement. Av fr. débrider.
debris: subst. rester av nedbruten vävnad eller skräp. Eng. debris. Av fr. débris, av briser = bryta sönder.
decubitus: subst. (lat.) trycksår (liggsår); vävnadsskada av långvarigt tryck mot huden hos sängliggande. Jfr Liggsår, Trycksår.
decussatio: subst. korsning av nervfibrer; t.ex. decussatio pyramidum = pyramiddekussationen i medulla oblongata. Sv. dekussation, korsning. Eng. decussation. Av lat. decussis = X-tecken (10-tecken), av decem = tio.
defekation: subst. (-en) tarmtömning; uttömning av avföring. Sv. tarmtömning. Eng. defecation. Av lat. defaecare = rena.
defekt: adj./subst. (pl. -a; -en, pl. -er) felaktig eller bristfällig; även en brist eller skada. Eng. defect. Av lat. deficere = fattas.
deferens: adj. bortledande; ductus deferens = sädesledaren. Eng. deferens, deferent. Av lat. deferre = bära bort (de + ferre).
defibrillator: subst. (-n) apparat som ger en elektrisk stöt för att bryta livshotande hjärtrytmrubbningar (kammarflimmer). Eng. defibrillator.
defibrillering: subst. (-en) behandling där en elektrisk stöt ges för att återställa normal hjärtrytm vid kammarflimmer. Eng. defibrillation.
deficit: subst. (-et, pl. -∅) underskott, brist. Eng. deficit. Av lat. deficere = fattas.
degenerativ: adj. (-t, -a) som rör gradvis försämring, nedbrytning eller förslitning av vävnad. Eng. degenerative. Av lat. degenerare = urarta.
degradering: subst. (-en) nedbrytning av ett ämne till enklare beståndsdelar. Eng. degradation.
dehydrering: subst. (-en) uttorkning; brist på vatten i kroppen. Sv. uttorkning, vätskebrist. Eng. dehydration. Av gr. de- = bort + hydor = vatten.
dekliva ödem: subst. (pl.) vätskesvullnad i kroppens lägst belägna delar, t.ex. vid anklarna hos gående eller i korsryggen hos sängliggande. Eng. dependent oedema. Av lat. declivis = sluttande nedåt.
dekompensation: subst. (-en) att kroppens kompensationsmekanismer inte längre räcker till för att upprätthålla normal funktion, t.ex. vid hjärtsvikt. Eng. decompensation. Motsats: kompensation.
dekompression: subst. (-en) tryckavlastning; minskning av ett förhöjt tryck, t.ex. kirurgisk avlastning av en klämd nerv. Eng. decompression.
dekubitalsår: subst. (-et, pl. -∅) trycksår; sår som uppstår av långvarigt tryck mot huden över ett benutskott. Sv. trycksår, liggsår. Eng. pressure ulcer. ICD-10: L89.
dekubitus: subst. (lat.) trycksår (liggsår). Sv. trycksår. Eng. decubitus, pressure ulcer. Av lat. decumbere = ligga ned.
Delaktighet: subst. (-en) en persons möjlighet att vara engagerad i vardagsliv och samhälle. Eng. participation. Jfr ICF.
deletion: subst. (-en) förlust av en bit av en kromosom eller DNA-sekvens. Eng. deletion. Av lat. delere = utplåna.
deletär: adj. (-t, -a) skadlig, fördärvlig; om t.ex. en genförändring med skadlig effekt. Eng. deleterious. Av lat. deletum = förstöra.
delirium: subst. (-et, pl. -er) akut förvirringstillstånd med oro, desorientering, störd uppmärksamhet och ofta hallucinationer. Sv. konfusion, förvirringstillstånd. Eng. delirium. Av lat. delirare = yra. ICD-10: F05. ICD-11: 6D70.
delirium tremens: subst. (lat. uttryck) allvarligt abstinenstillstånd efter avbrutet långvarigt högt alkoholintag, med kraftig oro, skakningar, svettningar och syn-/känselhallucinationer. Eng. delirium tremens. Av lat. tremens = skakande.
δ-bilirubin: subst. (delta-bilirubin) bilirubin som är kovalent bundet till albumin; uppträder vid långvarig gallstas och försvinner långsamt eftersom det följer albuminets nedbrytning. Eng. delta bilirubin. Jfr bilirubin.
δ-receptor: subst. (delta-receptor) en av opioidreceptorerna; bidrar till smärtlindring och påverkar sinnesstämningen. Eng. delta opioid receptor. Jfr opioid, μ-receptor, κ-receptor.
δ-våg: subst. (delta-våg) den långsammaste hjärnvågstypen (under ca 4 Hz) på EEG; dominerar vid djup, drömlös sömn. Eng. delta wave. Jfr θ-våg, EEG.
deltoideus: adj. trekantig, deltaformig; m. deltoideus = deltoidmuskeln (axelns triangulära muskel). Sv. deltoid. Eng. deltoid. Av grek. delta (bokstaven Δ) + eidos = form.
deltoideus, musculus: subst. musculus deltoideus; deltamuskeln; den triangulära axelmuskel som täcker axelleden och abducerar armen; dess främre, mellersta och bakre delar för även armen framåt och bakåt. Funktion: huvudsaklig abduktor (15–90°); främre delen flekterar och inåtroterar, bakre delen extenderar och utåtroterar. Sv. deltamuskel. Eng. deltoid. Av lat. musculus = muskel + grek. delta = bokstaven Δ (triangelformen).
demarkera: verb (-r, -de, -t) avgränsa; tydligt skilja t.ex. död vävnad från frisk. Eng. to demarcate.
demens: subst. (-en) samlingsnamn för sjukdomar som gradvis bryter ned hjärnans funktioner, med försämrat minne, tänkande, språk och orienteringsförmåga samt påverkan på vardagsfunktioner. Eng. dementia. Av lat. demens = vettlös. ICD-10: F00–F03 (Alzheimer F00*/G30, vaskulär F01). ICD-11: 6D80–6D8Z.
dementia paralytica: lat. uttryck för demens med förlamning vid syfilis i hjärnan (neurosyfilis); samma tillstånd som paralysis generalis. Jfr Paralysis generalis, Syfilis. ICD-10: A52.1.
demineralisation: subst. (-en) förlust av mineral (kalk) ur skelett eller tänder. Sv. urkalkning. Eng. demineralisation.
demografisk: adj. (pl. -a) som rör befolkningen och dess sammansättning (ålder, kön, m.m.). Eng. demographic. Av gr. demos = folk + graphein = beskriva.
demyelinisering: subst. (-en) förlust av myelinet, det skyddande höljet kring nervtrådarna, vilket stör nervsignalerna; ses bl.a. vid multipel skleros. Eng. demyelination. ICD-10: G37.9.
dendrit: subst. (-en, pl. -er) grenformiga utskott på en nervcell som tar emot inkommande signaler. Sv. dendrit. Eng. dendrite. Av grek. dendron = träd; grenarna liknar trädgrenar.
denervering: subst. (-en) avbruten eller förstörd nervförsörjning till en kroppsdel eller ett organ. Eng. denervation.
denguefeber: subst. (-n) myggburen virussjukdom i tropikerna med hög feber, svår led- och muskelvärk samt utslag. Lat. febris dengue. Eng. dengue. ICD-10: A90 (hemorragisk A91).
dens: subst. tand; densutskottet på axis (C2) kring vilket atlas roterar. Sv. tand, dens. Eng. tooth, dens. Av lat. dens/dentis = tand.
dens axis: subst. axistappen; det tandformade utskott på andra halskotan som bildar vridningsaxel för huvudet. Eng. dens of axis. Av lat. dens = tand + axis.
dens caninus: subst. hörntand; den spetsiga tanden mellan framtänder och kindtänder. Sv. hörntand. Eng. canine tooth. Av lat. dens = tand + caninus = hund- (hundtand).
dens incisivus: subst. framtand; en av de mejselformade tänderna längst fram som biter av födan. Sv. framtand. Eng. incisor tooth. Av lat. dens = tand + incidere = skära in.
dens molaris: subst. molar; en av de bakre, breda kindtänderna som maler födan. Sv. kindtand, molar. Eng. molar tooth. Av lat. dens = tand + molaris = kvarntand.
dens molaris tertius: subst. visdomstand; den tredje och bakersta molaren, som bryter fram sent eller aldrig. Sv. visdomstand. Eng. third molar tooth. Av lat. dens = tand + molaris = kvarntand + tertius = tredje.
dens premolaris: subst. premolar; en av de två kindtänderna mellan hörntand och molarer (förkindtand). Sv. premolar. Eng. premolar tooth. Av lat. dens = tand + prae = före + molaris = kvarntand.
dental: adj. (-t, -a) som rör tänderna. Sv. tand-. Eng. dental. Av lat. dens = tand.
dental plack: subst. bakteriebeläggning (biofilm) på tänderna. Sv. tandbeläggning, plack. Eng. dental plaque.
dentatus: adj. tandförsedd; t.ex. gyrus dentatus (hippocampus), nucleus dentatus cerebelli. Sv. tandförsedd. Eng. dentate. Av lat. dens = tand + -atus.
dentes: subst. tänderna; de hårda bildningar i käkarnas tandfack som river och tuggar födan. Sv. tänder. Eng. teeth. Av lat. dens = tand.
dentes decidui: subst. mjölktänderna; den första uppsättningen om 20 tänder som bryter fram under barndomen och senare faller av. Sv. mjölktänder. Eng. deciduous teeth. Av lat. dens = tand + deciduus = avfallande.
dentes permanentes: subst. permanenta tänderna; den andra, bestående uppsättningen om 32 tänder. Sv. permanenta tänder. Eng. permanent teeth. Av lat. dens = tand + permanens = bestående.
denticulatum, ligamentum: subst. ligamentum denticulatum; tandbandet; en sågtandad pia mater-list på vardera sidan av ryggmärgen som fäster den vid hårda hinnan. Eng. denticulate ligament. Av lat. denticulus = liten tand + ligamentum = band.
dentinum: subst. dentinet; det benlika, gulvita huvudmaterialet i tanden, innanför emaljen och rotcementet (tandbenet). Sv. dentin, tandben. Eng. dentine. Av lat. dens = tand.
depersonalisation: subst. (-en) upplevelse av overklighet och främlingskap inför den egna personen eller kroppen. Eng. depersonalisation. Jfr derealisation.
depigmentering: subst. (-en) förlust eller minskning av hudens pigment (melanin). Eng. depigmentation. Motsats: pigmentering.
depolarisation: subst. (-en) minskning av den elektriska spänningen (vilopotentialen) över ett cellmembran, t.ex. när en nerv- eller muskelcell aktiveras. Eng. depolarisation. Motsats: repolarisation.
depression: subst. (-en, pl. -er) 1) sänkning; nedåtrörelse av en kroppsdel, t.ex. skulderbladet (motsats: elevation); 2) inom psykiatrin: sjukdomstillstånd med ihållande nedstämdhet, minskat intresse och nedsatt funktion. Eng. depression. Av lat. de- (ned) + premere = trycka.
depressor: subst. (-n, pl. -er) nedtryckare; muskel som sänker en struktur, t.ex. m. depressor anguli oris. Sv. depressor, nedtryckare. Eng. depressor. Av lat. deprimere = trycka ned; depressor = nedtryckare.
depressor anguli oris, musculus: subst. musculus depressor anguli oris; nedsänkare av mungipan; muskel som drar mungipan nedåt (uttrycker missnöje). Funktion: drar munvinkeln nedåt och lateralt (uttryck av sorg och missnöje). Eng. depressor anguli oris. Av lat. musculus = muskel + deprimere = trycka ned + angulus oris = mungipa.
depressor labii inferioris, musculus: subst. musculus depressor labii inferioris; underläppssänkaren; muskel som drar underläppen nedåt och utåt. Funktion: drar underläppen nedåt och lateralt och everterar den. Eng. depressor labii inferioris. Av lat. musculus = muskel + deprimere = trycka ned + labium inferius = underläpp.
depressor septi nasi, musculus: subst. musculus depressor septi nasi; nedsänkare av nässkiljeväggen; liten muskel som drar ned nässpetsen och skiljeväggen. Funktion: drar nässkiljeväggen och nässpetsen nedåt och tränger ihop näsöppningen vid forcerad inandning. Eng. depressor septi nasi. Av lat. musculus = muskel + deprimere = trycka ned + septum nasi = nässkiljevägg.
depressor supercilii, musculus: subst. musculus depressor supercilii; nedsänkare av ögonbrynet; liten muskel som drar ned ögonbrynets inre del. Eng. depressor supercilii. Av lat. musculus = muskel + deprimere = trycka ned + supercilium = ögonbryn.
deprivation: subst. (-en) bristtillstånd; berövande av något nödvändigt, t.ex. sömn- eller sinnesintrycksbrist. Eng. deprivation. Av lat. deprivare = beröva, av privus = enskild, avskild.
derealisation: subst. (-en) upplevelse av overklighet inför omvärlden, som om omgivningen vore främmande eller drömlik. Eng. derealisation. Jfr depersonalisation.
derivat: subst. (-et, pl. -∅) avledd kemisk förening där en eller flera atomer/grupper i en ursprungsförening bytts ut. Eng. derivative. Av lat. derivare = härleda.
dermatit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i huden; eksem. Sv. hudinflammation, eksem. Eng. dermatitis. Av gr. derma = hud + -itis. ICD-10: L30.9.
dermatofytos: subst. (-en, pl. -er) hudinfektion orsakad av trådsvampar (dermatofyter), t.ex. fotsvamp och ringorm. Eng. dermatophytosis. Av gr. derma = hud + phyton = växt (här: svamp) + -osis = sjukligt tillstånd.
dermatologi: subst. (-n) läran om huden och dess sjukdomar (hudsjukvård); ofta förenad med venereologi. Eng. dermatology. Av gr. derma = hud + logos = lära.
dermatologisk: adj. (pl. -a) som rör huden eller läran om hudsjukdomar (dermatologi). Eng. dermatological. Av gr. derma = hud + logos = lära.
dermatom: subst. (-et, pl. -∅) hudområde som försörjs av en enskild ryggmärgsnerv; även ett kirurgiskt instrument för att ta tunna hudtransplantat. Eng. dermatome. Av gr. derma = hud + tome = snitt. Jfr Myotom, Sklerotom, Somit.
dermatomykos: subst. (-en, pl. -er) svampinfektion i huden. Eng. dermatomycosis. Av gr. derma = hud + mykes = svamp.
dermatomyosit: subst. (-en) autoimmun inflammationssjukdom som drabbar både hud och muskler med utslag och muskelsvaghet. Eng. dermatomyositis. Av gr. derma = hud + mys = muskel + -itis. ICD-10: M33.1 (juvenil M33.0).
dermatos: subst. (-en, pl. -er) hudsjukdom (allmän benämning). Eng. dermatosis. Av gr. derma = hud.
dermis: subst. läderhuden; det fasta bindvävslager under överhuden med kärl, nerver, körtlar och hårfolliklar. Sv. läderhud. Eng. dermis. Av grek. derma = hud.
dermografi: subst. (-n) dermografism; kvaddel med rodnad som uppstår där huden strukits eller repats, en form av fysikalisk urtikaria. Eng. dermographism. Av gr. derma = hud + graphein = skriva.
DES: förk. (eng.) läkemedelsavgivande stent; kärlstent som frisätter ett läkemedel för att motverka återförträngning efter ballongvidgning. Eng. drug-eluting stent. (DES betecknar även det historiska östrogenläkemedlet dietylstilbestrol.)
descendens: adj. nedåtgående; t.ex. aorta descendens, colon descendens. Sv. descenderande. Eng. descending. Av lat. descendere = stiga ned.
descendera: verb (-r, -de, -t) gå nedåt, stiga ned. Eng. to descend. Motsats: ascendera. Av lat. descendere = stiga ned.
desensibilisering: subst. (-en) behandling som gradvis minskar en allergisk reaktion genom att kroppen vänjs vid stigande doser av allergenet. Sv. allergivaccination, hyposensibilisering. Eng. desensitisation.
DESH: förk. (eng.) oproportionerligt vidgade subaraknoidalrum med hydrocefalus; bildmönster vid idiopatisk normaltryckshydrocefalus (iNPH). Eng. disproportionately enlarged subarachnoid-space hydrocephalus.
Desipramin: subst. (-et) tidigt tricykliskt antidepressivt medel. Eng. desipramine. Av des- (lat. de = bort, en borttagen metylgrupp) + imipramin. Jfr Imipramin.
deskvamation: subst. (-en) fjällning, avstötning av hudens yttersta celler. Sv. fjällning. Eng. desquamation. Av lat. desquamare = ta bort fjäll.
deskvamera: verb (-r, -de, -t) att fjälla; stöta av hudens yttersta cellager. Eng. to desquamate.
desmal: adj. (-t, -a) av bindväv; t.ex. desmal ossifikation = benbildning direkt i bindväv (utan broskmall). Sv. desmal. Eng. desmal, membranous. Av grek. desmos = band, bindväv.
desmocranium: subst. bindvävsskallen; de skallben som bildas direkt i bindväv (skalltakets ben). Eng. desmocranium. Av grek. desmos = band, bindväv + kranion = skalle.
desmodontium: subst. rothinnan; den bindväv mellan tandrot och tandfack som fäster tanden. Eng. periodontal ligament. Av grek. desmos = band + odous = tand.
Desorganiserad anknytning: subst. anknytningsmönster med motstridiga eller osammanhängande beteenden mot omsorgspersonen. Eng. disorganized attachment.
desorientering: subst. (-en) bristande förmåga att orientera sig om tid, plats eller person. Eng. disorientation.
destillera: verb (-r, -de, -t) att rena eller skilja vätskor åt genom förångning och efterföljande kondensering. Eng. to distil. Av lat. destillare = drypa ned.
detergent: subst. (-en, pl. -er) rengörings- eller tvättmedel; ytaktivt ämne. Eng. detergent. Av lat. detergere = torka av.
detoxifiering: subst. (-en) avgiftning; kroppens (eller en behandlings) oskadliggörande och utsöndring av giftiga ämnen. Sv. avgiftning. Eng. detoxification. Även detoxifikation.
detritus: subst. vävnadsrester och sönderfallsprodukter, t.ex. i ett sår eller en böld. Eng. detritus. Av lat. deterere = nöta bort.
detrusor: subst. urinblåsans muskel (musculus detrusor) som drar ihop blåsan och tömmer den. Eng. detrusor muscle. Av lat. detrudere = driva ut.
detrusor vesicae, musculus: subst. musculus detrusor vesicae; utdrivarmuskeln; urinblåsans glatta muskelvägg som drar ihop sig och tömmer blåsan vid miktion. Eng. detrusor. Av lat. detrudere = driva ut + vesica = blåsa + musculus = muskel.
deviation: subst. (-en, pl. -er) avvikelse från det normala läget eller riktningen. Eng. deviation. Av lat. deviare = vika av.
deviation (radial/ulnar): subst. sidoböjning av handleden mot tumsidan (radial deviation) eller lillfingersidan (ulnar deviation). Eng. radial/ulnar deviation. Av lat. de- (av) + via = väg; "avvika från vägen".
deviera: verb (-r, -de, -t) att avvika från normalläge eller riktning. Eng. to deviate. Av lat. deviare, av via = väg.
devitaliserad: adj. berövad livskraft; om vävnad som mist sin livsduglighet. Eng. devitalised. Av lat. de- = bort + vita = liv.
DEXA: förk. (eng.) bentäthetsmätning med röntgen (DXA); mäter benmineraltäthet för att diagnostisera osteoporos. Eng. dual-energy X-ray absorptiometry. Jfr FRAX.
Dexametason: subst. (-et) mycket potent, långverkande kortison mot inflammation och hjärnödem. Eng. dexamethasone. Av dex- (lat. dexter = höger, den högervridande isomeren) + -metason (kortisonderivat).
dexter: adj. höger (sida). Sv. höger, dx. Eng. right. Motsats: sinister (vänster). Av lat. dexter = höger.
dextrum: adj. höger (sida). Sv. höger. Eng. right, dexter. Av lat. dexter = höger, skicklig.
DFRI: förk. Downton Fall Risk Index; bedömningsinstrument för att skatta en persons risk att falla. Eng. Downton Fall Risk Index.
DHEAS: förk. dehydroepiandrosteronsulfat; ett svagt manligt könshormon (androgen) som bildas i binjurebarken på stimulans av ACTH. Eng. dehydroepiandrosterone sulfate.
DI: förk. (lat.) diabetes insipidus; rubbning med stora urinmängder och törst på grund av brist på eller okänslighet för antidiuretiskt hormon (ADH). Eng. diabetes insipidus. Jfr SIADH.
diabetes: subst. (-en) kronisk ämnesomsättningssjukdom med förhöjt blodsocker; oftast avses diabetes mellitus (sockersjuka), se typ 1 och typ 2. Eng. diabetes. Av gr. diabainein = flöda igenom. Ålderdomligt: sockersjuka, sockersot — äldre benämningar på diabetes (mellitus). ICD-10: typ 1 E10, typ 2 E11, graviditetsdiabetes O24. ICD-11: 5A10–5A14.
diabetes insipidus: subst. (lat. uttryck) sjukdom med stark törst och stora urinmängder på grund av brist på (eller okänslighet för) det vätskesparande hormonet ADH; ej besläktad med sockersjuka. Eng. diabetes insipidus. ICD-10: central E23.2, renal N25.1. ICD-11: 5A61.
Diabetes mellitus typ 1: subst. (lat. uttryck) autoimmun diabetes där immunförsvaret förstör de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln, vilket ger absolut insulinbrist; debuterar oftast hos barn och unga. Eng. type 1 diabetes mellitus.
Diabetes mellitus typ 2: subst. (lat. uttryck) kronisk diabetes med insulinresistens och relativ insulinbrist som ger kroniskt förhöjt blodsocker; kopplad till bl.a. ärftlighet, övervikt och ålder. Eng. type 2 diabetes mellitus.
diabetes typ 1: subst. autoimmun diabetesform där insulinproducerande betaceller i bukspottkörteln förstörs, vilket ger absolut insulinbrist och kräver insulin. Eng. type 1 diabetes. Jfr diabetes, diabetes typ 2. ICD-10: E10. ICD-11: 5A10.
diabetes typ 2: subst. den vanligaste diabetesformen, med insulinresistens och relativ insulinbrist, ofta kopplad till övervikt och ärftlighet. Eng. type 2 diabetes. Jfr diabetes, diabetes typ 1. ICD-10: E11. ICD-11: 5A11.
diabetesretinopati: subst. (-n) skada på näthinnans små blodkärl orsakad av långvarig diabetes; en vanlig orsak till synnedsättning. Eng. diabetic retinopathy. Jfr retinopati. ICD-10: H36.0 (E10–E14 †). ICD-11: 9B71.0.
diabetologi: subst. (-n) läran om diabetes (sockersjuka) och dess behandling; del av endokrinologin. Eng. diabetology. Av gr. diabetes = genomflöde + logos = lära.
diafores: subst. (-en) svettning, särskilt riklig sådan. Sv. svettning. Eng. diaphoresis. Av gr. diaphorein = bära igenom.
diaforetisk: adj. (pl. -a) svettdrivande; som framkallar eller rör svettning. Eng. diaphoretic. Av gr. diaphorein = bära igenom (huden), av dia- = genom + phorein = bära.
diafragma: subst. (-n) mellangärdet; den kupolformade muskel som skiljer brösthålan från bukhålan och är den viktigaste andningsmuskeln. Sv. mellangärde. Eng. diaphragm. Av gr. diaphragma = skiljevägg.
diafys: subst. (-en, pl. -er) skaftet; den mellersta, rörformade delen av ett rörben (mellan benändarna). Eng. diaphysis. Jfr epifys. Av gr. dia = genom + phyein = växa.
dialys: subst. (-en) rening av blodet från avfallsämnen och överskottsvätska när njurarna sviktar, t.ex. via konstgjord njure (hemodialys). Eng. dialysis. Av gr. dialysis = upplösning.
Dialyskateter: subst. (-n, pl. -ar) grov central kateter för att leda blod till och från dialys. Eng. dialysis catheter. Jfr CVK.
diameter obliquus: subst. sneddiametern; det sneda måttet i bäckeningången, från ena korsben–tarmbensleden till motsatta tarmben–blygdbensupphöjningen. Eng. oblique diameter. Av grek. diametros = genomskärning + lat. obliquus = sned.
diameter transversus: subst. tvärdiametern; det största tvärmåttet i bäckeningången. Eng. transverse diameter. Av grek. diametros = genomskärning + lat. transversus = tvär.
diaphragma: subst. mellangärdet; kupformad andningsmuskel som separerar bröst- och bukhålan. Sv. mellangärde; även stavat: diafragma. Eng. diaphragm. Vardag. andningsmuskeln. Av grek. dia (tvärs) + phragma = staket, avskiljare.
diaphragma pelvis: subst. bäckenbotten; den muskel- och fascieskiva (levator ani och coccygeus) som sluter bäckenutgången och bär upp bäckenorganen. Sv. bäckenbotten. Eng. pelvic diaphragm. Av grek. diaphragma = mellanvägg + lat. pelvis = bäcken.
diaphragma sellae: subst. sadeldiafragmat; det durablad som täcker hypofysgropen (sella turcica) med en öppning för hypofysstjälken. Eng. diaphragma sellae. Av grek. diaphragma = skiljevägg + lat. sella = sadel.
diaphragmaticus: adj. som hör till diaphragma; t.ex. nervus phrenicus = mellangärdesnerven. Sv. diafragmatisk. Eng. diaphragmatic. Av grek. diaphragma = skiljevägg.
diaphysis: subst. benstammens skaft; mittdelen på ett rörben. Sv. diafys. Eng. diaphysis, shaft. Av grek. dia (mellan) + phyein = växa; "det som växer emellan".
diarré: subst. (-n, pl. -er) lös eller vattnig avföring, ofta tätare än vanligt. Sv. diarré, lös mage. Eng. diarrhoea. Av gr. dia = genom + rhein = flyta. ICD-10: infektiös A09, funktionell K59.1. ICD-11: ME05.1.
diarthrosis: subst. äkta led; led med ledhåla och ledvätska, fri rörlighet. Sv. diartros, äkta led. Eng. diarthrosis, synovial joint. Av grek. dia (igenom) + arthron = led.
diastema: subst. diastema; ett glesläge (lucka) mellan två tänder, oftast mellan de övre framtänderna. Eng. diastema. Av grek. diastema = mellanrum.
diastole: subst. (-n) hjärtats avslappnings- och fyllnadsfas. Eng. diastole. Vardag. hjärtats vilofas. Motsats: systole. Av grek. dia (isär) + stellein = sända; "sändas isär, utvidgas".
diastolisk: adj. (pl. -a) som rör hjärtats avslappnings- och fyllnadsfas (diastole); diastoliskt blodtryck är det lägre av de två blodtrycksvärdena. Eng. diastolic. Motsats: systolisk.
diatermi: subst. (-n) teknik där högfrekvent ström hettar upp eller skär i vävnad, t.ex. för att stoppa blödning under operation. Eng. diathermy. Av gr. dia = genom + therme = värme.
diates: subst. (-en) medfödd benägenhet för vissa sjukliga reaktioner eller sjukdomar. Eng. diathesis. Av gr. diathesis = anlag.
diazepam: subst. (-et) lugnande, ångestdämpande och muskelavslappnande läkemedel ur gruppen bensodiazepiner. Eng. diazepam. Av di- (grek. = två) + azepin, en kväveinnehållande sjuring (av aza- = kväve).
DIC: förk. disseminerad intravasal koagulation; allvarlig, utbredd aktivering av blodets levring i kärlen med samtidig blödningsbenägenhet. Eng. disseminated intravascular coagulation. ICD-10: D65. ICD-11: 3B20.1.
diencephalon: subst. mellanhjärna; innehåller talamus, hypotalamus, epitalamus och subtalamus. Sv. mellanhjärna, diencefalon. Eng. diencephalon. Av grek. dia (mellan) + enkephalos = hjärna.
dietetik: subst. (-en) läran om kost och näring i hälsa och sjukdom samt om kostbehandling; dietistens ämne. Eng. dietetics. Av gr. diaita = levnadssätt.
Dietyleter: subst. (-n) lättflyktig vätska; historiskt det första allmänt använda narkosmedlet för inandning (1846). Eng. diethyl ether. Vardag. eter. Av grek. aither = den klara, glödande övre luften, gudarnas rena luftrymd (av aithein = brinna, glöda).
Difenhydramin: subst. (-et) världens första effektiva antihistamin mot allergi och klåda. Eng. diphenhydramine. Av di- (grek. = två) + fenyl (bensenringar) + hydramin (aminostruktur).
differentialdiagnos: subst. (-en, pl. -er) alternativ diagnos som kan förklara symtomen och som måste vägas in och uteslutas innan den slutliga diagnosen ställs. Eng. differential diagnosis.
differentialräkning: subst. (-en, pl. -ar) räkning av de olika typerna av vita blodkroppar i ett blodprov. Eng. differential count (white blood cell differential).
differentieringsgrad: subst. (-en) mått på hur mycket en tumörs celler liknar den friska ursprungsvävnaden; låg differentieringsgrad (omogna celler) talar ofta för en mer aggressiv tumör. Eng. grade of differentiation. Jfr Malignitetsgrad, Histologi.
diffus: adj. (-t, -a) otydlig, vag, utan skarp avgränsning. Eng. diffuse. Av lat. diffundere = sprida ut.
diffusion: subst. (-en) spontan utspridning av ett ämne från högre till lägre koncentration tills jämn fördelning råder. Eng. diffusion. Av lat. diffundere = sprida ut.
difteri: subst. (-n) allvarlig luftvägsinfektion orsakad av bakterien Corynebacterium diphtheriae, med gråvita, kvävande beläggningar i svalg och struphuvud; toxinet kan skada hjärta och nerver. Eng. diphtheria. Lat. diphtheria. Av gr. diphthera = läderhud, hinna (efter den gråvita beläggningen i svalget). Ålderdomligt: strupsjuka, äkta krupp. Jfr Strupsjuka, Krupp. ICD-10: A36. ICD-11: 1C17.
digastricus: adj. tvåbukig; m. digastricus = käkmuskel med två muskelbukar förenade av en mellanliggande sena. Sv. digastrisk. Eng. digastric. Av grek. di- (två) + gaster = mage.
digastricus, musculus: subst. musculus digastricus; tvåbukiga muskeln; muskel med en främre och en bakre buk förbundna av en mellansena; sänker underkäken och lyfter tungbenet. Funktion: höjer tungbenet vid sväljning; sänker och drar bak underkäken (öppnar munnen) när tungbenet är fixerat. Eng. digastric. Av lat. musculus = muskel + grek. di = två + gaster = buk.
digerdöden: subst. (-en) historisk benämning på den stora pestpandemi som nådde Sverige 1350 (även svarta pesten); 'diger' = stor, väldig. Avsåg böld- och lungpest orsakad av bakterien Yersinia pestis. Jfr Pest, Böldpest.
digestiv: adj. (-t, -a) som rör matsmältningen. Sv. matsmältnings-. Eng. digestive. Av lat. digerere = fördela, smälta.
digitales palmares communes, arteriae: subst. arteriae digitales palmares communes; gemensamma palmara fingerartärerna; de artärer som utgår från ytliga handflatebågen och delar sig vid fingerbaserna i de egentliga fingerartärerna. Eng. common palmar digital arteries. Av lat. digitus = finger + palma = handflata + communis = gemensam + arteria = artär.
digitales palmares propriae, arteriae: subst. arteriae digitales palmares propriae; egentliga palmara fingerartärerna; de artärer som löper längs fingrarnas sidor och försörjer dem. Eng. proper palmar digital arteries. Av lat. digitus = finger + palma = handflata + proprius = egen + arteria = artär.
digitales plantares communes, arteriae: subst. arteriae digitales plantares communes; gemensamma plantara tåartärerna; grenar från fotsulebågen som vid tåbaserna delar sig i de egentliga tåartärerna. Eng. common plantar digital arteries. Av lat. digitus = tå + planta = fotsula + communis = gemensam + arteria = artär.
digitales plantares propriae, arteriae: subst. arteriae digitales plantares propriae; egentliga plantara tåartärerna; de artärer som löper längs tårnas sidor och försörjer dem. Eng. plantar digital arteries proper. Av lat. digitus = tå + planta = fotsula + proprius = egen + arteria = artär.
digitalis: subst. fingerborgsblomma; medicinalväxt som ger hjärtstärkande läkemedel (digitalisglykosider, t.ex. digoxin). Eng. digitalis, foxglove. Av lat. digitus = finger.
Digitalis lanata: subst. (lat.) ullig fingerborgsblomma, grobladsväxt; källa till digoxin, en central hjärtglykosid vid hjärtsvikt och förmaksflimmer. Mycket giftig. Av lat. digitus = finger + lanata = ullig (de håriga blomställningarna). Jfr Digoxin.
Digitalis purpurea: subst. (lat.) röd fingerborgsblomma, grobladsväxt; bladen ger hjärtglykosider (digitoxin) mot hjärtsvikt. Mycket giftig. Av lat. digitus = finger (blommans form) + purpurea = purpurröd. Jfr Digitalis.
digitalisera: verb (-r, -de, -t) att ge digitalisläkemedel upp till verksam (terapeutisk) nivå i kroppen. Eng. to digitalise.
digiti manus: subst. handens fingrar (inklusive tummen). Sv. fingrar. Eng. fingers. Av lat. digitus = finger, tå + manus = hand.
digiti pedis: subst. tårna. Sv. tår. Eng. toes. Av lat. digitus = tå + pes (pedis) = fot.
digitorum, ossa: subst. ossa digitorum; fingerbenen; falangerna, de små rörben som bygger upp fingrarna. Sv. fingerben, falanger. Eng. phalanges. Av lat. os = ben + digitus = finger.
Digitoxin: subst. (-et) historisk hjärtglykosid med längre verkningstid än digoxin. Eng. digitoxin. Av växtsläktet Digitalis (fingerborgsblomma, av lat. digitus = finger) + toxin (grek. toxikon = pilgift). Jfr Digoxin.
digitus: subst. finger eller tå. Sv. finger, tå. Eng. digit, finger, toe. Av lat. digitus = finger, tå.
digitus anularis: subst. ringfingret (fjärde fingret). Sv. ringfinger. Eng. ring finger. Av lat. digitus = finger + anulus = ring.
digitus medius: subst. långfingret (tredje fingret). Sv. långfinger. Eng. middle finger. Av lat. digitus = finger + medius = mellersta.
digitus minimus: subst. lillfingret (femte fingret); benämns även om lilltån. Sv. lillfinger. Eng. little finger. Av lat. digitus = finger + minimus = minst.
Digoxin: subst. (-et) hjärtglykosid mot hjärtsvikt och förmaksflimmer. Eng. digoxin. Ur fingerborgsblomman Digitalis lanata; släktnamnet av lat. digitus = finger, eftersom blommorna liknar fingerborgar att trä på fingrarna. Jfr Digitoxin.
Dikaliumklorazepat: subst. (-et) långverkande ångestdämpande bensodiazepin. Eng. dipotassium clorazepate. Handelsnamnet Tranxilen. Av di- (två) + kalium + klor + en azepinring (av klorazepat). Jfr Diazepam, Oxazepam.
dikotom: adj. (-t, -a) tudelad; uppdelad i två (ofta varandra uteslutande) kategorier. Eng. dichotomous. Av gr. dicha = i två + temnein = dela.
dilatatio: subst. utvidgning, vidgning; abnorm eller fysiologisk utvidgning av ett organ eller kärl. Sv. dilatation. Eng. dilatation, dilation. Av lat. dilatare = utvidga; dilatio = utvidgning.
dilatation: subst. (-en, pl. -er) utvidgning av ett hålrum, kärl eller en öppning. Sv. utvidgning. Eng. dilation/dilatation. Av lat. dilatare = vidga.
dilatator pupillae, musculus: subst. musculus dilatator pupillae; den radiärt ställda glatta muskel i iris som vidgar pupillen (mydriasis); sympatiskt innerverad. Sv. pupillvidgaren. Eng. dilator pupillae. Av lat. dilatare = vidga + pupilla = pupill.
dilatator, musculus: subst. musculus dilatator; vidgarmuskel; muskel som genom sammandragning vidgar en öppning. Eng. dilator muscle. Av lat. musculus = muskel + dilatare = vidga.
dilatera: verb (-r, -de, -t) att vidga eller öppna upp; även att vidgas. Eng. to dilate.
dilaterad ven: subst. vidgad ven; ven som blivit större och mer framträdande när tillbakaflödet av blod till hjärtat hindras och trycket stiger (kan ge vätskeutträde och ödem). Eng. dilated vein.
dildo: subst. (-n, pl. -ar) konstgjord penis (sexhjälpmedel). Eng. dildo.
Diltiazem: subst. (-et) kalciumflödeshämmare mot kärlkramp och högt blodtryck. Eng. diltiazem. Av kemiska led kring tiazepinringen (grek. theion = svavel).
DIP: förk. distal interfalangealled; den yttersta fingerleden (närmast nageln). Eng. distal interphalangeal joint.
DIPG: förk. (eng.) diffust intrinsiskt ponsgliom; aggressiv, inoperabel hjärnstamstumör som främst drabbar barn. Eng. diffuse intrinsic pontine glioma.
diphtheria: subst. (lat.) difteri. Eng. diphtheria. Jfr Difteri.
diplegi: subst. (-n) dubbelsidig förlamning, ofta symmetrisk, t.ex. av båda benen. Eng. diplegia. Av gr. di- = två + plege = slag.
diploe: subst. skallbenens spongiösa substans; det svampiga benvävnadslager mellan de två kompakta benplattorna. Sv. diploë. Eng. diploe. Av grek. diploe = dubbling, av diploos = dubbel.
diploicae, venae: subst. venae diploicae; diploëvenerna; de vidgade vener som löper i skallbenets svampiga mellanskikt (diploë). Eng. diploic veins. Av lat. vena = ven + grek. diploe = dubbel (skallbenets mellanskikt).
diploicus: adj. som tillhör diploë; t.ex. vena diploica. Sv. diploisk. Eng. diploic. Av grek. diploe = dubbling.
diplopi: subst. (-n) dubbelseende. Sv. dubbelseende. Eng. diplopia. Av gr. diploos = dubbel + ops = öga.
DIPNECH: förk. (eng.) diffus idiopatisk pulmonell neuroendokrin cellhyperplasi; sällsynt förstadium till lungkarcinoider med spridd ökning av neuroendokrina celler i luftvägarna. Eng. diffuse idiopathic pulmonary neuroendocrine cell hyperplasia.
discus: subst. skiva, t.ex. intervertebral discus (mellankotsskiva) eller discus articularis (ledskiva). Sv. skiva; även stavat: disk. Eng. disc, disk. Vardag. ryggens disk (vid diskbråck). Av grek. diskos = skiva, kastskiva.
discus articularis: subst. ledskiva; broskskiva som helt delar en ledhåla i två rum. Sv. ledskiva. Eng. articular disc. Av lat. discus = skiva + articulus = led.
discus interpubicus: subst. den broskskiva som förenar de två blygdbenen i blygdbensfogen. Eng. interpubic disc. Av lat. discus = skiva + inter = mellan + pubis = blygdben.
discus intervertebralis: subst. mellankotskiva; broskskivan mellan två kotkroppar, med en seg ytterring och en geléartad kärna; dämpar och ger rörlighet. Sv. mellankotskiva, disk. Eng. intervertebral disc. Av lat. discus = skiva + inter = mellan + vertebra = kota.
discus nervi optici: subst. den runda fläck där synnervens trådar lämnar näthinnan; saknar synceller (”blinda fläcken”). Sv. synnervspapillen. Eng. optic disc. Av lat. discus = skiva + nervus opticus = synnerven.
DISH: förk. (eng.) diffus idiopatisk skelettal hyperostos; förbening av ligament längs kotpelaren som ger stelhet, oftast hos äldre (Forestiers sjukdom). Eng. diffuse idiopathic skeletal hyperostosis.
diskbråck: subst. (-et) när en del av en mellankota (disk) buktar ut och trycker på en nerv, ofta med utstrålande smärta. Lat. prolapsus disci intervertebralis. Eng. herniated disc. ICD-10: ländrygg M51, hals M50. ICD-11: FA80.
diskektomi: subst. (-n) operativt avlägsnande av en (del av en) diskbråck/broskskiva mellan ryggkotor. Eng. discectomy. Av diskus + gr. ektome = bortskärande.
diskogen: adj. (-t, -a) som utgår från en broskskiva (disk) mellan ryggkotorna, t.ex. diskogen smärta. Eng. discogenic.
diskoid: adj. (pl. -a) skivformad. Eng. discoid. Av lat. discus = skiva + gr. eidos = liknande.
diskus: subst. skiva; oftast om broskskivorna (mellankotskivorna) mellan ryggkotorna. Sv. mellankotskiva. Eng. disc. Av lat. discus = skiva.
dislocatio: subst. förflyttning; luxation av ett ben ur sin normala position. Sv. dislokation, luxation. Eng. dislocation. Av lat. dis- + locare = placera; dislokation. ICD-10: luxation, kodas efter led (S-koder; ospec. T14.3).
dislokation: subst. (-en, pl. -er) förskjutning av t.ex. ett benbrott eller en led ur sitt normalläge. Eng. dislocation. Av lat. dis- = isär + locus = plats.
dislokera: verb (-r, -de, -t) att förskjuta ur normalläge; hamna i felläge. Eng. to dislocate. Dislokerad = i felläge. Av lat. dis- = isär + locare = placera, av locus = plats.
disposition: subst. (-en, pl. -er) anlag eller benägenhet för något, t.ex. en sjukdom. Eng. disposition, predisposition. Av lat. disponere = ordna.
dissekera: verb (-r, -de, -t) att skära isär och frilägga vävnad, t.ex. vid obduktion eller när en kirurg frigör ett organ. Eng. to dissect. Av lat. dissecare = skära sönder.
dissektion: subst. (-en, pl. -er) uppskärning och friläggning av vävnad för att studera dess byggnad; även sjuklig kluvning av en kärlvägg (t.ex. aortadissektion). Eng. dissection. Av lat. dissecare = skära itu, av secare = skära.
disseminera: verb (-r, -de, -t) att sprida ut; om sjukdom som sprids till flera ställen i kroppen. Eng. to disseminate. Av lat. disseminare = så ut.
disseminerad intravasal koagulation: subst. allvarlig koagulationsrubbning med utbredd proppbildning i de små kärlen samtidigt som koagulationsfaktorer förbrukas så att blödningar uppstår. Eng. disseminated intravascular coagulation (DIC).
dissociation: subst. (-en, pl. -er) åtskiljande; inom psykiatrin en bortkoppling mellan t.ex. medvetande, minne och identitet. Eng. dissociation. Av lat. dissociare = skilja åt.
distal: adj. (-t, -a) längre från ursprunget eller kroppens centrum; motsats till proximal. Eng. distal. Av lat. distare = stå isär, befinna sig på avstånd.
distalis: adj. som ligger längre från bålen eller ursprunget. Sv. distal. Eng. distal. Av lat. distare = stå ifrån.
distantia intercristalis: subst. avståndet mellan de båda höftbenskammarnas mest utstående punkter. Eng. intercristal distance. Av lat. distantia = avstånd + inter = mellan + crista = kam.
distantia interspinosa: subst. avståndet mellan de båda främre övre höftbenstaggarna. Eng. interspinous distance. Av lat. distantia = avstånd + inter = mellan + spina = tagg.
distantia intertrochanterica: subst. avståndet mellan de båda lårbenens stora benknölar (trochanter major). Eng. intertrochanteric distance. Av lat. distantia = avstånd + inter = mellan + trochanter = benutskott.
distension: subst. (-en, pl. -er) uttänjning eller uppspändhet, t.ex. av buken vid gasansamling. Eng. distension. Av lat. distendere = spänna ut.
distorsion: subst. (-en, pl. -er) stukning av en led (sträckt/vriden ledband); även optisk förvrängning i en lins. Sv. stukning. Eng. distortion, sprain. Av lat. distorquere = vrida. ICD-10: kodas efter led (fotled S93.4, knä S83).
distribution: subst. (-en, pl. -er) fördelning; t.ex. hur ett läkemedel sprids i kroppens vävnader. Eng. distribution. Av lat. distribuere = fördela.
distriktssköterska: subst. (-n, pl. -or) specialistutbildad sjuksköterska i primärvården som bl.a. gör hembesök och sköter vård utanför sjukhus. Eng. district nurse.
Disulfiram: subst. (-et) klassiskt avvänjningsmedel mot alkoholism (ger kraftigt illamående vid alkohol). Eng. disulfiram. Handelsnamnet Antabus. Av di- (två) + sulfur (lat. = svavel) + amid.
diures: subst. (-en, pl. -er) urinutsöndring (urinmängd) under en viss tid. Eng. diuresis. Av gr. diourein = kasta vatten.
diuretikum: subst. (pl. diuretika) urindrivande läkemedel; vätskedrivande. Sv. vätskedrivande medel. Eng. diuretic. Av gr. dia- = genom + ourein = kissa, av ouron = urin.
diurnal: adj. (-t, -a) som rör eller återkommer dagligen (dygnsbunden). Eng. diurnal. Av lat. diurnus = daglig.
diverticulum: subst. liten utbuktning; t.ex. Meckels divertikel (embryologisk rest), divertikel i tarmväggen. Sv. divertikel. Eng. diverticulum. Vardag. divertikel, utbuktning. Av lat. divertere = vända bort; diverticulum = sidoväg.
diverticulum ilei: subst. Meckels divertikel; en medfödd utbuktning av krumtarmens vägg, rest av den embryonala gulesäcksgången. Eng. ileal diverticulum. Av lat. diverticulum = utbuktning + ileum = krumtarm.
divertikel: subst. (-n, pl. divertiklar) säckformad utbuktning från väggen i ett hålorgan, t.ex. tarm, matstrupe eller urinblåsa. Eng. diverticulum. Av lat. diverticulum = avstickare.
divertikulit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i en eller flera divertiklar (utbuktningar), oftast i tjocktarmen. Eng. diverticulitis. ICD-10: K57. ICD-11: DB30.
divertikulos: subst. (-en) förekomst av många divertiklar (utbuktningar), framför allt i tjocktarmen. Eng. diverticulosis. ICD-10: K57. ICD-11: DB30.
djup ventrombos: subst. blodpropp i en av de djupa venerna, oftast i ett ben, med risk för lungemboli. Eng. deep vein thrombosis (DVT). Lat. thrombosis venae profundae. ICD-10: I80.2. ICD-11: BD71.
DKA: förk. (eng.) diabetesketoacidos; livshotande akut komplikation vid (oftast typ 1-)diabetes med högt blodsocker, ketoner och försurning av blodet. Eng. diabetic ketoacidosis. Jfr HHS.
DLB: förk. (eng.) Lewykroppsdemens; demenssjukdom med Lewykroppar, fluktuerande kognition, synhallucinationer och parkinsonism. Eng. dementia with Lewy bodies. Jfr FTD.
DLBCL: förk. (eng.) diffust storcelligt B-cellslymfom; det vanligaste aggressiva non-Hodgkinlymfomet, utgånget från B-lymfocyter. Eng. diffuse large B-cell lymphoma.
DLE: förk. diskoid lupus erythematosus; kronisk hudsjukdom (en form av lupus) med skivformade, ärrbildande utslag. Eng. discoid lupus erythematosus. ICD-10: L93.0.
DLO: förk. (eng.) dagliga livets aktiviteter; begrepp inom arbetsterapi som beskriver vardagsaktiviteter som central enhet för intervention. Eng. Daily Life Occupations.
DM1: förk. diabetes mellitus typ 1; autoimmun diabetes med insulinbrist. Eng. type 1 diabetes. Se Diabetes mellitus typ 1.
DM2: förk. diabetes mellitus typ 2; diabetes med insulinresistens och relativ insulinbrist. Eng. type 2 diabetes. Se Diabetes mellitus typ 2.
DMARD: förk. disease modifying antirheumatic drugs; sjukdomsmodifierande läkemedel som bromsar förloppet vid reumatiska sjukdomar. Eng. disease-modifying antirheumatic drugs.
DMD: förk. (eng.) Duchennes muskeldystrofi; svår X-bunden muskeldystrofi hos pojkar med brist på dystrofin och tilltagande muskelsvaghet. Eng. Duchenne muscular dystrophy. Jfr LGMD, FSHD.
DNA: förk. deoxiribonukleinsyra; arvsmassan, den molekyl som bär den genetiska informationen. Sv. arvsmassa. Eng. deoxyribonucleic acid.
DNET: förk. (eng.) dysembryoplastisk neuroepitelial tumör; godartad, långsamväxande hjärntumör hos barn och unga, vanlig orsak till terapiresistent epilepsi. Eng. dysembryoplastic neuroepithelial tumour.
dolor: subst. (lat.) smärta; ett av de klassiska tecknen på inflammation (calor, rubor, tumor, dolor). Sv. smärta. Eng. pain. Av lat. dolor = smärta.
dominans: subst. (-en) förhållandet att en genvariant (allel) slår igenom och döljer effekten av den andra. Eng. dominance. Av lat. dominari = härska, av dominus = herre. Motsats: recessivitet.
dominant: adj. (pl. -a) om en genvariant (allel) vars egenskap kommer till uttryck även när bara en kopia finns. Eng. dominant. Motsats: recessiv. Av lat. dominari = härska.
donator: subst. (-n, pl. -er) person som ger blod, vävnad eller organ till någon annan. Sv. givare, donator. Eng. donor. Av lat. donare = ge.
dopamin: subst. (-et) signalsubstans (katekolamin) i nervsystemet med betydelse för bl.a. rörelser, motivation och belöning; finns även som läkemedel. Eng. dopamine. Bildat av DOPA (dihydroxifenylalanin) + amin.
dopaminagonist: subst. (-en, pl. -er) läkemedel som efterliknar dopamin genom att stimulera dopaminreceptorerna, t.ex. vid Parkinsons sjukdom. Eng. dopamine agonist. Motsats: dopaminantagonist.
dopaminreceptor: subst. (-n, pl. -er) mottagarmolekyl för signalsubstansen dopamin; finns bl.a. i hjärnan, mag-tarmkanalen och njurarna. Eng. dopamine receptor.
dopning: subst. (-en) intag av otillåtna prestationshöjande medel. Sv. doping. Eng. doping.
Doppelgänger: subst. (ty.) dubbelgångare; upplevelsen att se en kopia av sig själv (autoskopi), kan förekomma vid epilepsi och psykos. Sv. dubbelgångarupplevelse. Eng. doppelgänger, autoscopy. Av ty. Doppel = dubbel + Gänger = gångare.
doppler: subst. ultraljudsteknik som utnyttjar dopplereffekten för att mäta t.ex. blodflödets hastighet och riktning i ett kärl. Eng. Doppler ultrasound. Efter fysikern Christian Doppler.
dorsal: adj. (-t, -a) mot baksidan; ovansidan av hand eller fot (synonym: posterior). Sv. dorsal, bakåt. Eng. dorsal, posterior. Av lat. dorsum = rygg.
dorsalaponeuros: subst. (-en, pl. -er) sträcksenehättan; bindvävsskiva på fingrarnas och tårnas ovansida där sträckmusklernas senor förenas och fäster på falangerna. Eng. dorsal aponeurosis (extensor expansion).
dorsalflexion: subst. (-en, pl. -er) fotleden böjs uppåt; foten dras mot underbenet. Sv. dorsalflexion; även: dorsiflexion. Eng. dorsiflexion. Av lat. dorsum (rygg) + flectere = böja.
dorsalgi: subst. (-n) ryggsmärta, särskilt i bröstryggen. Sv. ryggvärk. Eng. dorsalgia. Av lat. dorsum = rygg + gr. algos = smärta.
dorsalis: adj. som hör till eller är vänd mot ryggsidan (baksidan). Sv. dorsal, bakre. Eng. dorsal. Av lat. dorsum = rygg.
dorsalis clitoridis, arteria: subst. arteria dorsalis clitoridis; klitorisryggsartären; slutgren av inre blygdartären på klitoris ovansida. Eng. dorsal artery of clitoris. Av lat. dorsum = rygg + klitoris + arteria = artär.
dorsalis nasi, arteria: subst. arteria dorsalis nasi; näsryggsartären; ögonartärens slutgren ut på näsryggen, anastomoserar med ansiktsartärens vinkelartär. Eng. dorsal nasal artery. Av lat. dorsum = rygg + nasus = näsa + arteria = artär.
dorsalis pedis, arteria: subst. arteria dorsalis pedis; fotryggsartären; främre skenbensartärens fortsättning på fotryggen; här känns fotryggspulsen, viktig vid bedömning av benets cirkulation. Eng. dorsalis pedis artery. Av lat. dorsum = rygg + pes = fot + arteria = artär.
dorsalis penis, arteria: subst. arteria dorsalis penis; penisryggsartären; slutgren av inre blygdartären som löper på penis ovansida och försörjer ollonet och förhuden. Eng. dorsal artery of penis. Av lat. dorsum = rygg + penis + arteria = artär.
dorsalis profunda penis, vena: subst. vena dorsalis profunda penis; djupa penisryggsvenen; den oparade ven på penis ovansida som tömmer svällkropparna in i prostata-vennätet. Eng. deep dorsal vein of penis. Av lat. dorsum = rygg + profundus = djup + penis + vena = ven.
dorsalis scapulae, nervus: subst. nervus dorsalis scapulae; dorsala skulderbladsnerven; från armnervflätan till den skulderbladslyftande muskeln (levator scapulae) och romboidmusklerna. Eng. dorsal scapular nerve. Av lat. dorsum = rygg + scapula = skulderblad + nervus = nerv.
dorsi proprii, musculi: subst. musculi dorsi proprii; ryggens egentliga muskler; de djupa, segmentella ryggmuskler som sträcker och vrider ryggraden och innerveras av spinalnervernas bakre grenar. Eng. muscles of back proper. Av lat. musculus = muskel + dorsum = rygg + proprius = egen.
dorsi, musculi: subst. musculi dorsi; ryggens muskler; samlingsnamn på de ytliga (rörande armen) och de djupa egentliga ryggmusklerna. Eng. muscles of back. Av lat. musculus = muskel + dorsum = rygg.
dorsum: subst. rygg; baksidan eller ovansidan av en struktur, t.ex. dorsum manus (handryggen), dorsum nasi (näsryggen). Sv. rygg, dorsum. Eng. dorsum, back. Av lat. dorsum = rygg.
dorsum linguae: subst. tungryggen; tungans översida, med papiller och gränsfåran. Eng. dorsum of tongue. Av lat. dorsum = rygg + lingua = tunga.
dorsum manus: subst. handryggen. Sv. handrygg. Eng. dorsum of hand. Av lat. dorsum = rygg + manus = hand.
dorsum nasi: subst. näsryggen; näsans framkant från roten ned till spetsen. Eng. dorsum of nose. Av lat. dorsum = rygg + nasus = näsa.
dorsum pedis: subst. fotryggen, fotens ovansida. Sv. fotrygg. Eng. dorsum of foot. Av lat. dorsum = rygg + pes (pedis) = fot.
dorsum penis: subst. penisryggen; penis ovansida (i erektion uppåtvänd), där de stora ryggkärlen och -nerverna löper. Eng. dorsum of penis. Av lat. dorsum = rygg + penis.
dorsum sellae: subst. sadelryggen; den lodräta benplatta som bildar sella turcicas bakvägg. Eng. dorsum sellae. Av lat. dorsum = rygg + sella = sadel.
DORV: förk. (eng.) dubbelt utflöde från höger kammare; medfött hjärtfel där både aorta och lungpulsådern utgår från höger kammare. Eng. double outlet right ventricle.
dos: subst. (-en, pl. -er) bestämd mängd läkemedel eller strålning som ges vid ett tillfälle eller under en viss tid. Eng. dose. Av grek. dosis = det givna (måttet).
dottertumör: subst. (-en, pl. -er) metastas; tumör som bildats genom spridning från en ursprungstumör. Eng. daughter tumour. Jfr Metastas, Primärtumör. ICD-10: metastas C77–C79 (kodas efter lokal).
Downs syndrom: subst. medfödd kromosomavvikelse (trisomi 21) med utvecklingsstörning av varierande grad och typiska drag. Lat. trisomia 21. Eng. Down syndrome. Efter den brittiske läkaren John Langdon Down, som beskrev syndromet 1866. ICD-10: Q90. ICD-11: LD40.0.
Doxorubicin: subst. (-et) ett av historiens mest använda och effektiva cellgifter (antracyklin). Eng. doxorubicin. Av en hydroxylgrupp (doxo-) + den röda färgen (lat. rubeus = röd, jfr rubin) + isolerades nära Adriatiska havet.
Doxycyklin: subst. (-et) klassiskt och flitigt använt bredspektrumantibiotikum. Eng. doxycycline. Av desoxy- (grek. oxys = syra/syre, des- = utan, dvs. syrefattigare) + tetracyklin. Jfr Oxitetracyklin.
Drainage: subst. (fr.) dränage; avledning av blod, var eller vätska från ett sår eller en hålighet via ett drän. Sv. dränage. Eng. drainage. Av fr. drainer = leda bort vätska. Se Dränage.
DRESS: förk. (eng.) läkemedelsreaktion med eosinofili och systemsymtom; allvarlig, fördröjd läkemedelsöverkänslighet med utslag, feber, eosinofili och organpåverkan. Eng. drug reaction with eosinophilia and systemic symptoms.
Drimia maritima: subst. (lat.) havslök, sparrisväxt; lökens glykosider hjärtstärkande och urindrivande, även råttgift. Giftig. Av grek. drimys = skarp, bitande + lat. maritima = som växer vid havet.
Drogberoende: subst. (-t) beroendesyndrom kopplat till narkotika eller andra beroendeframkallande droger. Eng. drug dependence. Jfr beroende.
Droperidol: subst. (-et) kraftigt neuroleptikum mot svårt illamående och inom anestesin. Eng. droperidol. Besläktat med haloperidol, med en piperidinring. Jfr Haloperidol.
Drosera rotundifolia: subst. (lat.) rundsileshår, sileshårsväxt; en köttätande växt använd mot kik- och kramphosta. Av grek. droseros = daggig (de glittrande körtelhåren) + lat. rotundifolia = rundbladig.
Dryopteris filix-mas: subst. (lat.) träjon, träjonväxt; rotstockens filixsyra var ett klassiskt bandmaskmedel. Giftig. Av grek. drys = ek + pteris = ormbunke + lat. filix-mas = 'hanormbunke'.
drän: subst. (-et, pl. -∅) rör eller slang (av t.ex. silikon) som läggs in i kroppen för att avleda blod, var eller vätska och främja läkning. Eng. drain.
dränage: subst. (-t) avledning av blod, var eller vätska från ett sår eller en hålighet via ett drän. Eng. drainage. Av eng. to drain = leda bort vätska, via fr. drainage.
dränera: verb (-r, -de, -t) att leda bort blod, var eller vätska från ett sår eller en hålighet. Eng. to drain.
dränering: subst. (-en) bortledande av vätska (blod, var, lymfa eller sekret) från ett område, t.ex. venös eller lymfatisk dränering.
DSA: förk. digital subtraktionsangiografi; röntgenteknik som med datorbearbetning visar enbart de kontrastfyllda blodkärlen. Eng. digital subtraction angiography.
DSM: förk. (eng.) diagnostisk och statistisk manual; amerikanska psykiatriförbundets klassifikationssystem för psykiatriska diagnoser. Eng. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Jfr ICD.
DSPN: förk. (eng.) diabetisk sensorimotorisk polyneuropati; den vanligaste nervkomplikationen vid diabetes, med symmetriska känsel- och så småningom motorikbortfall i fötter och ben. Eng. diabetic sensorimotor polyneuropathy.
DSPS: förk. delayed sleep phase syndrome; försenat sömnfassyndrom där insomning och uppvaknande är kraftigt senarelagda. Eng. delayed sleep phase syndrome.
DT: förk. datortomografi; skiktröntgen. Eng. CT (computed tomography). Jfr Datortomografi, CT.
DTI: förk. (eng.) diffusionstensoravbildning; MR-teknik som kartlägger nervbanor genom att mäta vattnets diffusionsriktning i vävnaden. Eng. diffusion tensor imaging.
dubbelblind: adj. (-t, -a) studieupplägg där varken deltagaren eller den som ger/utvärderar behandlingen vet vem som får aktiv behandling eller placebo. Eng. double-blind. Se Blindning.
dubbelseende: subst. (-t) att se två bilder av ett föremål. Lat. diplopia. Eng. double vision. ICD-10: H53.2.
ducere: verb att föra, leda (lat. verb); kombineringsform i abducere, adducere, etc. Eng. to lead, conduct. Av lat. ducere = leda, dra.
Duchennes muskeldystrofi: subst. allvarligaste och vanligaste muskeldystrofin, som drabbar pojkar och ger tilltagande muskelsvaghet redan i barndomen. Eng. Duchenne muscular dystrophy. Efter den franske neurologen Guillaume Duchenne. Jfr muskeldystrofi. ICD-10: G71.0. ICD-11: 8C70.0.
ductuli efferentes testis: subst. utförsgångarna; de gångar som leder sädesvätskan från testikelnätet till bitestikelhuvudet. Eng. efferent ductules. Av lat. ductulus = liten gång + efferens = bortförande + testis = testikel.
ductuli prostatici: subst. prostatautförsgångarna; de många små gångar som tömmer prostatasekretet i urinrörets prostatadel. Eng. prostatic ducts. Av lat. ductulus = liten gång + grek. prostata = blåskörtel.
ductulus: subst. liten gång; t.ex. ductuli efferentes testis. Sv. duktulus, liten gång. Eng. ductule. Av lat. ductus + -ulus (diminutiv).
ductus: subst. gång; rörformig kanal för vätsketransport, t.ex. ductus thoracicus, ductus hepaticus. Sv. gång, kanal. Eng. duct. Av lat. ducere = leda; ductus = ledning.
ductus arteriosus: subst. Botallis gång (ductus arteriosus); det fosterkärl som leder blod från lungartärstammen direkt till aortabågen förbi de outvecklade lungorna; sluts normalt efter födseln (kvarstående = persisterande ductus arteriosus, PDA) och blir artärbandet. Eng. ductus arteriosus. Av lat. ductus = gång + arteriosus = artär-.
ductus biliferi interlobulares: subst. interlobulära gallgångarna; de små gallgångar mellan leverlobuli som samlar gallan från levercellerna (del av portala triaden). Eng. interlobular bile ducts. Av lat. ductus = gång + bilis = galla + inter = mellan + lobulus = liten lob.
ductus choledochi, glandulae: subst. glandulae ductus choledochi; gallgångskörtlarna; små slemkörtlar i gallgångens vägg. Eng. glands of bile duct. Av lat. glandula = körtel + ductus choledochus = gallgång.
ductus choledochus: subst. gallgången; den stora gallgång som bildas när gallblåsegången och gemensamma levergången förenas och som mynnar i tolvfingertarmen. Sv. stora gallgången. Eng. bile duct. Av grek. chole = galla + dechesthai = ta emot.
ductus cochlearis: subst. snäckgången (scala media); den endolymffyllda hinngång mellan förgårds- och trumtrappan som rymmer det egentliga hörselorganet (Cortiska organet). Eng. cochlear duct. Av lat. ductus = gång + cochlea = snäcka.
ductus cysticus: subst. gallblåsegången; den gång som förbinder gallblåsan med gemensamma levergången. Eng. cystic duct. Av lat. ductus = gång + grek. kystis = blåsa.
ductus deferens: subst. sädesledaren; den muskelstarka gång som transporterar spermierna från bitestikeln till utsprutningsgången. Sv. sädesledare. Eng. ductus deferens. Av lat. ductus = gång + deferre = föra bort.
ductus ejaculatorius: subst. utsprutningsgången; den korta gång där sädesledaren och sädesblåsans gång förenas och mynnar i urinrörets prostatadel. Eng. ejaculatory duct. Av lat. ductus = gång + ejaculari = spruta ut.
ductus endolymphaticus: subst. endolymfgången; den gång från hinnsäckarna som slutar i endolymfsäcken under hårda hjärnhinnan och svarar för endolymfans omsättning. Eng. endolymphatic duct. Av grek. endon = inuti + lat. lympha = klar vätska + ductus = gång.
ductus epididymidis: subst. bitestikelgången; den enda, hårt hoprullade gång som bygger upp bitestikeln och där spermierna mognar och lagras. Eng. duct of epididymis. Av lat. ductus = gång + grek. epididymis = bitestikel.
ductus excretorius: subst. utförsgången (från sädesblåsan); den gång som leder sädesblåsans sekret till utsprutningsgången. Eng. excretory duct. Av lat. ductus = gång + excernere = avsöndra.
ductus glandulae bulbourethralis: subst. Cowperska körtelns utförsgång; den gång som leder bulbouretralkörtelns sekret till urinrörets svampiga del. Eng. duct of bulbo-urethral gland. Av lat. ductus = gång + glandula = körtel + bulbus = lök + urethra = urinrör.
ductus hepaticus communis: subst. gemensamma levergången; den gallgång som bildas när höger och vänster levergång förenas vid leverporten. Eng. common hepatic duct. Av lat. ductus = gång + hepar = lever + communis = gemensam.
ductus hepaticus dexter: subst. högra levergången; den gallgång som tömmer gallan från leverns högra del. Eng. right hepatic duct. Av lat. ductus = gång + hepar = lever + dexter = höger.
ductus hepaticus sinister: subst. vänstra levergången; den gallgång som tömmer gallan från leverns vänstra del. Eng. left hepatic duct. Av lat. ductus = gång + hepar = lever + sinister = vänster.
ductus incisivus: subst. incisivkanalen; en liten gång från näshålans golv ned mot framtandsområdet i gommen. Eng. incisive duct. Av lat. ductus = gång + dens incisivus = framtand.
ductus lactiferi: subst. de mjölkgångar som leder mjölken från körtelloberna ut mot bröstvårtan. Sv. mjölkgångar. Eng. lactiferous ducts. Av lat. ductus = gång + lac (lactis) = mjölk + ferre = bära.
ductus longitudinalis: subst. ductus longitudinalis (Gartners gång); den längsgående rest av urnjuregången som kan kvarstå längs slidans sidovägg (kan ge Gartnercysta). Eng. longitudinal duct. Av lat. ductus = gång + longitudinalis = längsgående.
ductus lymphaticus dexter: subst. högra lymfgången; en kort lymfgång som tömmer lymfan från höger överkropp, arm och huvudhalva i högra venvinkeln. Eng. right lymphatic duct. Av lat. ductus = gång + lympha = klart vatten + dexter = höger.
ductus nasolacrimalis: subst. tår-näsgången; den gång som leder tårvätskan från tårsäcken ned till nedre näsgången i näshålan. Eng. nasolacrimal duct. Av lat. ductus = gång + nasus = näsa + lacrima = tår.
ductus pancreaticus: subst. bukspottgången; bukspottkörtelns huvudutförsgång, som mynnar tillsammans med gallgången i tolvfingertarmen (Wirsungs gång). Eng. pancreatic duct. Av lat. ductus = gång + grek. pankreas = bukspottkörtel.
ductus pancreaticus accessorius: subst. accessoriska bukspottgången; en mindre extra utförsgång från bukspottkörtelns huvud, mynnar vid lilla duodenalpapillen (Santorinis gång). Eng. accessory pancreatic duct. Av lat. ductus = gång + grek. pankreas = bukspottkörtel + lat. accessorius = tillkommande.
ductus paraurethrales: subst. paraurethrala gångarna (Skenes gångar); de gångar som mynnar vid sidan av yttre urinrörsmynningen hos kvinnan. Eng. para-urethral ducts. Av grek. para = bredvid + ourethra = urinrör + lat. ductus = gång.
ductus parotideus: subst. parotisgången; öronspottkörtelns utförsgång över kindmuskeln till munförgården (Stensens gång). Eng. parotid duct. Av lat. ductus = gång + grek. parotis = öronspottkörtel.
ductus reuniens: subst. den smala gång (Hensens gång) som förenar sacculus med snäckans hinnkanal. Eng. ductus reuniens. Av lat. ductus = gång + reuniens = återförenande.
ductus semicirculares: subst. båggångarna (hinniga); de tre hinngångar inuti benbåggångarna, vars ampuller innehåller sinnescellerna (crista ampullaris) för rotationsrörelser. Eng. semicircular ducts. Av lat. ductus = gång + semicircularis = halvcirkelformig.
ductus semicircularis anterior: subst. den hinnformade främre båggången inuti den benade. Eng. anterior semicircular duct. Av lat. ductus = gång + semicircularis = halvcirkelformig + anterior = främre.
ductus semicircularis lateralis: subst. den hinnformade laterala båggången. Eng. lateral semicircular duct. Av lat. ductus = gång + semicircularis = halvcirkelformig + lateralis = yttre.
ductus semicircularis posterior: subst. den hinnformade bakre båggången. Eng. posterior semicircular duct. Av lat. ductus = gång + semicircularis = halvcirkelformig + posterior = bakre.
ductus sublinguales minores: subst. små undertungsgångar; undertungkörtelns många mindre utförsgångar som mynnar längs sublingualvecket (Rivinus gångar). Eng. minor sublingual ducts. Av lat. ductus = gång + sublingualis = under tungan + minor = mindre.
ductus sublingualis major: subst. stora undertungsgången; undertungkörtelns huvudutförsgång, mynnar vid sublingualkarunkeln (Bartholins gång). Eng. major sublingual duct. Av lat. ductus = gång + sublingualis = under tungan + major = större.
ductus submandibularis: subst. underkäksgången; underkäksspottkörtelns utförsgång till sublingualkarunkeln (Whartons gång). Eng. submandibular duct. Av lat. ductus = gång + sub = under + mandibula = underkäke.
ductus thoracicus: subst. bröstgången; kroppens största lymfkärl, som från chylescisternen i buken stiger genom brösthålan och tömmer lymfan från nedre kroppshalvan och vänster överkropp i vänstra venvinkeln. Sv. bröstgången. Eng. thoracic duct. Av grek. thorax = bröstkorg + lat. ductus = gång.
ductus thyroglossalis: subst. sköldkörtel-tunggången; den embryonala gång längs vilken sköldkörteln vandrar ned från tungroten; kvarstår ibland som en halscysta. Eng. thyroglossal duct. Av grek. thyreoeides = sköldformig (sköldkörtel) + glossa = tunga + lat. ductus = gång.
ductus utriculosaccularis: subst. den fina gång som förbinder utriculus med sacculus, och därifrån endolymfgången utgår. Eng. utriculosaccular duct. Av lat. ductus = gång + utriculus + sacculus.
DUDIT: förk. (eng.) Drug Use Disorders Identification Test; screeningformulär för problematiskt drogbruk, motsvarighet till AUDIT. Eng. Drug Use Disorders Identification Test. Jfr AUDIT.
duodenales, glandulae: subst. glandulae duodenales; tolvfingertarmskörtlarna; slemkörtlar i tolvfingertarmens submukosa som avsöndrar basiskt slem och skyddar mot magsyran (Brunners körtlar). Eng. duodenal glands. Av lat. glandula = körtel + duodenum = tolvfingertarm.
duodenalis: adj. som hör till duodenum; t.ex. glandulae duodenales (Brunners körtlar). Sv. duodenal. Eng. duodenal. Av lat. duodeni = tolv var; duodenum = tolvfingerbred tarm.
duodenalsond: subst. (-en, pl. -er) tunn slang som förs via näsa och matstrupe ned till tolvfingertarmen, t.ex. för näringstillförsel. Eng. duodenal tube.
duodenum: subst. tolvfingertarmen; tunntarmens första del, ca 25 cm lång. Sv. tolvfingertarmen, duodenum. Eng. duodenum. Vardag. tolvfingertarmen. Av lat. duodeni = tolv åt gången; tarmens längd är tolv fingerbreadder.
Dupuytrens kontraktur: subst. förtjockning och sammandragning av bindväven i handflatan som böjer fingrarna mot handflatan. Lat. contractura aponeurosis palmaris. Eng. Dupuytren's contracture. Efter den franske kirurgen Guillaume Dupuytren. ICD-10: M72.0. ICD-11: FB31.0.
dura mater: subst. (lat. uttryck) den hårda hjärnhinnan; den yttersta, kraftiga av de tre hinnorna kring hjärna och ryggmärg. Sv. hårda hjärnhinnan. Eng. dura mater. Av lat. dura = hård + mater = moder.
dura mater cranialis: subst. hårda hjärnhinnan (kraniellt); den yttre, kraftiga hinnan innanför skallbenet, som även bildar hjärnskäran, tentoriet och durasinus. Sv. hårda hjärnhinnan. Eng. cranial dura mater. Av lat. durus = hård + mater = moder (hinna) + cranium = skalle.
dura mater spinalis: subst. hårda ryggmärgshinnan; den yttre hinnan kring ryggmärgen, omgiven av epiduralrummet i ryggradskanalen. Eng. spinal dura mater. Av lat. durus = hård + mater = hinna + spina = ryggrad.
durus: adj. hård, stark, grov; t.ex. dura mater = den hårda hjärnhinnan. Sv. hård. Eng. hard, tough. Av lat. durus = hård.
DVT: förk. djup ventrombos; blodpropp i en djup ven, oftast i benet. Eng. deep vein thrombosis. Se Djup ventrombos.
DXA: förk. dual energy X-ray absorptiometry; röntgenbaserad metod för att mäta bentäthet (bentäthetsmätning). Eng. dual-energy X-ray absorptiometry.
DXR: förk. digital X-ray radiogrammetry; metod som beräknar bentäthet utifrån en vanlig röntgenbild av handen. Eng. digital X-ray radiogrammetry.
dykmedicin: subst. (-en) läran om hur dykning och högt omgivningstryck påverkar kroppen, inklusive tryckfallssjuka och tryckkammarbehandling. Eng. diving medicine, hyperbaric medicine.
dynamometer: subst. (-n, pl. dynamometrar) kraftmätare; instrument som mäter muskelstyrka eller kraft. Eng. dynamometer. Av gr. dynamis = kraft + metron = mått.
dysartri: subst. (-n) otydligt eller sluddrigt tal på grund av nedsatt kontroll av talmusklerna (ej språkstörning). Eng. dysarthria. Av gr. dys- = svårt + arthroun = ledat tal. ICD-10: R47.1.
dysdiadokokinesi: subst. (-n) svårighet att snabbt utföra växlande motsatta rörelser (t.ex. vrida händerna fram och tillbaka); tecken på lillhjärnsstörning. Eng. dysdiadochokinesia. Av gr. dys- = svårt + diadochos = som följer efter varandra + kinesis = rörelse.
dysenteri: subst. (-n) akut, smittsam tarminflammation med blodig och slemmig diarré, buksmärtor och feber. Sv. rödsot. Eng. dysentery. Av gr. dys- = svårt + enteron = tarm. Ålderdomligt: rödsot, blodsot, rödsjuka — äldre folkliga benämningar på blodig diarrésjukdom. ICD-10: bakteriell (shigellos) A03, amöba A06.0. ICD-11: 1A02.
dysestesi: subst. (-n) obehaglig, förvrängd känselförnimmelse, t.ex. brännande eller stickande känsla av en i sig harmlös beröring. Eng. dysaesthesia. Av gr. dys- = svårt + aisthesis = känsel.
dysfagi: subst. (-n) svårigheter att svälja. Sv. sväljsvårigheter. Eng. dysphagia. Av gr. dys- = svårt + phagein = äta.
dysfasi: subst. (-n) språkstörning (delvis bevarad) på grund av skada eller sjukdom i hjärnan; numera ofta sammanfört med afasi. Eng. dysphasia. ICD-10: R47.0.
dysfori: subst. (-n) nedstämdhet med inslag av irritabilitet, olust och otålighet. Eng. dysphoria. Motsats: eufori. Av gr. dys- = svårt + pherein = bära.
dysfunktion: subst. (-en, pl. -er) störd eller bristande funktion hos ett organ eller system. Eng. dysfunction.
dysfunktionella uterinblödningar: subst. (pl.) onormala blödningar från livmodern utan påvisbar organisk orsak, oftast beroende på hormonella rubbningar. Eng. dysfunctional uterine bleeding.
dysgenesis: subst. bristande eller felaktig utveckling av ett organ eller en vävnad. Eng. dysgenesis. Av gr. dys- = svårt + genesis = bildning.
dysgeusi: subst. (-n) förvrängd eller försämrad smakupplevelse. Eng. dysgeusia. Av gr. dys- = svårt + geusis = smak.
Dyskalkyli: subst. (-n) specifik inlärningssvårighet som påverkar den matematiska förmågan. Eng. dyscalculia. Jfr dyslexi.
dyskinesi: subst. (-n) ofrivilliga, okontrollerade rörelser på grund av störning i hjärnans rörelsekontroll. Eng. dyskinesia. Av gr. dys- = svårt + kinesis = rörelse.
dyskrasi: subst. (-n) sjuklig obalans mellan beståndsdelarna i ett organ eller en vävnad, t.ex. bloddyskrasi. Eng. dyscrasia. Av gr. dyskrasia = dålig blandning.
Dyslexi: subst. (-n) specifik inlärningssvårighet som främst påverkar läsning och stavning. Eng. dyslexia. Av gr. dys- = svårt + lexis = ord, tal, av legein = tala. Jfr dyskalkyli.
dyslipoproteinemi: subst. (-n) rubbning av blodfetterna (lipoproteinerna). Eng. dyslipoproteinaemia. Av gr. dys- = svårt + lipoprotein + haima = blod.
dysmenorré: subst. (-n) smärtsam menstruation, oftast på grund av kraftiga sammandragningar i livmodern. Sv. menssmärta. Eng. dysmenorrhoea. Av gr. dys- = svårt + men = månad + rhoia = flöde. ICD-10: N94.4–N94.6. ICD-11: GA34.
dysmorfofobi: subst. (-n, pl. -er) tvångsmässig och överdriven upptagenhet av en inbillad eller obetydlig defekt i utseendet. Eng. body dysmorphic disorder. Av gr. dys- = svårt + morphe = form + phobos = rädsla. ICD-10: F45.2.
dysmotilitet: subst. (-en) störd rörlighet, särskilt i mag-tarmkanalen. Eng. dysmotility.
dyspareuni: subst. (-n) smärta vid samlag. Eng. dyspareunia. Av gr. dys- = svårt + pareunos = bädd-/sängkamrat.
dyspepsi: subst. (-n) matsmältningsbesvär med smärta eller obehag i övre delen av magen. Eng. dyspepsia. Av gr. dys- = svårt + pepsis = matsmältning. ICD-10: K30. ICD-11: DD90.
Dysphania ambrosioides: subst. (lat.) sticktåtel (epazote), amarantväxt; oljan (askaridol) använd mot mask. Giftig i hög dos. Av grek. dys = dålig + phaino = visa (oansenliga blommor) + ambrosioides = Ambrosia-lik.
dysplasi: subst. (-n) avvikande utveckling i storlek, form och uppbyggnad av celler eller vävnad; ofta om cellförändringar som kan föregå cancer. Eng. dysplasia. Av gr. dys- = svårt + plasis = formning.
dyspné: subst. (-n) andnöd, andfåddhet; subjektiv känsla av otillräcklig andning. Sv. andnöd. Eng. dyspnoea. Av gr. dys- = svårt + pnoe = andning.
dyspraxi: subst. (-n) svårighet att planera och utföra samordnade, viljemässiga rörelser. Eng. dyspraxia. Av gr. dys- = svårt + praxis = handling.
dysrafi: subst. (-n) utebliven slutning av strukturer som normalt ska sluta sig under fosterutvecklingen, t.ex. neuralrörsdefekter. Eng. dysraphism. Av gr. dys- = svårt + rhaphe = söm.
dystoci: subst. (-n) svår eller utdragen förlossning. Eng. dystocia. Av gr. dys- = svårt + tokos = födsel.
dystoni: subst. (-n) ihållande ofrivilliga muskelsammandragningar som ger vridna, upprepade rörelser eller onormala kroppsställningar. Eng. dystonia. Av gr. dys- = svårt + tonos = spänning. ICD-10: G24. ICD-11: 8A02.
dystrofi: subst. (-n, pl. -er) förtvining eller bristande utveckling av vävnad, ofta på grund av störd näringstillförsel eller ärftliga orsaker (t.ex. muskeldystrofi). Eng. dystrophy. Av gr. dys- = svårt + trophe = näring.
dystrofisk: adj. (pl. -a) som rör eller orsakas av dystrofi (störd näring/utveckling av vävnad). Eng. dystrophic.
dystymi: subst. (-n) långvarig, lindrigare nedstämdhet som inte når djupet av en egentlig depression. Eng. dysthymia. Av gr. dys- = svårt + thymos = sinne. ICD-10: F34.1. ICD-11: 6A72.
dysuri: subst. (-n) sveda eller smärta vid urinering. Eng. dysuria. Av gr. dys- = svårt + ouron = urin.
Débridement: subst. (fr.) kirurgiskt avlägsnande av död, skadad eller infekterad vävnad och främmande material ur ett sår för att främja läkning. Sv. debridering, sårrevision. Eng. debridement. Av fr. débrider = lossa tyglarna, frigöra (av bride = tygel). Se Debridering.
défense: subst. (fr.) reflexmässig spänning i bukväggens muskler som tecken på bukhinneretning (défense musculaire) vid akut bukhinneinflammation. Eng. guarding (défense musculaire).

Sök i ordlistan