H-ord i medicinska ordlistan med etymologi

H2-blockerare: subst. (-n, pl. -∅) läkemedel (H2-receptorantagonist) som minskar magsäckens produktion av saltsyra, vid t.ex. magsår och sura uppstötningar. Eng. H2 (receptor) blocker. Även H2-antagonist.
HAB: förk. habilitering; insatser som hjälper personer med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning att utveckla och behålla bästa möjliga funktion. Jfr REHAB.
Habilitering: subst. (-en) insatser som utvecklar och bibehåller funktion hos personer med medfödda eller tidigt förvärvade funktionsnedsättningar. Eng. habilitation. Jfr rehabilitering.
habituell: adj. (-t, -a) vanemässig, återkommande; t.ex. habituell abort (upprepade missfall). Eng. habitual. Av lat. habitus = vana.
habitus: subst. hållning, tillstånd; kroppskonstitution och allmänt utseende. Sv. habitus, kroppshållning. Eng. habitus, constitution. Av lat. habere = ha, inneha; habitus = tillstånd.
HACE: förk. high altitude cerebral edema; höghöjdshjärnödem, en livshotande form av höjdsjuka med svullnad i hjärnan. Eng. high altitude cerebral edema.
HADS: förk. (eng.) Hospital Anxiety and Depression Scale; kort självskattning av ångest och nedstämdhet. Eng. Hospital Anxiety and Depression Scale.
HAE: förk. (eng.) hereditärt angioödem; ärftlig brist på C1-esterashämmare som ger återkommande attacker av djup svullnad i hud och slemhinnor. Eng. hereditary angioedema.
halitos: subst. (-en) dålig andedräkt. Sv. dålig andedräkt. Eng. halitosis. Av lat. halitus = andedräkt.
Hallucination: subst. (-en, pl. -er) sinnesupplevelse utan motsvarande yttre stimulus, t.ex. att höra röster. Eng. hallucination. Jfr illusion, psykos.
hallux: subst. stortå; digitus primus pedis. Sv. stortå, hallux. Eng. hallux, great toe. Vardag. stortån. Av lat. hallux = stortå.
hallux valgus: subst. (lat.) snedställd stortå som vinklas mot de andra tårna, ofta med en utskjutande knöl. Eng. bunion, hallux valgus. ICD-10: M20.1. ICD-11: FA34.0.
Haloperidol: subst. (-et) högpotent neuroleptikum, sedan 1960-talet standard vid akut psykos och schizofreni. Eng. haloperidol. Av en halogen (fluor) + en piperidinring.
Halotan: subst. (-et) narkosmedel för inandning som historiskt ersatte eter. Eng. halothane. Av halogen (grek. hals = salt + -gen = bildande, "saltbildare") + ändelsen av etan (kolvätekedjan).
hals: subst. (-en, pl. -ar) kroppsdelen mellan huvudet och bålen, med halsryggen, luft- och matstrupen samt de stora kärlen och nerverna till huvudet; ordet används också om den smala, halsformade delen av ett organ eller ben, som lårbenshalsen (collum femoris) och livmoderhalsen (cervix uteri). Eng. neck. Jfr Collum, Cervix, Halsrygg, Cervikal.
halsfluss: subst. (-en) akut inflammation i halsmandlarna med halsont, feber och sväljsvårigheter. Lat. tonsillitis. Sv. tonsillit. Eng. tonsillitis. Jfr tonsillit. ICD-10: J03. ICD-11: CA03.
halsrygg: subst. (-en) halsryggen; ryggradens översta del med de sju halskotorna (C1–C7).
halveringstid: subst. (-en, pl. -er) den tid det tar för halten av ett ämne (t.ex. ett läkemedel) i kroppen att sjunka till hälften; kort halveringstid = snabb utsöndring. Eng. half-life.
HAM: förk. (eng.) HTLV-1-associerad myelopati; långsamt fortskridande ryggmärgssjukdom orsakad av viruset HTLV-1, med stelhet och svaghet i benen. Eng. HTLV-1-associated myelopathy. Jfr HTLV.
HAM-D: förk. (eng.) Hamiltons depressionsskala; klinikerskattad skala för depressionssymtom (även HDRS). Eng. Hamilton Depression Rating Scale. Jfr MADRS.
Hamamelis virginiana: subst. (lat.) trollhassel, trollhasselväxt; barkens garvämnen sammandragande mot sår, hemorrojder och inflammation. Av grek. hama = tillsammans + melon = frukt/äpple (frukt och blomma samtidigt) + lat. virginiana = från Virginia.
hamartom: subst. (-et, pl. -∅) godartad, missbildningsliknande vävnadsöverväxt uppbyggd av celler som normalt hör hemma på platsen men i oordnad sammansättning. Eng. hamartoma.
hamatum, os: subst. os hamatum; krokbenet; handlovsben i distala raden på lillfingersidan, med en framåtriktad krok. Sv. krokben. Eng. hamate. Av lat. hamatus = försedd med krok.
hamatus: adj. hakförsedd; os hamatum = krokbenet, ett av carpalbenen. Sv. hamat, krokförsedd. Eng. hamate. Av lat. hamus (krok) + -atus.
hamulus: subst. liten hake; t.ex. hamulus ossis hamati, hamulus laminae spiralis i cochlea. Sv. hamulus, liten krok. Eng. hamulus. Av lat. hamus (krok) + -ulus (diminutiv).
hamulus lacrimalis: subst. tårkroken; det krokformade nedre utskottet på tårbenet. Eng. lacrimal hamulus. Av lat. hamulus = liten krok + lacrima = tår.
hamulus ossis hamati: subst. kroken på krokbenet; det krokformade utskott på krokbenets framsida. Eng. hook of hamate. Av lat. hamulus = liten krok + os hamatum = krokben.
hamulus pterygoideus: subst. vingkroken; den krok som inre vingplattan slutar i nedtill, och som senan till en gommuskel löper runt. Eng. pterygoid hamulus. Av lat. hamulus = liten krok + grek. pteryx = vinge.
handdynamometer: subst. (-n) dynamometer för att mäta gripstyrka (handkraft), t.ex. Jamar-dynamometern. Eng. hand(grip) dynamometer. Jfr Dynamometer.
Handfunktion: subst. (-en, pl. -er) handens förmåga att greppa, hålla och manipulera föremål. Eng. hand function. Jfr finmotorik.
handkirurgi: subst. (-n) kirurgisk specialitet för handens och underarmens skador och sjukdomar. Eng. hand surgery.
handledsflexion: subst. (-en, pl. -er) böjning av handen framåt mot handflatan i handleden (palmarflexion). Eng. wrist flexion.
HAPE: förk. high altitude pulmonary edema; höghöjdslungödem, en livshotande form av höjdsjuka med vätska i lungorna. Eng. high altitude pulmonary edema.
haptoglobin: subst. (-et) protein som bildas i levern och binder fritt hemoglobin i blodet; lågt värde talar för nedbrytning av röda blodkroppar (hemolys). Eng. haptoglobin. Referensvärde (vuxen): ca 0,24–1,9 g/L; även akutfasprotein och kan stiga vid inflammation. Jfr Hemolys.
HAQ: förk. (eng.) Health Assessment Questionnaire; självskattningsformulär som mäter funktionsförmåga i vardagsaktiviteter, ofta vid reumatisk sjukdom. Eng. Health Assessment Questionnaire.
Harpagophytum procumbens: subst. (lat.) djävulsklo, sesamväxt; rotknölen (harpagosid) mot ledvärk och artros. Av grek. harpagos = krok/harpun (de krokförsedda frukterna) + phyton = växt + lat. procumbens = nedliggande.
Harris Hip Score: subst. (eng.) poängskala (HHS) för att bedöma höftledens funktion och besvär, t.ex. före och efter höftledsoperation. Eng. Harris Hip Score.
HAS-BLED: förk. (eng.) riskskala som skattar blödningsrisk vid antikoagulationsbehandling. Eng. HAS-BLED score. Jfr CHA2DS2-VASc.
Hashimotos tyreoidit: subst. kronisk autoimmun inflammation i sköldkörteln, vanligaste orsaken till hypotyreos. Lat. thyreoiditis autoimmunis. Eng. Hashimoto's thyroiditis. ICD-10: E06.3. ICD-11: 5A03.2.
haustra coli: subst. haustra; de säckformiga utbuktningar som tjocktarmens vägg är indelad i mellan tvärvecken. Eng. haustra of colon. Av lat. haustrum = öskar (skopa) + grek. kolon = grovtarm.
haustrum: subst. ämbar; tjocktarmens säckliknande utbuktningar (haustra coli) bildade av tenierna. Sv. haustrum. Eng. haustrum (pl. haustra). Av lat. haurire = ösa upp; haustrum = vattenhämtare.
havandeskapsförgiftning: subst. (-en) graviditetskomplikation med högt blodtryck och äggvita i urinen efter graviditetsvecka 20. Lat. praeeclampsia. Sv. preeklampsi. Eng. pre-eclampsia. Jfr preeklampsi. ICD-10: O14. ICD-11: JA24.
hazard ratio: subst. (eng.) statistiskt mått ungefär motsvarande relativ risk, men för hur snabbt en händelse inträffar; används när risken varierar över tid. Förk. HR. Eng. hazard ratio.
Hb: förk. hemoglobin; det syrebärande proteinet i de röda blodkropparna, och samtidigt det blodprov som mäter dess koncentration. Eng. Hb, HGB. Referensvärde (vuxen): kvinnor ca 117–153 g/L, män ca 134–170 g/L; lågt värde = anemi (blodbrist). Se Hemoglobin. Jfr Anemi, EVF.
HbA1c: förk. glykerat hemoglobin ("långtidsblodsocker"); andelen hemoglobin som bundit glukos och som speglar blodsockret de senaste 2–3 månaderna. Eng. HbA1c, A1C (glycated haemoglobin). Referensvärde: ca 27–42 mmol/mol (< 50 år) och 31–46 mmol/mol (> 50 år); diabetes diagnostiseras vid ≥ 48 mmol/mol. Jfr Glukos, Diabetes, Hemoglobin.
HBO: förk. hyperbar oxygenbehandling; behandling med 100 % syrgas under förhöjt tryck i tryckkammare. Eng. hyperbaric oxygen therapy.
HBOT: förk. (eng.) hyperbar syrgasbehandling; andning av 100 % syre i tryckkammare, används bl.a. vid dykarsjuka, kolmonoxidförgiftning och svårläkta sår. Eng. hyperbaric oxygen therapy.
HCC: förk. (eng.) hepatocellulär cancer; den vanligaste primära levercancern, oftast på basen av levercirros. Eng. hepatocellular carcinoma.
HCG: förk. humant koriongonadotropin; graviditetshormon som bildas av moderkakan och påvisas vid graviditetstest. Eng. human chorionic gonadotropin.
HCM: förk. (eng.) hypertrofisk kardiomyopati; ärftlig sjukdom med förtjockad hjärtmuskel (särskilt kammarseptum) som kan ge utflödeshinder och plötslig hjärtdöd. Eng. hypertrophic cardiomyopathy. Jfr DCM, kardiomyopati.
HCMP: förk. (eng.) hypertrofisk kardiomyopati; ärftlig förtjockning av hjärtmuskeln (oftast kammarskiljeväggen) med risk för arytmier och plötslig död (vanligen förkortad HCM). Eng. hypertrophic cardiomyopathy. Jfr HOCM.
HCMV: förk. (eng.) humant cytomegalovirus; ett herpesvirus som oftast är symtomfritt men kan ge allvarlig sjukdom hos foster och immunsupprimerade. Eng. human cytomegalovirus.
HCT: förk. hematokrit; den andel (procent) av blodvolymen som utgörs av röda blodkroppar (anges numera ofta som EVF). Eng. haematocrit.
HDL: förk. high density lipoprotein ("det goda kolesterolet"); lipoprotein som transporterar kolesterol från vävnaderna till levern, höga nivåer är skyddande mot hjärt-kärlsjukdom. Eng. high-density lipoprotein. Referensvärde (vuxen): kvinnor ca 1,0–2,7 mmol/L, män ca 0,80–2,1 mmol/L; högre är gynnsamt. Jfr LDL, Kolesterol, Triglycerider.
HDL-kolesterol: subst. (-et) ”det goda kolesterolet”; lipoprotein med hög densitet som transporterar kolesterol bort från kärlväggarna – högt värde är gynnsamt. Eng. HDL cholesterol. Jfr LDL-kolesterol.
HDU: förk. (eng.) intermediärvårdsavdelning; vårdnivå mellan vanlig vårdavdelning och intensivvård för patienter som behöver tätare övervakning. Eng. high dependency unit.
hebefren: adj. (-t, -a) som rör hebefreni, en form av schizofreni med snabbt växlande sinnesstämning, splittrade tankar och hallucinationer, oftast med debut i tonåren. Eng. hebephrenic.
hebefreni: subst. (-n) form av schizofreni med tidig debut (oftast senpuberteten), splittrat tänkande, opassande affekter och hallucinationer. Eng. hebephrenia. Av gr. hebe = ungdom + phren = sinne.
Heberdens knutor: subst. (pl.) hårda, ärtstora benknölar (osteofyter) vid de yttersta fingerlederna (DIP-lederna); kännetecken för artros i ytterfingerlederna, s.k. heberdensk artros (Heberden-artros). Motsvarande knölar vid mellanfingerlederna (PIP) kallas Bouchards knutor. Eng. Heberden's nodes. Efter läkaren William Heberden.
Heimlichs manöver: subst. första hjälpen vid luftvägsstopp: kraftiga inåt-uppåtriktade buktryck bakifrån för att stöta ut ett föremål ur luftvägarna. Eng. Heimlich manoeuvre, abdominal thrusts.
hektik: subst. (-en) ålderdomlig benämning på den långdragna, tärande feber (hektisk feber) som följde svår lungtuberkulos, med kvällsfeber, svettningar och avmagring. Eng. hectic fever. Av gr. hektikos = ihållande. Jfr Lungsot, Tuberkulos.
helicinae, arteriae: subst. arteriae helicinae; spiralartärerna; de korkskruvslindade artärgrenar i svällkroppen som vid erektion rätas ut och fyller svällrummen med blod. Eng. helicine arteries. Av grek. helix = spiral + lat. arteria = pulsåder.
Helicobacter pylori: subst. magsårsbakterien; bakterie som koloniserar magslemhinnan och är en viktig orsak till magsår och magkatarr. Eng. Helicobacter pylori.
helicotrema: subst. helikotrema; den lilla öppning i snäckans topp där förgårds- och trumtrappan står i förbindelse. Eng. helicotrema. Av grek. helix = spiral + trema = hål.
helioterapi: subst. (-n) ljus-/solbehandling; behandling med sol- eller ljusexponering. Sv. ljusbehandling. Eng. heliotherapy. Av gr. helios = sol.
helix: subst. spiralformad del av ytterörats brosk; ytterste randen på auriculan. Sv. helix, öronrand. Eng. helix. Av grek. helix = spiral, av helissein = vrida.
Helleborus niger: subst. (lat.) julros, svart prustrot, ranunkelväxt; rotens glykosider använda historiskt mot hjärta och 'sinnessjukdom'. Mycket giftig. Av grek. helleboros + lat. niger = svart (den svarta rotstocken).
HELLP: förk. allvarlig komplikation till havandeskapsförgiftning med hemolys, förhöjda leverenzymer och låga trombocyter (Hemolysis, Elevated Liver enzymes, Low Platelets). Eng. HELLP syndrome.
helmint: subst. (-en, pl. -er) inälvsmask; parasitisk mask (t.ex. spol-, band- eller hakmask). Sv. inälvsmask. Eng. helminth. Av gr. helmins = mask.
helmintisk: adj. (pl. -a) som rör inälvsmaskar (helminter). Eng. helminthic.
hemagglutination: subst. (-en) sammanklumpning av röda blodkroppar, ofta av antikroppar (hemagglutininer); utnyttjas bl.a. vid blodgruppsbestämning. Eng. haemagglutination.
hemangiom: subst. (-et, pl. -∅) godartad tumör/missbildning av blodkärl; ofta ett rött, kärlrikt födelsemärke. Eng. haemangioma. Av gr. haima = blod + angeion = kärl. ICD-10: D18.0.
hemartros: subst. (-en) blödning in i en led. Sv. ledblödning. Eng. haemarthrosis. Av gr. haima = blod + arthron = led. ICD-10: M25.0.
hematemes: subst. (-en) blodkräkning. Sv. blodkräkning. Eng. haematemesis. Av gr. haima = blod + emesis = kräkning.
hematogen: adj. (-t, -a) som kommer från eller sprids via blodet. Eng. haematogenous. Av gr. haima = blod + genes = ursprung.
hematokesi: subst. (-n) färskt rött blod i avföringen, tecken på blödning i nedre mag-tarmkanalen. Eng. haematochezia. Av gr. haima = blod + chezein = tömma tarmen. ICD-10: K62.5.
hematokrit: subst. (-en) den andel av blodvolymen som utgörs av röda blodkroppar (anges numera oftast som EVF, erytrocytvolymfraktion). Eng. haematocrit (HCT). Referensvärde (vuxen): kvinnor ca 0,35–0,46, män ca 0,39–0,50. Se EVF. Jfr Hemoglobin.
hematolog: subst. (-en, pl. -er) läkare specialiserad på blodets sjukdomar. Eng. haematologist.
hematologi: subst. (-n) läran om blodet och dess sjukdomar. Eng. haematology.
hematologisk: adj. (pl. -a) som rör blodet och blodsjukdomar. Eng. haematological.
hematom: subst. (-et, pl. -∅) blodutgjutning; ansamling av blod i vävnaden efter en kärlskada (blåmärke eller större). Sv. blodutgjutning. Eng. haematoma. Av gr. haima = blod.
hematometra: subst. ansamling av blod i livmodern, t.ex. vid avflödeshinder. Eng. haematometra. Av gr. haima = blod + metra = livmoder.
hematopoes: subst. (-en) blodbildning; produktionen av blodets celler (röda och vita blodkroppar samt blodplättar), främst i benmärgen. Sv. blodbildning. Eng. haematopoiesis.
hematopoetisk: adj. (pl. -a) blodbildande; som rör produktionen av blodceller. Eng. haematopoietic.
hematuri: subst. (-n) blod i urinen. Sv. blod i urinen. Eng. haematuria. Av gr. haima = blod + ouron = urin. ICD-10: R31. ICD-11: MF56.
hemianopsi: subst. (-n) bortfall av halva synfältet (på ett eller båda ögonen). Eng. hemianopia. Av gr. hemi = halv + an = utan + ops = syn.
hemiazygos accessoria, vena: subst. vena hemiazygos accessoria; accessoriska hemiazygosvenen; azygossystemets vänstra övre del som dränerar de mellersta vänstra interkostalvenerna. Eng. accessory hemi-azygos vein. Av grek. hemi = halv + a-zygos = oparad + lat. accessorius = extra + vena = ven.
hemiazygos, vena: subst. vena hemiazygos; hemiazygosvenen; azygossystemets vänstra, nedre motsvarighet som löper upp på vänster sida och korsar över till azygosvenen. Eng. hemi-azygos vein. Av grek. hemi = halv + a-zygos = oparad + lat. vena = ven.
hemiparalys: subst. (-en) fullständig förlamning av ena kroppshalvan. Eng. hemiplegia. Av gr. hemi = halv + paralys.
hemipares: subst. (-en) försvagning eller lättare förlamning av ena kroppshalvan. Eng. hemiparesis. Av gr. hemi = halv + pares.
hemiplegi: subst. (-n, pl. -er) fullständig halvsidig förlamning, oftast efter stroke. Eng. hemiplegia. Av gr. hemi = halv + plege = slag.
hemisfär: subst. (-en, pl. -er) halvklot; oftast en hjärnhalva (stor- eller lillhjärnshalva). Sv. hjärnhalva. Eng. hemisphere. Av gr. hemi = halv + sphaira = klot.
hemispherium cerebri: subst. storhjärnshalvan; en av storhjärnans två halvor, vardera med pann-, hjäss-, tinning- och nacklob samt insula. Eng. cerebral hemisphere. Av grek. hemi = halv + sphaira = klot + lat. cerebrum = storhjärna.
hemodialys: subst. (-en, pl. -er) blodrening med konstgjord njure (dialysmaskin) som avlägsnar avfallsämnen och överskottsvätska vid njursvikt. Eng. haemodialysis.
hemodilution: subst. (-en) utspädning av blodet, så att andelen plasma ökar i förhållande till blodkropparna. Eng. haemodilution.
hemodynamik: subst. (-en) läran om blodets flöde och de krafter som styr det – tryck, flöde, kärlmotstånd och volym. Eng. haemodynamics. Av grek. haima = blod + dynamis = kraft. Jfr Hemodynamisk, Chock.
hemodynamisk: adj. (pl. -a) som rör blodets flöde och de krafter som styr cirkulationen i hjärt-kärlsystemet. Eng. haemodynamic.
hemofili: subst. (-n) blödarsjuka; ärftlig brist på koagulationsfaktor (VIII eller IX) som ger ökad blödningsbenägenhet. Sv. blödarsjuka. Eng. haemophilia. Lat. haemophilia. Av gr. haima = blod + philia = benägenhet. ICD-10: D66 (typ A), D67 (typ B). ICD-11: 3B10–3B11.
hemofiltration: subst. (-en) blodreningsmetod där avfallsämnen filtreras bort ur blodet utanför kroppen, en form av dialys. Eng. haemofiltration.
hemoglobin: subst. (-et) syrebärande protein i de röda blodkropparna (erytrocyterna). Eng. hemoglobin (AmE), haemoglobin (BrE). Förkortning: Hb (eng. HGB). Av grek. haima (blod) + lat. globus = klot; "blodklot". Referensvärde (vuxen): kvinnor ca 117–153 g/L, män ca 134–170 g/L.
hemokromatos: subst. (-en) ärftlig sjukdom med ökat järnupptag som leder till skadlig inlagring av järn i bl.a. lever, bukspottkörtel, leder och hjärta. Eng. haemochromatosis. ICD-10: E83.1. ICD-11: 5C64.10.
hemolys: subst. (-en) sönderfall av röda blodkroppar med frisättning av hemoglobin. Eng. haemolysis. Av gr. haima = blod + lysis = upplösning.
hemolytisk anemi: subst. blodbrist orsakad av att röda blodkroppar bryts ned (hemolyseras) snabbare än de nybildas. Eng. haemolytic anaemia. ICD-10: D55–D59. ICD-11: 3A10–3A2Z.
hemolytiskt uremiskt syndrom: subst. HUS; allvarligt tillstånd (oftast hos barn, efter t.ex. EHEC-infektion) med sönderfall av röda blodkroppar, brist på blodplättar och akut njursvikt. Eng. haemolytic uraemic syndrome. ICD-10: D59.3.
hemoperfusion: subst. (-en, pl. -er) avgiftningsmetod där blodet leds genom ett filter (t.ex. med aktivt kol) som binder gift- eller läkemedelsrester. Eng. haemoperfusion.
hemoptys: subst. (-en) upphostning av blod eller blodblandat slem från luftvägarna/lungorna. Sv. blodhosta. Eng. haemoptysis. Av gr. haima = blod + ptysis = spottande. ICD-10: R04.2.
hemorragi: subst. (-n, pl. -er) blödning. Sv. blödning. Eng. haemorrhage. Av gr. haima = blod + rhegnynai = brista. ICD-10: R58.
hemorragisk: adj. (pl. -a) som beror på eller åtföljs av blödning, t.ex. hemorragisk stroke (blödningsstroke). Eng. haemorrhagic.
hemorrojd: subst. (-en, pl. -er) förstorade, utvidgade blodkärl (kuddar av vener) vid ändtarmsöppningen som kan ge klåda, blödning och smärta. Lat. haemorrhoides. Eng. haemorrhoid. Även hemorroid. Vardag. hemorrojder. Ålderdomligt: gyllenåder — äldre benämning på hemorrojder (åderbråck vid ändtarmsöppningen). ICD-10: K64 (tidigare I84). ICD-11: DB60.
hemorrojdektomi: subst. (-n, pl. -er) kirurgiskt avlägsnande av hemorrojder. Eng. haemorrhoidectomy.
hemosideros: subst. (-en) inlagring av järn (hemosiderin) i vävnaderna vid järnöverskott. Eng. haemosiderosis.
hemostas: subst. (-en) blodstillning; kroppens samlade system för att täta kärlskador och stoppa blödning (kärlsammandragning, blodplättar och koagulation). Eng. haemostasis.
Hemostatiska clips: subst. små metallclips som stänger av blodkärl för att stoppa blödning. Eng. hemostatic clips. Jfr clip-applikator.
Hemrehabilitering: subst. (-en) rehabilitering som genomförs i patientens hemmiljö. Eng. home-based rehabilitation. Jfr rehabilitering.
Henoch-Schönleins purpura: subst. IgA-vaskulit; inflammation i små blodkärl (vanligast hos barn) med hudblödningar, ledvärk samt mag- och njurpåverkan. Eng. Henoch-Schönlein purpura (IgA vasculitis). ICD-10: D69.0.
HEPA: förk. health enhancing physical activity; hälsofrämjande fysisk aktivitet. Eng. health-enhancing physical activity.
hepar: subst. lever (grek.); kombineringsform i hepaticus, hepatitis. Sv. lever. Eng. liver. Av grek. hepar = lever.
heparin: subst. (-et) blodförtunnande läkemedel som hämmar koagulationen och förebygger/behandlar blodproppar. Eng. heparin.
heparinisera: verb (-r, -de, -t) att ge heparin (blodförtunning) i behandling, eller skölja en kateter med heparinlösning för att hindra att blodet levrar sig. Eng. to heparinise.
hepatica communis, arteria: subst. arteria hepatica communis; gemensamma leverartären; gren av buktruncus som delar sig i egentliga leverartären och gastroduodenalartären. Eng. common hepatic artery. Av grek. hepar = lever + lat. communis = gemensam + arteria = artär.
hepatica propria, arteria: subst. arteria hepatica propria; egentliga leverartären; fortsättningen av gemensamma leverartären upp i hepatoduodenalligamentet till levern; avger högra magsäcksartären och delar sig i höger och vänster levergren. Eng. hepatic artery proper. Av grek. hepar = lever + lat. proprius = egen + arteria = artär.
hepaticae, venae: subst. venae hepaticae; levervenerna; de (vanligen tre: höger, mellersta, vänster) stora vener som tömmer leverns blod direkt i nedre hålvenen strax under mellangärdet. Eng. hepatic veins. Av grek. hepar = lever + lat. vena = ven.
hepaticus: adj. som hör till levern; t.ex. arteria hepatica, ductus hepaticus, flexura hepatica coli. Sv. hepatisk, lever-. Eng. hepatic. Av grek. hepar/hepatos = lever.
hepatisk: adj. (pl. -a) som rör levern. Sv. lever-. Eng. hepatic. Av gr. hepar = lever.
hepatit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i levern, t.ex. orsakad av virus (hepatit A–E), alkohol eller läkemedel. Sv. leverinflammation. Eng. hepatitis. ICD-10: viral B15–B19 (A B15, B B16, C B17.1/B18.2), toxisk/alkohol K70–K71. ICD-11: 1E50–1E51.
hepatobiliär: adj. (-t, -a) som rör levern och gallvägarna. Eng. hepatobiliary. Av gr. hepar = lever + lat. bilis = galla.
hepatocellulär: adj. (-t, -a) som rör levercellerna (hepatocyterna), t.ex. hepatocellulär cancer. Eng. hepatocellular.
hepatocolicum, ligamentum: subst. ligamentum hepatocolicum; bukhinneveck mellan levern och tjocktarmens högra böj. Eng. hepatocolic ligament. Av grek. hepar = lever + kolon = tjocktarm + lat. ligamentum = band.
hepatocyt: subst. (-en, pl. -er) levercell; den huvudsakliga celltypen i levervävnaden. Sv. levercell. Eng. hepatocyte.
hepatoduodenale, ligamentum: subst. ligamentum hepatoduodenale; den fria högra kanten av lilla omentet mellan lever och tolvfingertarm; innehåller portådern, leverartären och gallgången (portatriaden). Eng. hepatoduodenal ligament. Av grek. hepar = lever + lat. duodenum = tolvfingertarm + ligamentum = band.
hepatogastricum, ligamentum: subst. ligamentum hepatogastricum; den tunna delen av lilla omentet mellan levern och magsäckens lilla kurvatur. Eng. hepatogastric ligament. Av grek. hepar = lever + gaster = mage + lat. ligamentum = band.
hepatologi: subst. (-n) läran om levern, gallvägarna och deras sjukdomar. Eng. hepatology. Av gr. hepar = lever + logos = lära.
hepatom: subst. (-et, pl. -∅) levertumör, oftast avseende hepatocellulär cancer (levercellscancer). Eng. hepatoma. Av gr. hepar = lever + -oma = tumör. ICD-10: C22.0.
hepatomegali: subst. (-n) förstorad lever. Sv. leverförstoring. Eng. hepatomegaly. ICD-10: R16.0.
hepatooesophageale, ligamentum: subst. ligamentum hepatooesophageale; bukhinneveck mellan levern och matstrupens nedre del. Eng. hepato-oesophageal ligament. Av grek. hepar = lever + oisophagos = matstrupe + lat. ligamentum = band.
hepatophrenicum, ligamentum: subst. ligamentum hepatophrenicum; bukhinneveck mellan levern och mellangärdet. Eng. hepatophrenic ligament. Av grek. hepar = lever + phren = mellangärde + lat. ligamentum = band.
hepatorenale, ligamentum: subst. ligamentum hepatorenale; bukhinneveck mellan levern och höger njure. Eng. hepatorenal ligament. Av grek. hepar = lever + lat. ren = njure + ligamentum = band.
hepatosplenomegali: subst. (-n) samtidig förstoring av både lever och mjälte. Eng. hepatosplenomegaly.
hepatotoxisk: adj. (pl. -a) leverskadlig; giftig för levern. Eng. hepatotoxic.
HER2: förk. human epidermal growth factor receptor 2; en tillväxtreceptor som vid överuttryck (HER2-positiv) driver vissa bröstcancrar och styr valet av målriktad behandling. Eng. HER2. Jfr Receptor.
hereditet: subst. (-en) ärftlighet; förekomst av ärftlig sjukdom i släkten. Sv. ärftlighet. Eng. heredity. Av lat. hereditas = arv.
hernia: subst. (lat., pl. hernier) bråck; utbuktning av ett organ eller vävnad genom en svaghet i den omgivande väggen. Sv. bråck. Eng. hernia.
herpes simplex: subst. infektion med herpes simplex-virus som ger återkommande små blåsor, t.ex. munsår/förkylningsblåsor (typ 1) eller könsherpes (typ 2). Eng. herpes simplex. ICD-10: B00. ICD-11: 1F00.
herpes zoster: subst. bältros; smärtsamt blåsutslag inom ett hudnervsområde, orsakat av att vattkoppsviruset återaktiveras. Sv. bältros. Eng. herpes zoster, shingles. ICD-10: B02. ICD-11: 1E91.
herpesencefalit: subst. (-en, pl. -er) allvarlig hjärninflammation orsakad av herpes simplex-virus; ett akut, livshotande tillstånd. Lat. encephalitis herpetica. Eng. herpes encephalitis. ICD-10: B00.4† (G05.1*).
herpetiform: adj. (-t, -a) herpesliknande; om utslag med grupperade små blåsor. Eng. herpetiform.
Herxheimer: egennamn (ty.) den tyske dermatologen Karl Herxheimer; namnger Jarisch–Herxheimers reaktion – övergående feber och allmänpåverkan några timmar efter insatt antibiotika, orsakad av att stora mängder bakterier dör samtidigt. Eng. Jarisch-Herxheimer reaction.
heshet: subst. (-en) grov, ansträngd eller svag röst, ofta vid förkylning eller röstöverbelastning. Lat. raucedo. Eng. hoarseness. ICD-10: R49.0.
heterogen: adj. (-t, -a) olikartad, ej enhetlig; sammansatt av olika beståndsdelar. Eng. heterogeneous. Motsats: homogen. Av gr. heteros = olika + genos = slag.
heterogenitet: subst. (-en) olikhet; att delarna i en grupp eller mängd skiljer sig åt (t.ex. mellan studier i en metaanalys). Eng. heterogeneity.
hetsätningsstörning: subst. (-en, pl. -ar) ätstörning (BED) med återkommande hetsätning utan kompensation, ofta med skuldkänslor. Eng. binge eating disorder. ICD-10: F50.8. ICD-11: 6B82.
HHS: förk. (eng.) hyperosmolärt hyperglykemiskt syndrom; akut komplikation vid typ 2-diabetes med mycket högt blodsocker och uttorkning men utan uttalad ketoacidos. Eng. hyperosmolar hyperglycemic state. Jfr DKA.
HIA: förk. hjärtintensivavdelning; specialiserad övervakningsavdelning för patienter med akut hjärtsjukdom (t.ex. hjärtinfarkt). Jfr IVA.
hiatus: subst. glipa, klyfta; öppning i en muskel eller en membran, t.ex. hiatus saphenus, hiatus semilunaris. Sv. hiatus, öppning. Eng. hiatus, gap. Av lat. hiare = gapa; hiatus = gap.
hiatus adductorius: subst. adduktoröppningen; den öppning i stora inåtförarens slutsena där lårkärlen passerar bakåt till knävecket. Eng. adductor hiatus. Av lat. hiatus = öppning + adducere = föra till (adduktormuskeln).
hiatus aorticus: subst. aortaöppningen; den öppning baktill i diafragma där aortan och bröstgången passerar mellan skänklarna. Eng. aortic hiatus. Av lat. hiatus = öppning + grek. aorte = stora kroppspulsådern.
hiatus canalis nervi petrosi majoris: subst. öppning på klippbenets framyta för stora stenbensnerven (n. petrosus major). Eng. hiatus for greater petrosal nerve. Av lat. hiatus = öppning + nervus petrosus major = stora stenbensnerven.
hiatus canalis nervi petrosi minoris: subst. öppning på klippbenets framyta för lilla stenbensnerven (n. petrosus minor). Eng. hiatus for lesser petrosal nerve. Av lat. hiatus = öppning + nervus petrosus minor = lilla stenbensnerven.
hiatus maxillaris: subst. käkhåleöppningen; den stora öppningen från käkhålan till näshålan. Eng. maxillary hiatus. Av lat. hiatus = öppning + maxilla = överkäke.
hiatus oesophageus: subst. matstrupsöppningen; den öppning i diafragma där matstrupen och vagusnerverna passerar. Eng. oesophageal hiatus. Av lat. hiatus = öppning + grek. oisophagos = matstrupe.
hiatus sacralis: subst. korsbenets nedre öppning; den nedre, bakre öppningen till korsbenskanalen (används vid sakralbedövning). Eng. sacral hiatus. Av lat. hiatus = öppning, glipa + sacrum = korsben.
hiatus saphenus: subst. saphenusöppningen; den ovala öppning i lårfascian strax nedanför ljumskbandet där den stora rosenådern mynnar i lårvenen. Eng. saphenous opening. Av lat. hiatus = öppning + grek. saphenes = tydlig (rosenådern).
hiatus semilunaris: subst. den halvmånformade springan på näshålans sidovägg där käkhåla och främre bihålor mynnar. Eng. hiatus semilunaris. Av lat. hiatus = springa + semilunaris = halvmånformad.
hiatus urogenitalis: subst. urogenitala öppningen; den främre springan i bäckenbotten där urinrör och slida (hos kvinnan) passerar. Eng. urogenital hiatus. Av lat. hiatus = öppning + urina = urin + genitalis = köns-.
hiatushernia: subst. (-t, pl. hiatushernier) mellangärdsbråck; bråck där en del av magsäcken glider upp genom diafragmaöppningen (hiatus) mot brösthålan. Sv. mellangärdsbråck. Eng. hiatal hernia.
hidradenitis suppurativa: subst. (lat.) kronisk hudsjukdom med återkommande ömma bölder och fistlar i armhålor och ljumskar. Sv. dragsjuka (talgkörtelinflammation). Eng. hidradenitis suppurativa. ICD-10: L73.2. ICD-11: ED92.0.
hidrosadenit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i de apokrina svettkörtlarna (t.ex. i armhålor och ljumskar) med ömma knölar och bölder. Eng. hidradenitis. Även hidroadenit. Av gr. hidros = svett + aden = körtel + -itis. ICD-10: L73.2.
HIES: förk. (eng.) hyper-IgE-syndrom; sällsynt primär immunbrist med kraftigt förhöjt IgE, eksem och återkommande hud- och lunginfektioner (Jobs syndrom). Eng. hyper-IgE syndrome.
hilum ovarii: subst. äggstockshilus; den kant av äggstocken där kärl och nerver träder in via äggstocksmesot. Eng. hilum of ovary. Av lat. hilum = liten öppning + ovarium = äggstock.
hilum pulmonis: subst. lunghilus (lungporten); det område på lungans mediala yta där bronk, lungkärl och nerver träder in och ut. Sv. lungport, lunghilus. Eng. hilum of lung. Av lat. hilum = liten öppning + pulmo = lunga.
hilum renale: subst. njurhilus (njurporten); den inbuktning på njurens mediala kant där njurartär, njurven och urinledare passerar in och ut. Sv. njurhilus. Eng. hilum of kidney. Av lat. hilum = liten öppning + ren = njure.
hilum splenicum: subst. mjälthilus; den fåra på mjältens insida där kärlen träder in och ut. Eng. splenic hilum. Av lat. hilum = liten öppning + splen = mjälte.
hilus: subst. platsen där kärl och nerver når ett organ; t.ex. hilus pulmonis, hilus renalis. Sv. hilus, port. Eng. hilum, hilus. Av lat. hilum = obetydlighet; ursprungligen ett litet märke på bönans fäste.
HINTS: förk. (eng.) HINTS-undersökning; tregradigt bedsidetest (Head Impulse, Nystagmus, Test of Skew) som skiljer godartad yrsel från stroke vid akut ihållande yrsel. Eng. head-impulse, nystagmus, test of skew.
hippocampus: subst. hippocampus; den inåtböjda barkvalk på tinninglobens insida som är avgörande för inlärning och bildandet av nya minnen; tidigt drabbad vid Alzheimers sjukdom och utgångspunkt för många epileptiska anfall. Eng. hippocampus. Av grek. hippokampos = sjöhäst (formen).
hippoterapi: subst. (-n) behandling där hästens rörelser används i sjukgymnastiskt syfte; ridterapi. Eng. hippotherapy. Av gr. hippos = häst.
hirci: subst. armhålehåren. Sv. armhålehår. Eng. axillary hairs. Av lat. hircus = bock (anspelar på lukten).
Hirschsprungs sjukdom: subst. medfödd avsaknad av nervceller i en del av tjocktarmen, vilket ger svår förstoppning och tarmstopp hos nyfödda. Lat. megacolon congenitum. Eng. Hirschsprung's disease. ICD-10: Q43.1.
hirsutism: subst. (-en) manligt behåringsmönster hos kvinnor (t.ex. på överläpp, haka, bröst) på grund av ökad androgenpåverkan. Eng. hirsutism. Av lat. hirsutus = hårig. ICD-10: L68.0. ICD-11: ED50.
HIS: förk. (eng.) Health Interview Survey; intervjubaserad undersökning för funktions- och hälsobedömning. Eng. Health Interview Survey.
histamin: subst. (-et, pl. -er) signalämne som frisätts från mastceller vid allergiska och inflammatoriska reaktioner; vidgar blodkärl, drar samman luftrör och ökar magsyran. Eng. histamine.
histiocyt: subst. (-en, pl. -er) vävnadsbunden makrofag; ”ätarcell” i bindväven som ingår i immunförsvaret. Eng. histiocyte. Av gr. histos = vävnad + kytos = cell.
histologi: subst. (-n) vävnadslära; läran om vävnadernas mikroskopiska uppbyggnad. Eng. histology. Av gr. histos = vävnad + logos = lära.
histologisk: adj. (pl. -a) som rör vävnadens mikroskopiska uppbyggnad. Sv. vävnads-. Eng. histological.
histopatologi: subst. (-n) läran om sjukliga förändringar i vävnad sedda i mikroskop. Eng. histopathology.
Histrioniskt personlighetssyndrom: subst. personlighetssyndrom med starkt behov av uppmärksamhet och dramatiskt, teatraliskt beteende. Eng. histrionic personality disorder.
HIT: förk. (eng.) heparininducerad trombocytopeni; immunreaktion mot heparin som paradoxalt ger trombocytfall och ökad risk för blodproppar. Eng. heparin-induced thrombocytopenia.
HIV: förk. humant immunbristvirus; virus som angriper immunförsvarets CD4-celler och obehandlat kan leda till aids. Eng. human immunodeficiency virus. ICD-10: B20–B24 (symtomgivande), asymtomatisk Z21. ICD-11: 1C62.
Hjälpmedel: subst. (-let, pl. -∅) produkt eller utrustning som kompenserar för nedsatt funktion. Eng. assistive device. Jfr förskrivning, kognitivt hjälpmedel.
hjärnblödning: subst. (-en, pl. -ar) blödning i eller kring hjärnan, t.ex. vid stroke eller skalltrauma. Lat. haemorrhagia cerebri. Eng. cerebral haemorrhage. Jfr stroke. ICD-10: I61 (spontan), traumatisk S06.4–S06.6. ICD-11: 8B00.
hjärnskakning: subst. (-en, pl. -ar) lindrig, övergående hjärnpåverkan efter slag mot huvudet, ofta med kort medvetslöshet, utan påvisbar strukturell hjärnskada. Eng. concussion. Lat. commotio cerebri. ICD-10: S06.0. ICD-11: NA07.
hjärnstam: subst. (-men) hjärnstammen; mellanhjärnan, pons och förlängda märgen, som förbinder storhjärna och lillhjärna med ryggmärgen och styr livsviktiga funktioner.
hjärntumör: subst. (-en) tumör i hjärnan, godartad eller elakartad, primär eller metastas; ger symtom genom tryck och lokal påverkan. Lat. tumor cerebri. Eng. brain tumour. ICD-10: malign C71, godartad D33. ICD-11: 2A00.
Hjärt-lungmaskin: subst. (-en, pl. -er) apparat som tar över hjärtats och lungornas funktion (syresätter och pumpar blodet) under hjärtkirurgi. Eng. heart-lung machine (cardiopulmonary bypass).
hjärtblock: subst. (-et) AV-block; störd överledning av de elektriska impulserna från förmak till kammare i hjärtat, vilket kan ge långsam puls med trötthet, yrsel och svimning. Eng. heart block.
hjärtfrekvens: subst. (-en) antalet hjärtslag per minut. Sv. puls. Eng. heart rate.
hjärtinfarkt: subst. (-en, pl. -er) akut hjärtmuskelskada när blodflödet i en kranskärlsgren stoppas, oftast av en blodpropp. Lat. infarctus myocardii. Sv. myokardinfarkt. Eng. myocardial infarction, heart attack. ICD-10: akut I21, ny I22. ICD-11: BA41.
hjärtinflammation: subst. (-en, pl. -er) samlingsbenämning för inflammation i hjärtat: myokardit (hjärtmuskeln), perikardit (hjärtsäcken) och endokardit (innerhinnan). Eng. carditis. Jfr myokardit, perikardit, endokardit. ICD-10: I30–I41.
hjärtklaffel: subst. (-et, pl. -∅) fel på en hjärtklaff, förträngning eller läckage. Sv. klaffsjukdom. Eng. valvular heart disease. Jfr klaffsjukdom. ICD-10: I34–I39 (reumatisk I05–I09).
hjärtstopp: subst. (-et) plötsligt upphörande av hjärtats pumpfunktion, ett akut livshotande tillstånd som kräver hjärt-lungräddning. Lat. arrest cordis. Eng. cardiac arrest. ICD-10: I46. ICD-11: BC0Z.
hjärtsvikt: subst. (-en) tillstånd där hjärtat inte orkar pumpa tillräckligt med blod för kroppens behov, med andfåddhet, trötthet och vätskeansamling. Lat. insufficientia cordis. Eng. heart failure. ICD-10: I50. ICD-11: BD10.
hjärttamponad: subst. (-en) ansamling av vätska eller blod i hjärtsäcken som klämmer ihop hjärtat och hindrar fyllnaden. Lat. tamponade cordis. Eng. cardiac tamponade. ICD-10: I31.4. ICD-11: BB2Y.
HL: förk. Hodgkins lymfom; en form av lymfkörtelcancer (lymfom). Eng. Hodgkin lymphoma. Se Hodgkins lymfom.
HLA: förk. humant leukocytantigen; vävnadstypsmolekyler på cellytan som visar upp peptider för T-lymfocyterna och är centrala för immunförsvaret och vid transplantation. Eng. human leukocyte antigen.
HLH: förk. (eng.) hemofagocyterande lymfohistiocytos; livshotande hyperinflammation där aktiverade immunceller angriper kroppens egna blodceller. Eng. haemophagocytic lymphohistiocytosis.
HLHS: förk. hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom; allvarligt medfött hjärtfel där vänster hjärthalva är underutvecklad. Eng. hypoplastic left heart syndrome.
HLR: förk. hjärt-lungräddning; akut behandling med bröstkompressioner och inblåsningar vid hjärtstopp. Eng. cardiopulmonary resuscitation (CPR).
HMAS: förk. högdosbehandling med autologt stamcellsstöd; cytostatika i hög dos följd av återförande av patientens egna tidigare insamlade stamceller. Eng. high-dose therapy with autologous stem cell support.
HMC: förk. hjälpmedelscentral; regional enhet som förskriver, anpassar och servar hjälpmedel.
HMSN: förk. hereditär motorisk och sensorisk neuropati; ärftlig nervsjukdom (motsvarar Charcot-Marie-Tooths sjukdom). Eng. hereditary motor and sensory neuropathy. ICD-10: G60.0.
HNPCC: förk. ärftlig icke-polypös kolorektalcancer (Lynchs syndrom); ärftligt tillstånd med kraftigt ökad risk för tjock- och ändtarmscancer. Eng. hereditary non-polyposis colorectal cancer.
HOCM: förk. (eng.) hypertrofisk obstruktiv kardiomyopati; form av hypertrof kardiomyopati där den förtjockade kammarväggen hindrar blodflödet ut ur vänster kammare. Eng. hypertrophic obstructive cardiomyopathy.
HOD: förk. (eng.) hypertrofisk olivdegeneration; ovanlig nedbrytning av nedre olivkärnan i hjärnstammen som ger gomsegelmyoklonus, ofta efter blödning i bakre skallgropen. Eng. hypertrophic olivary degeneration.
Hodgkins lymfom: subst. form av lymfkörtelcancer som utgår från lymfvävnaden och kännetecknas av särskilda Reed-Sternberg-celler. Eng. Hodgkin lymphoma. Även Hodgkins sjukdom. ICD-10: C81.
Hohmann-retraktor: subst. (-n, pl. -er) hävstångsformad benhake inom ortopedisk kirurgi. Eng. Hohmann retractor.
Holter-EKG: subst. (eng.) bärbar långtidsregistrering av hjärtrytmen under ett eller flera dygn. Eng. Holter monitor. Jfr EKG.
homeopati: subst. (-n) alternativmedicinsk metod som bygger på att starkt utspädda ämnen, som i högre dos skulle ge sjukdomens symtom, ska bota den. Preparaten är ofta så utspädda att ingen verksam substans återstår; metoden saknar vetenskapligt stöd och räknas som pseudovetenskap. Eng. homeopathy. Av gr. homoios = lika + pathos = lidande.
homeostas: subst. (-en) kroppens förmåga att hålla den inre miljön (t.ex. temperatur, pH, salt- och vätskebalans) stabil. Eng. homeostasis. Av gr. homoios = lik + stasis = tillstånd.
homo: subst. människa; t.ex. Homo sapiens. Sv. människa. Eng. human, man. Av lat. homo = människa.
homocystein: subst. (-et) aminosyra som mäts i blodet; förhöjda nivåer ses vid brist på folat och vitamin B12 och kopplas till hjärt-kärlsjukdom. Eng. homocysteine. Referensvärde (vuxen): ca 5–15 µmol/L. Jfr Folat, Kobalamin.
homogen: adj. (-t, -a) enhetlig; av samma slag rakt igenom. Eng. homogeneous. Motsats: heterogen. Av gr. homos = samma + genos = slag.
homogenitet: subst. (-en) enhetlighet; att delarna i en grupp eller mängd är likartade. Eng. homogeneity.
homolog: adj. (-t, -a) motsvarande; av samma ursprung eller med samma struktur/funktion. Eng. homologous. Av gr. homologos = överensstämmande.
hordeolum: subst. (lat.) vagel; akut variginflammation i en körtel vid ögonlockskanten. Sv. vagel. Eng. stye, hordeolum. Av lat. hordeum = korn.
horizontalis: adj. vågrät; som ligger i ett vågrätt plan. Eng. horizontal. Av lat. horizon = synrand (grek. horizein = avgränsa).
hormon: subst. (-et, pl. -er) signalämne som bildas i en körtel eller cell, transporteras med blodet och styr funktioner i andra delar av kroppen (t.ex. insulin, kortisol och tyroxin). Eng. hormone. Av grek. horman = sätta i rörelse, egga. Jfr Endokrin.
hormonspiral: subst. (-en, pl. -er) livmoderinlägg som avger en jämn liten mängd gestagen; ger säkert preventivmedelsskydd och oftast sparsamma menstruationer. Eng. hormonal intrauterine device (IUD).
Horners syndrom: subst. symtombild av skada på de sympatiska nervbanorna till ena ansiktshalvan: hängande ögonlock (ptos), liten pupill (mios) och insjunket öga (enoftalmus), ofta med minskad svettning. Eng. Horner's syndrome.
Hortons huvudvärk: subst. klusterhuvudvärk; attacker av svår ensidig smärta kring ögat med rinnande näsa och tårflöde. Eng. cluster headache. Jfr klusterhuvudvärk. ICD-10: G44.0. ICD-11: 8A81.
HOT: förk. (eng.) hemsyrgasbehandling; långtidsbehandling med syrgas i hemmet vid kronisk svår syrebrist, t.ex. vid KOL. Eng. home oxygen therapy.
hp: förk. 1) Helicobacter pylori (H. pylori) – magsårsbakterien; 2) hypersensitivitetspneumonit (hypersensitivity pneumonitis) – allergisk inflammation i lungans alveoler efter inandning av organiskt damm (allergisk alveolit). Se Helicobacter pylori.
HPeV: förk. (eng.) humant parechovirus; tarmvirus som hos spädbarn kan ge feber, utslag, sepsisliknande bild och hjärnhinneinflammation. Eng. human parechovirus.
HPV: förk. humant papillomvirus; vanlig sexuellt överförd virusgrupp som orsakar kondylom och vissa cancerformer (bl.a. livmoderhalscancer); det finns vaccin. Eng. human papillomavirus.
HPVG: förk. (eng.) portavenös gas; gas i portådersystemets vener, ett allvarligt radiologiskt fynd som kan tala för tarmischemi. Eng. hepatic portal venous gas.
HR: förk. hazard ratio; statistiskt mått, ungefär motsvarande relativ risk, för hur snabbt en händelse inträffar; används när risken varierar över tid. Eng. hazard ratio. Se Hazard ratio.
HRCT: förk. datortomografi med hög upplösning; CT-teknik som ger mer detaljerade bilder, t.ex. av lungvävnad. Eng. high-resolution CT.
HRS: förk. hepatorenalt syndrom; allvarlig njursvikt som utvecklas vid svår leversjukdom. Eng. hepatorenal syndrome. ICD-10: K76.7.
HRT: förk. hormonersättningsbehandling; tillförsel av könshormoner (östrogen ± gestagen) mot besvär i klimakteriet. Eng. hormone replacement therapy.
HS: förk. (eng.) hidradenitis suppurativa; kronisk inflammatorisk hudsjukdom med återkommande ömma bölder och fistlar i hudveck (armhålor, ljumskar). Eng. hidradenitis suppurativa (acne inversa).
HSAN: förk. 1) hereditär sensorisk och autonom neuropati (hereditary sensory and autonomic neuropathy) – grupp ärftliga nervsjukdomar med nedsatt känsel och autonom dysfunktion; 2) Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd – den statliga nämnd som prövar frågor om legitimation och behörighet för vårdpersonal.
HSCT: förk. (eng.) hematopoetisk stamcellstransplantation; överföring av blodbildande stamceller (autolog eller allogen) vid t.ex. leukemi och lymfom. Eng. haematopoietic stem cell transplantation. Jfr GvHD.
HSL: förk. hälso- och sjukvårdslagen; den lag som anger övergripande mål och ramar för all hälso- och sjukvård i Sverige. Eng. Health and Medical Services Act.
HSLF-FS: förk. Gemensamma författningssamlingen avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst, läkemedel och folkhälsa; serien där bl.a. Socialstyrelsens och Folkhälsomyndighetens föreskrifter publiceras (ersatte SOSFS). Jfr SOSFS.
HSP: förk. (eng.) Henoch–Schönleins purpura; IgA-medierad småkärlsvaskulit hos framför allt barn, med purpura, ledvärk, buksmärta och njurpåverkan (numera benämnd IgA-vaskulit). Eng. Henoch–Schönlein purpura. (HSP betecknar även heat shock protein och hereditär spastisk parapares.)
HSV: förk. 1) herpes simplex-virus (herpes simplex virus) – orsakar munsår (HSV-1) och könsherpes (HSV-2); 2) hemsjukvård – hälso- och sjukvård som ges i patientens hem, oftast i kommunal regi. Jfr ASIH.
HTGP: förk. (eng.) hypertriglyceridemiinducerad pankreatit; akut bukspottkörtelinflammation orsakad av kraftigt förhöjda triglycerider i blodet. Eng. hypertriglyceridaemia-induced pancreatitis.
HTLV: förk. (eng.) humant T-lymfotropt virus; retrovirus där HTLV-1 kan orsaka T-cellsleukemi/lymfom hos vuxna och myelopati. Eng. human T-lymphotropic virus. Jfr HAM.
Hudsutur: subst. (-en, pl. -er) sutur avsedd för att sy ihop huden. Eng. skin suture. Jfr stapler.
humeri, articulatio: subst. articulatio humeri; axelleden; kulleden mellan överarmsbenets huvud och skulderbladets grunda ledpanna; kroppens rörligaste led. Sv. axelled. Eng. glenohumeral joint. Av lat. articulus = led + humerus = överarmsben.
humeroradialis, articulatio: subst. articulatio humeroradialis; den del av armbågsleden som ligger mellan överarmsbenet och strålbenets huvud. Eng. humeroradial joint. Av lat. humerus = överarmsben + radius = strålben.
humeroskapulär: adj. (-t, -a) som rör både överarmsbenet (humerus) och skulderbladet (scapula), dvs. axelleden. Eng. humeroscapular.
humeroulnaris, articulatio: subst. articulatio humeroulnaris; den del av armbågsleden som ligger mellan överarmsbenet och armbågsbenet; en gångjärnsled för böjning och sträckning. Eng. humero-ulnar joint. Av lat. humerus = överarmsben + ulna = armbågsben.
humerus: subst. överarmsben; artikulerar med scapula i axelleden och radius/ulna i armbågsleden. Sv. överarmsben. Eng. humerus. Av lat. humerus = axel, överarm.
humor: subst. vätska; t.ex. humor aquosus = kammarvattnet i ögat, humor vitreus = glaskroppen (äldre). Sv. humor, vätska. Eng. humor, humour. Av lat. humor = vätska, fukt.
humor aquosus: subst. kammarvatten; den klara vätska som bildas av strålkroppen, fyller ögats främre och bakre kammare och dräneras via kammarvinkeln; dess tryck = ögontrycket. Eng. aqueous humor. Av lat. humor = vätska + aqua = vatten.
humor vitreus: subst. den klara, geléartade vätskan som fyller glaskroppen bakom linsen. Sv. glaskroppsvätska. Eng. vitreous humor. Av lat. humor = vätska + vitreus = glasartad.
humoral: adj. (-t, -a) som rör kroppsvätskorna; humoral immunitet = antikroppsmedierat immunförsvar. Eng. humoral. Av lat. humor = vätska.
Humulus lupulus: subst. (lat.) humle, hampväxt; kottarna lugnande och sömngivande, även i öl. Av Humulus (medeltidslat.) + lupulus = 'liten varg' (lupus = varg; ansågs klättra/kväva andra växter).
Huntingtons sjukdom: subst. ärftlig, fortskridande nervsjukdom med ofrivilliga rörelser (chorea), personlighetsförändring och demens. Eng. Huntington's disease. ICD-10: G10. ICD-11: 8A01.10.
HUS: förk. (eng.) hemolytiskt uremiskt syndrom; triad av hemolytisk anemi, trombocytopeni och akut njursvikt, hos barn ofta efter EHEC-infektion. Eng. hemolytic uremic syndrome. Jfr TTP.
huvudlöss: subst. (plural) smittsamma små insekter i hårbotten som ger klåda; vanligt bland barn. Lat. pediculosis capitis. Eng. head lice. ICD-10: B85.0. ICD-11: 1G00.
huvudtrauma: subst. (-t, pl. -n) skada mot huvudet. Sv. huvudskada. Eng. head trauma.
huvudvärk: subst. (-en) smärta i huvudet; symtom vid många tillstånd, vanligast spänningshuvudvärk och migrän. Lat. cephalalgia. Eng. headache. Jfr migrän. ICD-10: R51 (spänningshuvudvärk G44.2). ICD-11: 8A8Z.
HVA: förk. hepatit A-virus; orsakar hepatit A (leverinflammation), oftast via förorenad mat/vatten. Eng. hepatitis A virus.
HVB: förk. hepatit B-virus; orsakar hepatit B, sprids via blod och sexuell kontakt; det finns vaccin. Eng. hepatitis B virus.
HVC: förk. hepatit C-virus; orsakar hepatit C, sprids främst via blod och kan ge kronisk leversjukdom. Eng. hepatitis C virus.
HVD: förk. hepatit D-virus; orsakar hepatit D, som endast kan infektera den som samtidigt har hepatit B. Eng. hepatitis D virus.
HVG: förk. hepatit G-virus; ett virus som påvisats i blod men vars sjukdomsbetydelse är oklar. Eng. hepatitis G virus.
Hydralazin: subst. (-et) ett av de äldsta rena kärlvidgande medlen mot svårt högt blodtryck. Eng. hydralazine. Av en hydrazingrupp fäst vid en ftalazinring.
hydrocefalus: subst. onormal ansamling av cerebrospinalvätska som vidgar hjärnans hålrum (ventriklar) och kan öka trycket i skallen. Sv. vattenskalle. Eng. hydrocephalus. Av gr. hydor = vatten + kephale = huvud. ICD-10: G91 (medfödd Q03). ICD-11: 8D64.
hydrocele: subst. (-t, pl. -n) vattenbråck; vätskeansamling i pungen kring testikeln. Sv. vattenbråck. Eng. hydrocele. ICD-10: N43 (medfött P83.5).
hydrofil: adj. (-t, -a) vattenälskande; om ämnen som lätt löser sig i eller blandar sig med vatten. Eng. hydrophilic. Motsats: hydrofob. Av gr. hydor = vatten + philein = älska.
hydrofob: adj. (-t, -a) vattenskyende; om ämnen som inte löser sig i vatten (t.ex. fett). Eng. hydrophobic. Motsats: hydrofil.
Hydroklortiazid: subst. (-en) det mest klassiska tiaziddiuretikumet (urindrivande) för långtidsbehandling av högt blodtryck. Eng. hydrochlorothiazide. Av hydro- (väte) + klor + tiazid (svavel- och kväveinnehållande ring).
Hydrokortison: subst. (-et) kroppseget binjurebarkhormon (kortisol); inflammationsdämpande och allergilindrande, även ersättning vid binjurebarksvikt. Eng. hydrocortisone. Av hydro- (grek. hydor = vatten) + kortison, av lat. cortex = bark (binjurebarken).
hydrolys: subst. (-en, pl. -er) kemisk klyvning av ett ämne genom upptag av vatten, varvid det delas i mindre delar. Eng. hydrolysis.
hydronefros: subst. (-en, pl. -er) utvidgning av njurbäckenet (och ev. urinledaren) på grund av hindrat urinavflöde. Eng. hydronephrosis. Av gr. hydor = vatten + nephros = njure.
hydrophobia: subst. (lat./gr.) vattuskräck; äldre namn på rabies, efter de smärtsamma sväljkramper och den skräck för vatten som sjukdomen ger. Jfr Rabies, Lyssa.
hydrops: subst. vätskeansamling (ödem) i vävnad eller kroppshåla. Eng. hydrops, dropsy. Av gr. hydor = vatten. ICD-10: ödem R60 (fosterhydrops P83.2).
hydrops fetalis: subst. (lat. uttryck) allvarlig vätskeansamling hos fostret (i buk, hud och kroppshålor), t.ex. vid blodgruppsoförenlighet (rhesus-immunisering). Eng. hydrops fetalis.
Hydroxiklorokin: subst. (-et) ursprungligen malariamedel; basläkemedel vid reumatism och lupus (SLE). Eng. hydroxychloroquine. Av klorokin (klor + kinin) med en tillagd hydroxylgrupp. Jfr Kinin.
Hydroxizin: subst. (-et) äldre antihistamin som tack vare sin centrala verkan används mot ångest och klåda. Eng. hydroxyzine. Av en hydroxylgrupp kopplad till en piperazinring.
hydroxylera: verb (-r, -de, -t) att föra in en hydroxylgrupp (–OH) i en kemisk förening, en vanlig reaktion vid t.ex. läkemedelsomsättning i levern. Eng. to hydroxylate.
hyf: subst. (-en, pl. -er) svamptråd; den grenade celltråd som bygger upp en svamps mycel. Eng. hypha. Av gr. hyphe = väv.
hygienisk: adj. (pl. -a) som rör hygien; renlig. Eng. hygienic.
hymen: subst. mödomshinna; tunn slemhinnefold vid vaginalöppningens ingång. Sv. mödomshinna, hymen. Eng. hymen. Av grek. hymen = hinna, av hymenon = hinna.
hyoglossus, musculus: subst. musculus hyoglossus; tungbens-tungmuskeln; yttre tungmuskel från tungbenet som drar ned och tillbaka tungan. Eng. hyoglossus. Av grek. hyoeides = tungbenet + glossa = tunga.
hyoideum, os: subst. os hyoideum; tungbenet; ett litet hästskoformat ben i halsen ovanför struphuvudet som inte ledar mot något annat ben utan hänger i muskler och ledband. Sv. tungben. Eng. hyoid bone. Av grek. hyoeides = format som bokstaven ypsilon (U).
hyoideus: adj. U-formad; os hyoideum = tungbenet (u-format ben i halsen utan ledförbindning). Sv. hyoid. Eng. hyoid. Av grek. hyoeides = u-formad (bokstaven ypsilon Y).
Hyoscyamus niger: subst. (lat.) bolmört, potatisväxt; tropanalkaloider (hyoscyamin, skopolamin) använda mot smärta och som sömnmedel. Mycket giftig. Av grek. hyoskyamos = 'svinböna' (hys = svin + kyamos = böna) + lat. niger = svart (fröna).
hypalgesi: subst. (-n) nedsatt smärtkänslighet. Eng. hypalgesia. Motsats: hyperalgesi. Av gr. hypo = under + algos = smärta.
hyperakusi: subst. (-n) överkänslighet för (vanliga) ljud som upplevs onormalt starka eller obehagliga. Eng. hyperacusis. Av gr. hyper = över + akouein = höra.
hyperaldosteronism: subst. (-en) sjukligt ökad produktion av hormonet aldosteron, vilket ger högt blodtryck och lågt kalium. Eng. hyperaldosteronism.
hyperalgesi: subst. (-n) onormalt förhöjd smärtkänslighet. Eng. hyperalgesia. Motsats: hypalgesi.
hyperbar: adj. (-t, -a) med högre tryck än normalt lufttryck (övertryck), t.ex. hyperbar syrgasbehandling. Eng. hyperbaric. Av gr. hyper = över + baros = tyngd.
hyperemesi: subst. (-n) kraftiga, ihållande kräkningar, t.ex. hyperemesis gravidarum (svåra graviditetskräkningar). Eng. hyperemesis. Av gr. hyper = över + emesis = kräkning.
hyperemesis gravidarum: subst. (lat.) svåra, ihållande graviditetskräkningar med vätskebrist och viktnedgång. Eng. hyperemesis gravidarum. ICD-10: O21. ICD-11: JA60.
hyperemi: subst. (-n) ökad blodmängd (ökad genomblödning) i en vävnad eller ett organ. Eng. hyperaemia. Av gr. hyper = över + haima = blod.
hyperestesi: subst. (-n, pl. -er) överkänslighet för sinnesintryck, så att förnimmelser (t.ex. beröring) upplevs starkare än normalt. Eng. hyperaesthesia. Motsats: hypestesi.
hyperextension: subst. (-en, pl. -er) sträckning förbi neutral anatomisk position. Sv. översträckning. Eng. hyperextension. Av grek. hyper (över, utöver) + lat. extendere = sträcka.
hyperglykemi: subst. (-n) förhöjt blodsocker. Sv. högt blodsocker. Eng. hyperglycaemia. Motsats: hypoglykemi.
hypergonadism: subst. (-en) överfunktion i könskörtlarna med ökad produktion av könshormoner. Eng. hypergonadism. Motsats: hypogonadism.
hyperhidros: subst. (-en) onormalt kraftig svettning, t.ex. i armhålor, händer eller fötter. Sv. ökad svettning. Eng. hyperhidrosis. Även hyperhidrosis.
Hypericum perforatum: subst. (lat.) äkta johannesört, johannesörtsväxt; mot lätt nedstämdhet och nervsmärta (hypericin, hyperforin). Av grek. hyper = över + eikon = bild + lat. perforatum = genomborrad (de genomskinliga oljekörtlarna i bladen). Jfr Johannesört.
hyperkalcemi: subst. (-n) förhöjd kalkhalt (kalcium) i blodet. Eng. hypercalcaemia. Motsats: hypokalcemi.
hyperkalemi: subst. (-n) förhöjd kaliumhalt i blodet, vilket kan ge farliga hjärtrytmrubbningar. Eng. hyperkalaemia. Motsats: hypokalemi. ICD-10: E87.5. ICD-11: 5C77.
hyperkapni: subst. (-n) förhöjd koldioxidhalt i blodet, t.ex. vid otillräcklig andning. Eng. hypercapnia. Motsats: hypokapni.
hyperkeratos: subst. (-en) förtjockning av hudens hornlager. Eng. hyperkeratosis. Av gr. hyper = över + keras = horn.
hyperkinesi: subst. (-n, pl. -er) ofrivilliga, överskjutande rörelser med onormal styrka och hastighet. Eng. hyperkinesia. Motsats: hypokinesi.
hyperkolesterolemi: subst. (-n) förhöjd kolesterolhalt i blodet. Eng. hypercholesterolaemia. ICD-10: E78.0. ICD-11: 5C80.0.
hyperlipidemi: subst. (-n, pl. -er) förhöjda blodfetter (kolesterol och/eller triglycerider). Eng. hyperlipidaemia.
hypermetropi: subst. (-n) översynthet (långsynthet); ljuset bryts bakom näthinnan så att närseendet blir suddigt. Sv. översynthet. Eng. hypermetropia, hyperopia. Motsats: myopi.
hypernatremi: subst. (-n) förhöjd natriumhalt i blodet. Eng. hypernatraemia. Motsats: hyponatremi.
hypernefrom: subst. (-et, pl. -∅) njurcellscancer; elakartad tumör utgången från njurens vävnad. Eng. renal cell carcinoma (hypernephroma). ICD-10: C64.
hyperostos: subst. (-en, pl. -er) lokal förtjockning av benvävnad. Eng. hyperostosis. Av gr. hyper = över + osteon = ben.
hyperoxi: subst. (-n, pl. -er) skadligt högt syreinnehåll i vävnaderna (vid för hög syretillförsel). Eng. hyperoxia. Motsats: hypoxi.
hyperparatyreoidism: subst. (-en) överproduktion av hormon från bisköldkörtlarna (paratyreoideahormon), vilket höjer kalknivån i blodet. Eng. hyperparathyroidism. ICD-10: E21 (primär E21.0). ICD-11: 5A50.
hyperpati: subst. (-n) förändrad smärtupplevelse med höjd tröskel men kraftig och ofta utdragen reaktion när tröskeln väl överskrids. Eng. hyperpathia.
hyperplasia: subst. ökat antal celler i en vävnad, vilket gör den större (till skillnad från hypertrofi = större celler). Svensk form: hyperplasi. Eng. hyperplasia. Av grek. hyper = över + plassein = forma.
hyperpyrexi: subst. (-n, pl. -er) mycket hög feber (vanligen över 41 °C). Eng. hyperpyrexia. ICD-10: R50.9.
hyperreflexi: subst. (-n, pl. -er) onormalt livliga (stegrade) senreflexer, tecken på skada i centrala nervsystemet. Eng. hyperreflexia. Motsats: areflexi.
hyperresonans: subst. (-en) onormalt ihåligt, dånande ljud vid knackning (perkussion) över lungorna, t.ex. vid emfysem eller pneumothorax. Eng. hyperresonance.
hypersekretion: subst. (-en) ökad utsöndring av sekret från en körtel. Eng. hypersecretion.
hypersensitivitet: subst. (-en) överkänslighet; överdriven immunreaktion mot ett ämne. Sv. överkänslighet. Eng. hypersensitivity.
Hypersomni: subst. (-n) onormalt stort sömnbehov eller uttalad dagtrötthet. Eng. hypersomnia. Jfr insomni.
hyperstimulering: subst. (-en, pl. -ar) överdriven stimulering, t.ex. ovariell hyperstimulering vid fertilitetsbehandling. Eng. hyperstimulation.
hypertelorism: subst. (-en) onormalt stort avstånd mellan två organ, vanligen ögonen. Eng. hypertelorism.
hypertension: subst. (-en) förhöjt blodtryck. Sv. högt blodtryck. Eng. hypertension. Motsats: hypotension.
hypertensiv: adj. (-t, -a) som rör eller orsakas av högt blodtryck. Eng. hypertensive.
hypertensiv kris: subst. kraftigt förhöjt blodtryck som hotar att skada organ; ett akut tillstånd. Lat. crisis hypertensiva. Eng. hypertensive crisis. ICD-10: I16.
hypertermi: subst. (-n) förhöjd kroppstemperatur (överhettning), t.ex. värmeslag eller malign hypertermi. Eng. hyperthermia. Motsats: hypotermi.
hypertoni: subst. (-n, pl. -er) förhöjt blodtryck; även förhöjd spänning (tonus) i muskler. Sv. högt blodtryck. Eng. hypertension. Motsats: hypotoni. ICD-10: I10 (essentiell/primär), sekundär I15. ICD-11: BA00.
hypertoniker: subst. (-n, pl. -∅) person med högt blodtryck. Eng. hypertensive (patient).
hypertrikos: subst. (-en) onormalt kraftig hårväxt på kroppsdelar som normalt är lite behårade (ej könshormonberoende). Eng. hypertrichosis.
hypertrofi: subst. (-n, pl. -er) förstoring av ett organ eller en vävnad genom att cellerna blir större (t.ex. muskeltillväxt). Eng. hypertrophy. Jfr hyperplasi. Av gr. hyper = över + trophe = näring.
hypertrofisk kardiomyopati: subst. sjuklig förtjockning av hjärtmuskeln (oftast ärftlig) som kan ge rytmrubbningar och risk för plötslig död. Eng. hypertrophic cardiomyopathy.
hypertrophia: subst. förstoring; ökning av cellstorlek i ett organ utan ökning av cellantal. Sv. hypertrofi. Eng. hypertrophy. Av grek. hyper (över) + trophe = näring.
hypertyreos: subst. (-en, pl. -er) överfunktion i sköldkörteln med för mycket sköldkörtelhormon och förhöjd ämnesomsättning. Sv. giftstruma. Eng. hyperthyroidism. Motsats: hypotyreos. ICD-10: E05 (E05.0 med diffus struma/Graves sjukdom). ICD-11: 5A02.
hyperurikemi: subst. (-n) förhöjd halt urinsyra i blodet, vilket kan leda till gikt. Eng. hyperuricaemia.
hyperventilering: subst. (-en, pl. -ar) onormalt snabb och/eller djup andning som sänker koldioxidhalten i blodet och kan ge yrsel och stickningar. Eng. hyperventilation.
hypervitaminos: subst. (-en, pl. -er) skadlig effekt av för stort intag av vitaminer (särskilt de fettlösliga A och D). Eng. hypervitaminosis.
hypervolemi: subst. (-n) ökad blodvolym (vätskeöverskott i blodbanan). Eng. hypervolaemia. Motsats: hypovolemi.
hypestesi: subst. (-n, pl. -er) nedsatt känsel. Eng. hypoaesthesia. Motsats: hyperestesi.
hyphema: subst. blod i ögats främre kammare, oftast efter en ögonskada. Eng. hyphaema. Av gr. hypo = under + haima = blod.
hypnotikum: subst. (pl. hypnotika) sömnmedel. Sv. sömnmedel. Eng. hypnotic. Av gr. hypnos = sömn.
hypoakusi: subst. (-n) nedsatt hörsel. Sv. hörselnedsättning. Eng. hypoacusis. Av gr. hypo = under + akouein = höra.
hypochondrium: subst. de övre, laterala bukregionerna under revbensbågarna (höger och vänster). Eng. hypochondrium. Av grek. hypo = under + chondros = brosk (revbensbrosket).
hypofarynx: subst. den nedre delen av svalget, vid övergången till matstrupe och struphuvud. Eng. hypopharynx.
hypofys: subst. (-en) hypofysen; det undre hjärnbihanget i skallbasen, ett överordnat hormoncentrum som styr många andra hormonkörtlar. Eng. pituitary gland. Av gr. hypo = under + phyein = växa.
hypofyssvikt: subst. (-en) nedsatt produktion av ett eller flera hormoner från hypofysens framlob. Lat. hypopituitarismus. Eng. hypopituitarism. ICD-10: E23.0. ICD-11: 5A60.
hypofysär: adj. (-t, -a) som rör hypofysen. Eng. pituitary.
hypogastricus inferior, plexus: subst. plexus hypogastricus inferior (bäckenplexus); nedre underbuksnervflätan; det autonoma nervnät på vardera sidan om ändtarmen/blåsan som via sympatiska och parasympatiska (S2–S4) trådar styr bäckenorganen. Eng. inferior hypogastric plexus. Av grek. hypogastrion = nedre buk + lat. inferior = nedre + plexus = flätverk.
hypogastricus superior, plexus: subst. plexus hypogastricus superior; övre underbuksnervflätan; autonomt nervnät framför nedre bukaortan/promontoriet som leder sympatiska trådar ned till bäckenorganen. Eng. superior hypogastric plexus. Av grek. hypogastrion = nedre buk + lat. superior = övre + plexus = flätverk.
hypogastrium: subst. den nedre mellersta bukregionen, ovanför blygdbenet. Sv. nedre delen av buken. Eng. pubic region. Av grek. hypo = under + gaster = mage.
hypoglossus, nervus: subst. nervus hypoglossus [XII]; undertungnerven (tolfte kranialnerven); motorisk nerv till tungans muskler; vid bortfall faller tungan åt den sjuka sidan vid uträckning. Eng. hypoglossal nerve. Av grek. hypo = under + glossa = tunga + lat. nervus = nerv.
hypoglykemi: subst. (-n) lågt blodsocker. Sv. lågt blodsocker. Eng. hypoglycaemia. Motsats: hyperglykemi. ICD-10: E16.0–E16.2 (icke-diabetisk); vid diabetes E10–E11. ICD-11: 5A41.
hypogonadism: subst. (-en) nedsatt funktion i könskörtlarna med minskad produktion av könshormoner. Eng. hypogonadism. Motsats: hypergonadism.
hypokalcemi: subst. (-n) låg kalkhalt (kalcium) i blodet. Eng. hypocalcaemia. Motsats: hyperkalcemi.
hypokalemi: subst. (-n) låg kaliumhalt i blodet. Eng. hypokalaemia. Motsats: hyperkalemi. ICD-10: E87.6. ICD-11: 5C77.
hypokapni: subst. (-n) låg koldioxidhalt i blodet, t.ex. vid hyperventilation. Eng. hypocapnia. Motsats: hyperkapni.
hypokinesi: subst. (-n) onormalt minskade eller långsamma rörelser. Eng. hypokinesia. Motsats: hyperkinesi.
hypokondri: subst. (-n, pl. -er) överdriven, ihållande oro för att lida av allvarlig kroppslig sjukdom. Eng. hypochondria. Av gr. hypochondrion = området under revbenen. ICD-10: F45.2.
hypokretin: subst. (-et) orexin; signalämne (neuropeptid) från hypotalamus som hjälper till att hålla oss vakna; brist ses vid narkolepsi. Eng. hypocretin, orexin.
hypomani: subst. (-n, pl. -er) lindrig form av mani med förhöjd grundstämning, ökad energi och aktivitet, men utan att fungerandet slås ut helt. Eng. hypomania.
hyponatremi: subst. (-n) för lågt natrium i blodet, som kan ge trötthet, förvirring och kramper. Eng. hyponatraemia. ICD-10: E87.1. ICD-11: 5C70.
hyponychium: subst. det förtjockade hudlagret under nagelns fria kant. Eng. hyponychium. Även hyponykium.
hypoparatyreoidism: subst. (-en) underfunktion i bisköldkörtlarna med för lite paratyreoideahormon, vilket sänker kalknivån i blodet. Eng. hypoparathyroidism. Motsats: hyperparatyreoidism. ICD-10: E20. ICD-11: 5A51.
hypoperfusion: subst. (-en) för låg blodgenomströmning i en vävnad eller ett organ. Eng. hypoperfusion.
hypophysialis inferior, arteria: subst. arteria hypophysialis inferior; nedre hypofysartären; gren av inre halspulsådern (cavernösa delen) som försörjer hypofysens baklob. Eng. inferior hypophysial artery. Av grek. hypophysis = hypofys + lat. inferior = nedre + arteria = artär.
hypophysialis superior, arteria: subst. arteria hypophysialis superior; övre hypofysartären; gren av inre halspulsådern som via portådersystemet försörjer hypofysens framlob och hypofysstjälken. Eng. superior hypophysial artery. Av grek. hypophysis = hypofys + lat. superior = övre + arteria = artär.
hypophysis: subst. undre hjärnbihanget; hypofysen, endokrin körtel i sella turcica. Sv. hypofysen. Eng. hypophysis, pituitary gland. Vardag. hypofysen. Av grek. hypo (under) + phyein = växa; understa tillväxten av hjärnan.
hypophysis pharyngealis: subst. svalghypofysen; en liten rest av hypofysvävnad i nässvalgets tak. Eng. pharyngeal hypophysis. Av grek. hypophysis = undertillväxt + pharynx = svalg.
hypoplasi: subst. (-n, pl. -er) underutveckling; ofullständig eller hämmad utveckling av en kroppsdel eller ett organ. Eng. hypoplasia. Motsats: hyperplasi.
hypoplastisk: adj. (-t, -a) underutvecklad; som rör hypoplasi. Eng. hypoplastic.
hypoprotrombinemi: subst. (-n) brist på protrombin (koagulationsfaktor II) i blodet, vilket ökar blödningsbenägenheten. Eng. hypoprothrombinaemia.
hyposensibilisering: subst. (-en, pl. -ar) behandling som gradvis gör kroppen mindre känslig för ett allergen (allergivaccination). Eng. hyposensitisation. Se Desensibilisering.
hyposmi: subst. (-n, pl. -er) nedsatt luktsinne. Eng. hyposmia. Motsats: hyperosmi. Av gr. hypo = under + osme = lukt.
hypospadi: subst. (-n) medfödd missbildning där urinrörsmynningen sitter på undersidan av penis (i stället för längst ut). Eng. hypospadias. Jfr epispadi. ICD-10: Q54.
hypospermi: subst. (-n) liten volym sädesvätska vid utlösning. Eng. hypospermia.
hypotalamisk: adj. (pl. -a) som rör hypotalamus, området i hjärnan ovanför hypofysen som styr bl.a. hormoner, temperatur och hunger. Eng. hypothalamic.
hypotalamus: subst. den lilla men centrala delen av mellanhjärnan under talamus som styr det autonoma nervsystemet, hormonsystemet (via hypofysen), kroppstemperatur, hunger, törst och dygnsrytm. Eng. hypothalamus. Även hypothalamus. Av grek. hypo = under + thalamos = kammare.
hypotenar: subst. (-en) lillfingerballen; muskelvalken på handflatans ulnara sida (lillfingersidan), som rymmer lillfingrets korta muskler. Sv. lillfingervalken. Eng. hypothenar eminence. Även hypothenar. Av grek. hypo = under + thenar = handflata.
hypotension: subst. (-en, pl. -er) lågt blodtryck. Sv. lågt blodtryck. Eng. hypotension. Motsats: hypertension.
hypotensiv: adj. (-t, -a) blodtryckssänkande; som rör lågt blodtryck. Eng. hypotensive.
hypoterm: adj. (-t, -a) med onormalt låg kroppstemperatur. Eng. hypothermic. Motsats: hyperterm.
hypotermi: subst. (-n, pl. -er) nedkylning; sänkt kroppstemperatur under det normala. Eng. hypothermia. Motsats: hypertermi.
hypotes: subst. (-en, pl. -er) antagande; en prövbar förmodan som kan testas vetenskapligt. Sv. antagande. Eng. hypothesis.
hypoton: adj. (-t, -a) med nedsatt spänning/tryck; om muskel med låg tonus eller en vätska med lägre koncentration än kroppens. Eng. hypotonic. Motsats: hyperton.
hypotoni: subst. (-n, pl. -er) nedsatt muskelspänning (slapphet); används även om lågt blodtryck. Eng. hypotonia. Motsats: hypertoni.
hypotyreos: subst. (-en, pl. -er) underfunktion i sköldkörteln med för lite sköldkörtelhormon och sänkt ämnesomsättning (trötthet, frusenhet, viktuppgång). Eng. hypothyroidism. Motsats: hypertyreos. ICD-10: E03 (förvärvad/ospecificerad), medfödd E03.0–E03.1. ICD-11: 5A00.
hypoventilering: subst. (-en, pl. -ar) otillräcklig andning så att koldioxid ansamlas och syresättningen försämras. Eng. hypoventilation. Motsats: hyperventilering.
hypovolemi: subst. (-n) minskad blodvolym, t.ex. vid blödning eller uttorkning. Eng. hypovolaemia. Motsats: hypervolemi. ICD-10: E86.9.
hypovolemisk chock: subst. cirkulationssvikt på grund av kraftigt minskad blod- eller vätskevolym (t.ex. vid stor blödning). Sv. blödningschock. Eng. hypovolaemic shock. ICD-10: R57.1.
hypoxemi: subst. (-n, pl. -er) för låg syrehalt i blodet. Eng. hypoxaemia. Av gr. hypo = under + oxys (syre) + haima = blod.
hypoxi: subst. (-n, pl. -er) syrebrist i kroppens vävnader. Sv. syrebrist. Eng. hypoxia. Av gr. hypo = under + oxys (syre).
Hyssopus officinalis: subst. (lat.) isop, kransblommig; mot hosta och luftvägskatarr. Av grek. hyssopos (av hebr. ezob) + lat. officinalis = medicinalväxt.
hysterektomera: verb (-r, -de, -t) att kirurgiskt avlägsna livmodern. Eng. to perform hysterectomy.
hysterektomi: subst. (-n, pl. -er) operativt avlägsnande av livmodern. Sv. borttagning av livmodern. Eng. hysterectomy. Av gr. hystera = livmoder + ektome = bortskärande.
hysteri: subst. (-n) historisk diagnos på psykiska besvär som tog sig kroppsliga uttryck (kramper, förlamningar, svimningar) utan påvisbar kroppslig orsak; namnet av gr. hystera = livmoder, då tillståndet förr felaktigt tillskrevs livmodern — en föreställning som inte stämmer med modern medicin. Numera uppdelat på bl.a. funktionella och dissociativa tillstånd. Eng. hysteria. Jfr Moderpassion, Konversionssyndrom. ICD-10: F44 (historisk diagnos).
hysteria: subst. (lat.) hysteri. Jfr Hysteri, Moderpassion.
hälsopsykologi: subst. (-n) den gren av psykologin som studerar hur psykologiska faktorer påverkar hälsa, sjukdom och vård. Eng. health psychology.
Hälsoångest: subst. (-en) ihållande oro för att ha eller utveckla en allvarlig sjukdom (tidigare hypokondri). Eng. health anxiety.
hälsporre: subst. (-n) bennybildning vid hälbenet, ofta tillsammans med plantar fasciit och hälsmärta. Lat. calcar calcanei. Eng. heel spur. Jfr plantar fasciit. ICD-10: M77.3.
häxmjölk: subst. (-en) grumlig vätska som ibland kan komma ur ett nyfött barns bröstkörtlar, orsakad av moderns hormoner (prolaktin); ofarligt och övergående. Eng. witch's milk.
hålfot: subst. (-en, pl. -fötter) fot med onormalt högt längsgående fotvalv. Eng. pes cavus, high-arched foot. Jfr Cavusfot.
håll och styng: subst. ålderdomligt uttryck för skarp, stickande bröstsmärta vid andning, förr tecken på lunginflammation eller lungsäcksinflammation (pleurit). Även bara 'håll'. Jfr Pleurit, Lunginflammation.
höftledsartros: subst. (-en) förslitning av ledbrosket i höftleden med smärta och stelhet. Lat. coxarthrosis. Eng. hip osteoarthritis. Jfr artros. ICD-10: M16. ICD-11: FA01.
höftledsdysplasi: subst. (-n, pl. -er) medfödd grund/felformad höftledsskål så att lårbenshuvudet sitter instabilt; behandlas tidigt, t.ex. med Frejka-byxa. Eng. hip dysplasia.
höftledsluxation: subst. (-en, pl. -er) urledvridning av höftleden, medfödd (höftledsluxation hos nyfödd) eller traumatisk. Lat. luxatio coxae. Eng. hip dislocation. ICD-10: medfödd Q65, traumatisk S73.0.
hörselben: subst. (-et, pl. -∅) de tre små benen i mellanörat – hammaren (malleus), städet (incus) och stigbygeln (stapes) – som överför ljudet till innerörat. Eng. auditory ossicles.
hörselnedsättning: subst. (-en) nedsatt hörsel, av lednings- eller sensorineural typ och av varierande grad. Lat. hypacusis. Eng. hearing loss. ICD-10: H90–H91. ICD-11: AB50–AB52.
hösnuva: subst. (-n) allergisk snuva utlöst av pollen, med nysningar samt kliande och rinnande näsa och ögon. Lat. rhinitis allergica. Sv. allergisk rinit. Eng. hay fever. Jfr allergisk rinit. ICD-10: J30.1. ICD-11: CA08.0.

Sök i ordlistan