Medicinska K-ord: betydelse och bakgrund

K: förk. kalium; grundämnets kemiska beteckning och en av kroppens centrala elektrolyter. Eng. potassium. Referensvärde (vuxen): ca 3,5–4,4 mmol/L. Se Kalium.
kakektisk: adj. (-t, -a) avmagrad och kraftlös till följd av kakexi. Sv. utmärglad. Eng. cachectic. Av gr. kakos = dålig + hexis = tillstånd. Se Kakexi.
kakexi: subst. (-n) höggradig avmagring och utmärgling med dåligt allmäntillstånd; ses vid svår sjukdom som långt framskriden cancer, aids och tuberkulos. Sv. utmärgling, avmagring. Eng. cachexia. Vardag. sjuklig avmagring. Av gr. kakos = dålig + hexis = tillstånd. ICD-10: R64.
kalcifikation: subst. (-en, pl. -er) förkalkning; inlagring av kalksalter (kalcium) i en vävnad. Sv. förkalkning. Eng. calcification. Vardag. förkalkning i vävnad. Av lat. calx = kalk + facere = göra.
kalcinos: subst. (-en, pl. -er) sjuklig inlagring av kalk i en vävnad eller ett organ. Sv. kalkinlagring. Eng. calcinosis. Av lat. calx = kalk + gr. -osis = tillstånd.
kalcitonin: subst. (-et) hormon från sköldkörteln som sänker kalkhalten i blodet och bidrar till regleringen av kalkomsättningen. Eng. calcitonin. Av lat. calx = kalk + thyreoidea + -in.
kalcium: subst. (-et) grundämne och metall (Ca); en elektrolyt med central betydelse för skelett, muskelfunktion och blodlevring, mäts i blodet. Sv. kalk. Eng. calcium (Ca). Vardag. kalk. Av lat. calx = kalk. Referensvärde (vuxen): totalt kalcium ca 2,15–2,50 mmol/L; fritt (joniserat) kalcium ca 1,15–1,33 mmol/L. Jfr PTH, D-vitamin.
kalciuri: subst. (-n) förekomst av kalk (kalcium) i urinen. Eng. calciuria. Av lat. calx = kalk + gr. ouron = urin.
kalium: subst. (-et) grundämne och metall (K); en elektrolyt med central betydelse för nerv- och muskelfunktion, mäts i blodet. Eng. potassium (K). Av nylat. kalium, av arab. al-qaly = aska, pottaska. Referensvärde (vuxen): ca 3,5–4,4 mmol/L. Jfr Hyperkalemi, Hypokalemi.
Kaliumbromid: subst. (-en) historiskt lugnande medel och epilepsimedicin under 1800-talet. Eng. potassium bromide. Av grundämnet brom, av grek. bromos = stank – syftar på elementets stickande, fräna lukt.
Kaliumjodid: subst. (-en) historiskt mot struma; skyddar sköldkörteln vid radioaktivt nedfall. Eng. potassium iodide. Av grundämnet jod, av grek. iodes = violett (ion = viol + eidos = utseende) – efter färgen på joddunsterna.
kallositet: subst. (-en, pl. -er) hudvalk; förtjockad och hård hud till följd av tryck, t.ex. på fotsula eller i handflatan. Sv. hudvalk, valk. Eng. callosity. Vardag. förhårdnad hud. Av lat. callosus = hård, av callus = svål.
Kalomel: subst. kvicksilver(I)klorid; historiskt flitigt använt laxermedel och syfilismedel (starkt giftigt). Eng. calomel. Av grek. kalos = vacker + melas = svart – pulvret svartnar vid kontakt med ammoniak.
kammarflimmer: subst. (-ret) livshotande hjärtrytmrubbning där hjärtkamrarna darrar oregelbundet utan effektiv pumpning. Lat. fibrillatio ventriculorum. Eng. ventricular fibrillation. ICD-10: I49.0. ICD-11: BC71.
kammartakykardi: subst. (-n, pl. -er) allvarlig, snabb hjärtrytmrubbning som uppstår i hjärtats kammare och kan övergå i livshotande kammarflimmer. Sv. ventrikeltakykardi. Eng. ventricular tachycardia. Vardag. farligt snabb rytm från hjärtkamrarna. Av kammare + gr. tachys = snabb + kardia = hjärta.
kantotomi: subst. (-n, pl. -er) operationssnitt i ögonvrån som vidgar ögonspringan, t.ex. akut för att avlasta ett förhöjt tryck i ögonhålan. Eng. canthotomy. Av gr. kanthos = ögonvrå + tome = snitt.
kanyl: subst. (-en, pl. -er) ihåligt, rörformat instrument (ofta med nål) som förs in i kroppen för att tillföra eller tömma vätska. Eng. cannula. Vardag. tunt rör eller nål som sätts in i kroppen. Av lat. cannula = litet rör, av canna = rör.
kapillär: subst. (-en, pl. -er) det minsta blodkärlet; gasutbyte sker här mellan blod och vävnad. Sv. kapillär. Eng. capillary. Vardag. hårkärl. Av lat. capillus = hår; capillaris = hårfin.
κ-kedja: subst. (kappa-kedja) den ena av antikropparnas två typer av lätta kedjor (kappa eller lambda). Eng. kappa light chain. Jfr λ-kedja, immunglobulin.
κ-receptor: subst. (kappa-receptor) en av opioidreceptorerna; bidrar till smärtlindring men kan ge bl.a. dysfori. Eng. kappa opioid receptor. Jfr opioid, μ-receptor, δ-receptor.
kapsulit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i en ledkapsel. Sv. ledkapselinflammation. Eng. capsulitis. Av lat. capsula = liten ask + -itis = inflammation. ICD-10: M75.0 (frusen skuldra).
kaputnekros: subst. (-en, pl. -er) vävnadsdöd i ledhuvudet på lårbenet, oftast till följd av störd blodförsörjning. Eng. caput necrosis. Av lat. caput = huvud + gr. nekrosis = vävnadsdöd.
Karbamazepin: subst. (-et) effektivt medel mot epilepsi och trigeminusneuralgi (ansiktssmärta). Eng. carbamazepine. Sammandragning av karbamoyl + dibensazepin.
karbamid: subst. (-en) urea; kvävehaltig nedbrytningsprodukt från proteiner som utsöndras via njurarna, dess halt i blodet speglar njurfunktionen. Sv. urea, urinämne. Eng. urea, carbamide. Av lat. carbo = kol + amid.
Karbidopa: subst. ges tillsammans med levodopa vid Parkinsons sjukdom för att hindra att levodopa bryts ner innan det når hjärnan. Eng. carbidopa. Av karboxyl + dopa (dihydroxifenylalanin). Jfr Levodopa.
karboanhydrashämmare: subst. (-n, pl. -∅) läkemedel som hämmar enzymet karboanhydras; används bl.a. vätskedrivande och för att sänka ögontrycket vid glaukom. Eng. carbonic anhydrase inhibitor. Av kol + anhydras + hämmare.
karbunkel: subst. (-n, pl. karbunklar) djup hudinfektion där flera intilliggande hårsäcksbölder (furunklar) flyter samman till en stor varig knöl med flera öppningar. Eng. carbuncle. Vardag. stor, djup böld med flera öppningar. Av lat. carbunculus = liten glödande kol.
karcinoid: subst. (-en) långsamväxande neuroendokrin tumör, ofta i mag-tarmkanalen eller lungan, som kan utsöndra hormoner. Lat. tumor carcinoides. Eng. carcinoid tumour. ICD-10: kodas efter lokal (neuroendokrin tumör, t.ex. tunntarm C17). ICD-11: 2F00–2F0Z.
karcinomatos: subst. (-en, pl. -er) utbredd spridning av en cancersjukdom till många platser i kroppen, t.ex. i bukhinnan (peritoneal karcinomatos). Eng. carcinomatosis. Även karcinomatös (adj.) = som beror på eller är angripen av utbredd cancerspridning. Av karcinom + -osis. Se Carcinom. ICD-10: peritoneal karcinomatos C78.6 (disseminerad cancer C80).
kardinalfel: subst. (-et, pl. -∅) huvudfel; det grundläggande, avgörande felet. Sv. huvudfel. Eng. cardinal error. Av lat. cardinalis = huvudsaklig.
kardinalsymtom: subst. (-et, pl. -∅) det mest framträdande och kännetecknande symtomet vid en sjukdom. Sv. huvudsymtom. Eng. cardinal symptom. Av lat. cardinalis = huvudsaklig (av cardo = dörrgångjärn).
kardiodepression: subst. (-en) nedsatt pumpförmåga hos hjärtat med minskad slagkraft och/eller hjärtfrekvens, t.ex. som biverkan av vissa läkemedel. Eng. cardiodepression. Av gr. kardia = hjärta + depression = nedsättning.
kardiogen: adj. (-t, -a) som har sitt ursprung i hjärtat, t.ex. kardiogen chock (chock orsakad av sviktande hjärtpumpning). Eng. cardiogenic. Av gr. kardia = hjärta + -gen = ursprung.
kardiogen chock: subst. livshotande cirkulationssvikt där hjärtat inte orkar pumpa tillräckligt, ofta vid stor hjärtinfarkt. Eng. cardiogenic shock. ICD-10: R57.0. ICD-11: BD12.
kardiologi: subst. (-n) läran om hjärtat och dess sjukdomar. Eng. cardiology. Av gr. kardia = hjärta + -logi = lära. Se Kardiologisk.
kardiologisk: adj. (-t, -a) som rör kardiologi (hjärtsjukvården). Sv. hjärt-. Eng. cardiological. Se Kardiologi.
kardiomyopati: subst. (-n) sjukdom i själva hjärtmuskeln som försämrar dess pumpförmåga, t.ex. dilaterad eller hypertrof form. Lat. cardiomyopathia. Eng. cardiomyopathy. ICD-10: I42. ICD-11: BC43.
kardiopati: subst. (-n, pl. -er) hjärtsjukdom (allmän benämning). Sv. hjärtsjukdom. Eng. cardiopathy. Av gr. kardia = hjärta + pathos = lidande.
kardiopulmonell: adj. (-t, -a) som avser både hjärta och lungor, t.ex. kardiopulmonell återupplivning (hjärt-lungräddning). Eng. cardiopulmonary. Av gr. kardia = hjärta + lat. pulmo = lunga.
kardiotokografi: subst. (-n, pl. -er) CTG; samtidig registrering av fostrets hjärtfrekvens och livmoderns sammandragningar under graviditet och förlossning. Eng. cardiotocography (CTG). Av gr. kardia = hjärta + tokos = födsel + -grafi.
karies: subst. (-en) tandröta; bakteriell nedbrytning av tändernas hårdvävnad som ger hål. Sv. tandröta, hål i tänderna. Eng. caries, tooth decay. Även kariös (adj.) = angripen av karies, frätskadad av tandröta. Även stavat caries. Av lat. caries = röta. ICD-10: K02.
karotisstenos: subst. (-en, pl. -er) förträngning av halspulsådern (a. carotis), oftast på grund av åderförkalkning; ökar risken för stroke. Eng. carotid stenosis. Även stavat carotisstenos. Av gr. karotis = halspulsåder + stenos = förträngning. ICD-10: I65.2.
karpal: adj. (-t, -a) som hör till handloven (handroten). Eng. carpal. Av gr. karpos = handlov. Se Karpaltunnelsyndrom, Carpus.
karpaltunnelsyndrom: subst. (-et, pl. -∅) domningar och smärta i tumme, pek- och långfinger orsakade av att medianusnerven kläms i karpaltunneln vid handleden. Eng. carpal tunnel syndrome. Av karpal (handlov) + tunnel + syndrom. ICD-10: G56.0. ICD-11: 8C10.0.
karunkel: subst. (-n, pl. karunklar) liten rund, vårtliknande köttutväxt på en slemhinna, t.ex. urinrörskarunkel vid urinrörsmynningen hos kvinnor. Eng. caruncle. Av lat. caruncula = litet köttstycke.
karyotyp: subst. (-en, pl. -er) en individs (eller cells) fullständiga kromosomuppsättning beskriven till antal och utseende; t.ex. 45,X vid Turners syndrom. Eng. karyotype. Av gr. karyon = kärna + typos = avbild.
kasuistik: subst. (-en, pl. -er) fallbeskrivning; noggrann skildring av ett enskilt sjukdomsfall, t.ex. en patient med en ovanlig sjukdom. Eng. case report, casuistry. Av lat. casus = fall.
kasus: subst. sjukdomsfall; enskilt fall av en sjukdom. Eng. case. Av lat. casus = fall, händelse.
katabolism: subst. (-en) nedbrytande ämnesomsättning; de processer där kroppen bryter ned större molekyler och vävnad till mindre och frigör energi. Sv. nedbrytning. Eng. catabolism. Motsats: anabolism. Av gr. kataballein = kasta ner.
katalysera: verb (-ar, -ade, -at) påskynda en kemisk reaktion utan att själv förbrukas, t.ex. så som ett enzym gör. Eng. catalyse. Vardag. snabba på en kemisk process. Även katalys (subst.) = själva påskyndandet av reaktionen. Av gr. katalysis = upplösning.
katarakt: subst. (-en) grumling av ögats lins som ger gradvis försämrad syn; vanligast åldersrelaterad. Sv. grå starr. Eng. cataract. ICD-10: H25 (åldersrelaterad), H26, medfödd Q12.0. ICD-11: 9B10.
katarr: subst. (-en, pl. -er) slemhinneinflammation med ökad slemproduktion och rikligt, ofta tunnflytande sekret (t.ex. snuva vid förkylning). Eng. catarrh. Vardag. slemhinneinflammation med rinnande sekret. Av gr. katarrhein = flyta ner.
katarral: adj. (-t, -a) som hör till eller kännetecknas av katarr; med riklig slemavsöndring (t.ex. katarral infektion med snuva). Eng. catarrhal. Se Katarr.
katastrofmedicin: subst. (-en) läran om sjukvård vid stora olyckor och katastrofer, där behoven tillfälligt överstiger resurserna. Eng. disaster medicine.
Katastroftänkande: subst. (-t) tankefälla där man förväntar sig värsta tänkbara utfall. Eng. catastrophizing. Jfr kognitiv bias.
kataton: adj. (-t, -a) som uppvisar katatoni; tillstånd med påverkad rörelseförmåga – t.ex. orörlighet och stelhet eller upprepade stereotypa rörelser – som bl.a. kan ses vid schizofreni. Eng. catatonic. Av gr. kata- + tonos = spänning.
Katatoni: subst. (-n) tillstånd med uttalade störningar i rörelse, hållning, mimik och beteende, t.ex. orörlighet eller stereotypa rörelser. Eng. catatonia.
katekolamin: subst. (-et, pl. -er) grupp signalämnen och hormoner (adrenalin, noradrenalin, dopamin) som bildas bl.a. i binjuremärgen och styr hjärtfrekvens, blodtryck och kroppens stressreaktion. Eng. catecholamine. Av katekol (kemisk struktur) + amin.
kateter: subst. (-n, pl. katetrar) rörformat, styvt eller böjligt instrument som förs in i en kroppshålighet eller kanal för att tömma, tillföra eller mäta (t.ex. urinkateter). Eng. catheter. Vardag. tunt rör som förs in i kroppen. Av gr. katheter, av kathienai = sända ner.
kateterisera: verb (-ar, -ade, -at) föra in en kateter (rör) i en kroppshålighet, t.ex. i urinblåsan. Eng. catheterise. Även kateterisering (subst.) = själva införandet. Se Kateter.
kattklössjuka: subst. (-n) infektion orsakad av bakterien Bartonella henselae, överförd via katts bett eller rivsår; ger feber och lymfkörtelsvullnad, ibland varbildning vid skadan. Eng. cat-scratch disease. Av katt + klös + sjuka. ICD-10: A28.1.
Katz ADL: subst. (eng.) Katz index; klassifikation av grundläggande ADL-funktion. Eng. Katz Index of Independence in Activities of Daily Living. Jfr Barthel Index.
kaudal: adj. (-t, -a) som är riktad mot eller belägen åt svansänden (nedåt på bålen). Sv. nedåtriktad. Eng. caudal. Motsats: kranial. Av lat. cauda = svans.
kausal: adj. (-t, -a) som gäller orsak och verkan; t.ex. kausal behandling = behandling riktad mot själva orsaken. Sv. orsaks-. Eng. causal. Av lat. causa = orsak.
kaustisk: adj. (-t, -a) frätande; om (oftast basiskt) ämne som skadar vävnad vid kontakt. Sv. frätande. Eng. caustic. Av gr. kaustikos = brännande.
kauter: subst. (-n, pl. kautrar) kirurgiskt instrument som med upphettad eller elektrisk spets bränner bort vävnad eller stillar blödning. Eng. cautery. Se Kauterisera. Av gr. kauter = brännjärn.
kauterisera: verb (-ar, -ade, -at) bränna vävnad (med värme, ström eller frätande/kylande medel) för att stilla blödning eller förstöra oönskad vävnad. Eng. cauterise. Även kauterisering/kauterisation (subst.) = själva ingreppet. Av gr. kauterion = brännjärn.
kavern: subst. (-en, pl. -er) patologiskt hålrum i ett organ, t.ex. i lungan efter vävnadssönderfall vid tuberkulos. Sv. hålrum. Eng. cavern, cavity. Även kavernös (adj.) = som innehåller eller bildar hålrum, t.ex. kavernöst hemangiom (blodkärlstumör med stora blodfyllda hålrum). Av lat. caverna = håla.
kavitet: subst. (-en, pl. -er) hålighet eller hålrum i kroppen, t.ex. bukhålan eller ett karieshål i en tand. Sv. hålrum. Eng. cavity. Av lat. cavitas, av cavus = ihålig.
KAWA: förk. Kawa-modellen; arbetsterapeutisk modell som använder floden (jap. kawa) som metafor för livssituation och aktivitet. Eng. Kawa model.
Kawasakis sjukdom: subst. akut febersjukdom hos små barn med kärlinflammation som kan skada hjärtats kranskärl. Eng. Kawasaki disease. ICD-10: M30.3. ICD-11: 4A44.5.
Kawasakis syndrom: subst. akut febersjukdom hos små barn (oftast 1–2 år) med utbredd inflammation i små och medelstora blodkärl (vaskulit); ger feber, hudutslag, ögoninflammation, spruckna läppar och svullna halslymfkörtlar och kan skada hjärtats kranskärl. Eng. Kawasaki disease. Efter den japanske barnläkaren Tomisaku Kawasaki. ICD-10: M30.3.
KBT: förk. kognitiv beteendeterapi; psykoterapiform inriktad på att förändra ogynnsamma tankemönster och beteenden. Eng. cognitive behavioural therapy (CBT).
keilit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i läpparna. Sv. läppinflammation. Eng. cheilitis. Av gr. cheilos = läpp + -itis. ICD-10: K13.0.
keilos: subst. (-en, pl. -er) sprickbildning och sår på läpparna och i mungiporna, ofta vid vitaminbrist. Eng. cheilosis. Av gr. cheilos = läpp + -osis. ICD-10: K13.0.
kelering: subst. (-en) kemisk inbindning av metalljoner i ringformade komplex; utnyttjas i läkemedel (kelatbildare) som binder och avlägsnar t.ex. överskott av järn eller tungmetaller. Eng. chelation. Av gr. chele = klo.
keloid: subst. (-en, pl. -er) godartad, frambuktande överväxt av ärrvävnad som breder ut sig utanför det ursprungliga såret. Sv. ärrsvulst. Eng. keloid. Av gr. kele = svulst + -oid = liknande.
kemoprofylax: subst. (-en) förebyggande av sjukdom med läkemedel, t.ex. malariatabletter inför en resa. Eng. chemoprophylaxis. Av kemo- (kemisk) + profylax = förebyggande.
kemoreceptor: subst. (-n, pl. -er) sinnescell som känner av kemiska förändringar (t.ex. syre- och koldioxidhalt eller pH) och skickar signaler till nervsystemet. Eng. chemoreceptor. Av kemo- + receptor.
kemos: subst. (-en) kraftig svullnad (ödem) i ögats bindhinna så att den buktar som en vall runt hornhinnan. Eng. chemosis. Av gr. cheme = gapande mussla.
kemotaxis: subst. riktad rörelse hos en cell eller mikroorganism mot eller bort från ett kemiskt ämne, t.ex. vita blodkroppar som lockas till en infektionshärd. Eng. chemotaxis. Av kemo- + gr. taxis = riktning.
kemoterapi: subst. (-n) behandling av cancer med cellhämmande läkemedel (cytostatika), som slår mot celler som delar sig snabbt. Sv. cytostatikabehandling. Vardag. cellgiftsbehandling. Eng. chemotherapy. Jfr Cytostatika, Cellgift.
keratin: subst. (-et) hornämne; sega, svårlösliga trådproteiner som bygger upp hudens hornlager, hår och naglar. Sv. hornämne. Eng. keratin. Av gr. keras = horn.
keratinisering: subst. (-en) förhorning; processen då hudceller fylls med keratin och bildar hornlager. Sv. förhorning. Eng. keratinisation. Se Keratin.
keratit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i ögats hornhinna. Sv. hornhinneinflammation. Eng. keratitis. Av gr. keras = horn + -itis. ICD-10: H16.
keratokonjunktivit: subst. (-en, pl. -er) samtidig inflammation i ögats hornhinna och bindhinna. Eng. keratoconjunctivitis. Av gr. keras = horn + konjunktiva + -itis. ICD-10: H16.2.
keratokonus: subst. (-en) ärftlig, långsamt fortskridande ögonsjukdom där hornhinnan blir tunnare och buktar ut konformat så att synen försämras; debuterar oftast i 20-årsåldern. Eng. keratoconus. Av gr. keras = horn + konos = kon. ICD-10: H18.6. ICD-11: 9A78.3.
keratolys: subst. (-en) avlossning eller upplösning av hudens hornlager. Eng. keratolysis. Av gr. keras = horn + lysis = upplösning.
keratolytikum: subst. (-et, pl. keratolytika) läkemedel som löser upp eller mjukar upp hudens hornlager, t.ex. salicylsyra mot förhårdnader. Eng. keratolytic. Se Keratolys.
keratopati: subst. (-n, pl. -er) icke-inflammatorisk sjukdom eller skada på hornhinnan. Eng. keratopathy. Av gr. keras = horn + pathos = lidande. ICD-10: H18.9.
Kernicterus: subst. (ty.) kärnikterus; hjärnskada hos nyfödda när högt okonjugerat bilirubin lagras in i hjärnans basala kärnor. Sv. kärnikterus. Eng. kernicterus. Av ty. Kern = kärna + lat. icterus = gulsot. Jfr Ikterus.
ketoacidos: subst. (-en, pl. -er) försurning av blodet (metabol acidos) orsakad av ökad bildning av sura ketonkroppar, t.ex. vid svår insulinbrist (diabetesketoacidos). Eng. ketoacidosis. Av keton + acidos = försurning. ICD-10: diabetesketoacidos E10.1–E14.1. ICD-11: 5A22.
Ketokonazol: subst. (-et) en av de tidiga bredspektrumazolerna mot svamp; numera mest i schampo p.g.a. leverbiverkningar oralt. Eng. ketoconazole. Av en ketongrupp + en antisvampazolstruktur.
ketonuri: subst. (-n) förekomst av ketonkroppar i urinen; tecken på fettförbränning vid t.ex. svält eller dåligt reglerad diabetes. Eng. ketonuria. Av keton + gr. ouron = urin.
Ketoprofen: subst. (-et) starkt inflammationsdämpande NSAID-preparat mot ledgångsreumatism. Eng. ketoprofen. Av en ketonbrygga mellan två fenylringar + propionsyra.
KFD: förk. (eng.) Kikuchi–Fujimotos sjukdom; godartad, självläkande lymfkörtelinflammation med feber, oftast hos yngre kvinnor. Eng. Kikuchi–Fujimoto disease.
kikhosta: subst. (-n) långdragen, mycket smittsam luftvägsinfektion orsakad av bakterien Bordetella pertussis, med svåra hostattacker och kippande, 'kikande' andetag. Eng. whooping cough. Lat. pertussis. Jfr Pertussis. ICD-10: A37. ICD-11: 1C12.
kinesiologi: subst. (-n) läran om kroppens rörelser och musklernas funktion (rörelselära); vetenskaplig grund inom bl.a. fysioterapi och arbetsterapi. Skiljs från tillämpad kinesiologi – en muskeltestningsmetod inom alternativmedicin som saknar vetenskapligt stöd. Eng. kinesiology. Av gr. kinesis = rörelse + logos = lära. Jfr Funktionell anatomi.
kinetisk: adj. (-t, -a) som rör eller orsakas av rörelse. Sv. rörelse-. Eng. kinetic. Av gr. kinesis = rörelse.
Kinin: subst. (-et) historiskt malariamedel; används även mot nattliga vadkramper. Eng. quinine. Ur kinaträdets bark, av quechuaordet kina = bark (dubbleringen quina-quina = "barkarnas bark").
kiropraktik: subst. (-en) manuell behandlingsmetod inriktad på leder och rygg, särskilt manipulation; legitimationsyrke i Sverige. Vetenskapligt stöd finns främst för viss behandling av ländryggssmärta, medan bredare hälsopåståenden saknar stöd. Eng. chiropractic. Av gr. cheir = hand + praktikos = som utför.
kirurgi: subst. (-n) operativ behandling; den gren av medicinen som behandlar sjukdomar och skador med operationer. Eng. surgery. Av grek. cheir = hand + ergon = arbete. Jfr Resektion.
Kirurgisk borr: subst. eldrivet borrverktyg för att borra i ben, t.ex. inför skruv- och implantatfixation. Eng. surgical drill.
Kirurgisk pincett: subst. (-en, pl. -er) pincett med taggar (tänder) för säkrare grepp om vävnad. Eng. toothed (surgical) forceps. Jfr anatomisk pincett.
Kirurgsax: subst. (-en, pl. -ar) sax för att klippa vävnad eller suturer under operation. Eng. surgical scissors. Jfr Metzenbaumsax, Mayo-sax.
klaffsjukdom: subst. (-en, pl. -ar) sjukdom i en av hjärtats klaffar med förträngning (stenos) eller läckage (insufficiens). Lat. vitium valvae cordis. Eng. valvular heart disease. ICD-10: icke-reumatisk I34–I39, reumatisk I05–I09. ICD-11: BB40–BB6Z.
klamydia: subst. (-n) vanlig sexuellt överförd bakterieinfektion (Chlamydia trachomatis), ofta symtomfri men kan ge flytning, sveda och nedsatt fertilitet. Lat. infectio chlamydialis. Eng. chlamydia. ICD-10: A55–A56 (genital A56).
Klassisk betingning: subst. inlärning där ett neutralt stimulus kopplas till en automatisk respons (Pavlov). Eng. classical conditioning. Jfr operant betingning.
klaudikation: subst. (-en) krampartad smärta i benets muskler vid gång på grund av otillräcklig blodförsörjning (claudicatio intermittens, fönstertittarsjuka). Eng. claudication. Vardag. bensmärta vid gång (fönstertittarsjuka). Av lat. claudicare = halta.
Klientcentrering: subst. (-en) arbetssätt där individens behov, mål och önskemål styr insatserna. Eng. client-centred practice. Jfr personcentrerad vård.
klimakteriebesvär: subst. (plural) symtom kring övergångsåldern (menopaus) till följd av sjunkande östrogen – värmevallningar, svettningar, sömnstörning, humörsvängningar och slemhinnebesvär. Eng. menopausal symptoms, climacteric. Av klimakterium = övergångsålder. ICD-10: N95.1.
klimakteriet: subst. övergångsåldern; perioden kring den sista menstruationen då äggstockarnas hormonproduktion avtar. Lat. climacterium. Sv. övergångsåldern. Eng. menopause. ICD-10: N95. ICD-11: GA30.
klimakterium: subst. (-et) övergångsåldern; den period då äggstockarnas hormonproduktion avtar och menstruationerna upphör. Sv. övergångsåldern. Eng. climacteric, menopause. Av gr. klimakter = steg på en stege (kritisk period).
Klinefelters syndrom: subst. kromosomavvikelse hos pojkar/män med en extra X-kromosom (47,XXY), med nedsatt testikelfunktion och ofta infertilitet. Eng. Klinefelter syndrome. ICD-10: Q98.0–Q98.4. ICD-11: LD50.1.
kliniker: subst. (-n, pl. -∅) läkare eller annan vårdpersonal som arbetar praktiskt med patienter, till skillnad från t.ex. en laboratorieforskare. Eng. clinician. Av gr. kline = säng (sjukbädd).
klinisk: adj. (-t, -a) som rör den direkta undersökningen och vården av patienter vid sjukbädden, t.ex. kliniska fynd. Eng. clinical. Av gr. kline = säng.
klinisk farmakologi: subst. laboratoriemedicinsk specialitet om läkemedels effekter och användning hos människa – dosering, interaktioner och läkemedelsanalys. Eng. clinical pharmacology.
klinisk fysiologi: subst. bild- och funktionsmedicinsk specialitet som mäter organens funktion, t.ex. hjärtats, lungornas och cirkulationens. Eng. clinical physiology.
klinisk genetik: subst. laboratoriemedicinsk specialitet om ärftliga sjukdomar – diagnostik, genetisk utredning och vägledning. Eng. clinical genetics.
klinisk immunologi: subst. laboratoriemedicinsk specialitet om immunsystemets sjukdomar och analyser; i svensk specialitetsindelning förenad med transfusionsmedicin. Eng. clinical immunology.
klinisk kemi: subst. laboratoriemedicinsk specialitet som analyserar kemiska ämnen i blod och andra kroppsvätskor för diagnostik. Eng. clinical chemistry.
klinisk mikrobiologi: subst. laboratoriemedicinsk specialitet som påvisar och analyserar sjukdomsframkallande mikroorganismer. Eng. clinical microbiology.
klinisk neurofysiologi: subst. specialitet som mäter nervsystemets och musklernas funktion med metoder som EEG och EMG. Eng. clinical neurophysiology.
klinisk nutrition: subst. läran om näringstillförsel och kostbehandling vid sjukdom, inklusive sond- och intravenös näring. Eng. clinical nutrition.
klinisk patologi: subst. laboratoriemedicinsk specialitet som ställer diagnos genom att undersöka vävnader och celler, inklusive obduktion. Eng. anatomical pathology.
klinisk psykologi: subst. den gren av psykologin som rör utredning och behandling av psykisk ohälsa. Eng. clinical psychology.
kliniskt signifikant: adj. om resultat som har verklig betydelse för patienten, till skillnad från enbart statistisk signifikans (ett resultat kan vara statistiskt säkerställt men ändå sakna praktisk nytta). Eng. clinically significant. Jfr Konfidensintervall.
KLL: förk. kronisk lymfatisk leukemi; långsamt förlöpande blodcancer med ansamling av mogna men funktionsodugliga lymfocyter. Eng. chronic lymphocytic leukaemia. ICD-10: C91.1.
kloasma: subst. symmetriska brunaktiga pigmentfläckar i ansiktet, ofta utlösta av graviditet eller p-piller (graviditetsmask). Sv. melasma. Eng. chloasma, melasma. Av gr. chloazein = bli grönaktig.
Klomipramin: subst. (-et) tricykliskt antidepressivt medel med särskild effekt vid tvångssyndrom (OCD). Eng. clomipramine. Av klor (tillagd kloratom) + imipramin (ursprungssubstansen). Jfr Imipramin.
Klonidin: subst. (-et) medel mot högt blodtryck och abstinens. Eng. clonidine. Av klor + imidazolidin (kemiska strukturled).
klonus: subst. (-en) ofrivilliga, snabbt upprepade muskelryckningar som utlöses när en muskel tänjs ut; tecken på skada i centrala motoriska banor. Eng. clonus. Av gr. klonos = häftig rörelse.
klorid: subst. (-en) negativt laddad elektrolyt (Cl⁻) som följer natrium och bidrar till vätske- och syra-bas-balansen. Eng. chloride (Cl). Referensvärde (vuxen): ca 98–110 mmol/L. Jfr Natrium, Elektrolyt.
Kloroform: subst. (-en) historiskt narkosmedel, känt från drottning Victorias förlossningar. Eng. chloroform. Av klor (grek. chloros = gulgrön) + formyl, av lat. formica = myra (kopplingen till myrsyra).
Klorpromazin: subst. (-et) det första antipsykotiska läkemedlet (neuroleptikum), mot schizofreni och psykos. Eng. chlorpromazine. Av klor + promazin (fenotiazinstruktur). Handelsnamnet Hibernal anspelar på lat. hibernus = vinterlig ("vintersömn").
klubbfingrar: subst. (plural) trumpinnefingrar; kolvformad uppdrivning av fingerändarna med ökad nagelvälvning, ses vid kroniska lung- och hjärtsjukdomar. Sv. trumpinnefingrar. Eng. clubbing, digital clubbing. Vardag. kolvformade fingertoppar.
klumpfot: subst. (-en, pl. -fötter) medfödd felställning av foten som vrids inåt och nedåt. Lat. pes equinovarus congenitus. Eng. clubfoot. ICD-10: Q66.0. ICD-11: LB98.0.
klusterhuvudvärk: subst. (-en) extremt intensiv, ensidig huvudvärk i attacker kring ögat, i perioder (kluster). Sv. Hortons huvudvärk. Eng. cluster headache. Jfr Hortons huvudvärk. ICD-10: G44.0. ICD-11: 8A81.
klusterrandomisering: subst. (-en) forskningsbegrepp: studieupplägg där hela grupper (t.ex. ett sjukhus eller en skola) – inte enskilda individer – lottas till samma behandling. Eng. cluster randomisation.
klåda: subst. (-n) obehaglig hudförnimmelse som ger lust att klia. Lat. pruritus. Eng. itch. ICD-10: L29. ICD-11: EC90.
KML: förk. kronisk myeloisk leukemi; blodcancer i den myeloiska cellinjen, kopplad till den så kallade Philadelphiakromosomen. Eng. chronic myeloid leukaemia. ICD-10: C92.1.
knäartros: subst. (-en, pl. -er) förslitning av ledbrosket i knäleden. Lat. gonarthrosis. Eng. knee osteoarthritis. Jfr artros. ICD-10: M17. ICD-11: FA01.
koagel: subst. (-let, pl. koagler) levrat blod; den halvfasta klump (blodkaka) som bildas när blod koagulerar. Sv. blodklump, blodlever. Eng. clot, coagulum. Vardag. blodklump. Av lat. coagulum = ystämne.
koagulas: subst. (-et) enzym (bl.a. hos stafylokocker) som utlöser koagulation genom att omvandla protrombin till trombin; används för att artbestämma bakterier. Eng. coagulase. Se Koagulation.
koagulation: subst. (-en, pl. -er) blodlevring; kedja av reaktioner som omvandlar flytande blod till en geléartad propp och stoppar blödning. Sv. blodlevring. Eng. coagulation. Vardag. att blodet stelnar. Av lat. coagulare = få att stelna.
koagulationsfaktor: subst. (-en, pl. -er) ett av de proteiner i blodet som i en kaskad samverkar för att åstadkomma blodlevring; brist (t.ex. på faktor VIII) ger blödarsjuka. Eng. coagulation factor, clotting factor. Se Koagulation.
koagulationstid: subst. (-en, pl. -er) den tid det tar för ett blodprov att levra sig; mått på blodets levringsförmåga. Eng. coagulation time, clotting time. Se Koagulation.
koagulera: verb (-ar, -ade, -at) levra sig; om blod (eller annan vätska) som övergår från flytande till halvfast form. Sv. levra sig. Eng. coagulate. Se Koagulation.
koagulopati: subst. (-n, pl. -er) rubbning i blodets förmåga att levra sig – antingen ökad blödningsbenägenhet eller ökad benägenhet för blodproppar. Eng. coagulopathy. Av koagulation + gr. pathos = lidande.
koarktation: subst. (-en, pl. -er) medfödd, lokal förträngning av ett blodkärl. Sv. förträngning. Eng. coarctation. Av lat. coarctare = tränga ihop. Se Koarktation av aorta.
koarktation av aorta: subst. medfödd förträngning av stora kroppspulsådern (aorta), oftast strax efter aortabågen; ger högt blodtryck i överkroppen och svaga pulsar i benen. Eng. coarctation of the aorta. Se Koarktation.
kobalamin: subst. (-et) vitamin B12; behövs för blodbildning och nervsystemets funktion, brist ger bl.a. makrocytär anemi och neurologiska symtom. Eng. cobalamin, vitamin B12. Referensvärde (vuxen): ca 145–569 pmol/L. Jfr Folat, Homocystein, Metylmalonat, Anemi.
koccygektomi: subst. (-n, pl. -er) operativt borttagande av svanskotan (svansbenet). Eng. coccygectomy. Av gr. kokkyx = gök/svanskota + ektomi = bortskärande. Se Coccyx.
Kocher-peang: subst. (-en, pl. -ar) kraftig peang med taggar (tänder) för fast grepp i vävnad. Eng. Kocher forceps. Jfr peang.
Kodein: subst. (-et) hostdämpande och milt smärtstillande medel (omvandlas till morfin i kroppen). Eng. codeine. Av grek. kodeia = vallmohuvud.
Koebners fenomen: subst. uppkomst av en hudsjukdoms typiska utslag i hud som utsatts för skada (t.ex. rivmärken); ses bl.a. vid psoriasis och lichen ruber. Eng. Koebner phenomenon. Efter den tyske hudläkaren Heinrich Köbner (1838–1904).
koenzym: subst. (-et, pl. -er) liten icke-proteinmolekyl (ofta vitaminbaserad) som ett enzym behöver för att fungera. Eng. coenzyme. Av ko- (med-) + enzym.
Kognition: subst. (-en) de mentala processer som används för att tänka, lära, minnas och lösa problem. Eng. cognition.
kognitiv: adj. (-t, -a) som rör kognition – de tankefunktioner med vilka vi varseblir, minns, resonerar, löser problem och riktar uppmärksamhet. Eng. cognitive. Av lat. cognoscere = lära känna.
Kognitiv bias: subst. systematiskt tankefel som påverkar hur information tolkas och bedöms. Eng. cognitive bias.
Kognitiv dissonans: subst. psykologiskt obehag som uppstår när tankar, värderingar eller beteenden står i konflikt. Eng. cognitive dissonance.
Kognitiv omstrukturering: subst. metod för att identifiera och förändra negativa eller felaktiga tankemönster. Eng. cognitive restructuring. Jfr KBT.
kognitiv psykologi: subst. den gren av psykologin som studerar tankeprocesser som uppmärksamhet, minne, språk och problemlösning. Eng. cognitive psychology.
Kognitiv svikt: subst. nedsättning av en eller flera kognitiva funktioner, t.ex. minne eller uppmärksamhet. Eng. cognitive impairment. Jfr kognition, demens.
Kognitivt hjälpmedel: subst. hjälpmedel som stödjer minne, planering eller tidsuppfattning. Eng. cognitive assistive device. Jfr hjälpmedel.
koilonyki: subst. (-n) skednaglar; onormalt konkav (inåtbuktande) form på finger- eller tånaglar i stället för normalt välvd, ses bl.a. vid järnbrist. Sv. skednaglar. Eng. koilonychia, spoon nails. Av gr. koilos = ihålig + onyx = nagel.
Kokain: subst. (-et) historiskt det första effektiva lokalbedövningsmedlet (öga, tänder). Eng. cocaine. Av kokabusken, av quechua/aymara kuka.
koklea: subst. (-n) hörselsnäckan; den snäckformade delen av innerörats benlabyrint som omvandlar ljud till nervsignaler. Sv. snäckan, hörselsnäckan. Eng. cochlea. Av lat./gr. cochlea = snäcka.
Koksaltlösning: subst. (-en, pl. -ar) steril fysiologisk natriumkloridlösning (0,9 %) för spolning och sköljning. Eng. saline solution.
KOL: förk. kroniskt obstruktiv lungsjukdom; bestående luftvägsobstruktion med kronisk bronkit och/eller emfysem, vanligen orsakad av rökning. Eng. chronic obstructive pulmonary disease (COPD). Vardag. kronisk lungsjukdom med trånga luftrör, ofta av rökning. ICD-10: J44 (J44.9 ospecificerad). ICD-11: CA22.
kolangiografi: subst. (-n, pl. -er) röntgenundersökning av gallvägarna (och levern) med kontrastmedel. Eng. cholangiography. Av gr. chole = galla + angeion = kärl + -grafi.
kolangiom: subst. (-et, pl. -∅) tumör utgången från gallgångarnas epitel. Eng. cholangioma. Av gr. chole = galla + angeion = kärl + -om = tumör. ICD-10: D13.4.
kolangiopankreatikografi: subst. (-n, pl. -er) ERCP; röntgenundersökning av gallgång och bukspottkörtelns utförsgång där ett endoskop förs ner till tolvfingertarmen och kontrastmedel sprutas in. Eng. cholangiopancreatography (ERCP). Av gr. chole = galla + pankreas + -grafi.
kolangit: subst. (-en) inflammation/infektion i gallgångarna, ofta vid gallgångsstopp. Lat. cholangitis. Eng. cholangitis. ICD-10: K83.0. ICD-11: DC15.
koldioxid: subst. (-en) gasformig restprodukt (CO₂) från cellernas ämnesomsättning som transporteras med blodet till lungorna och andas ut; halten i blodet påverkar både andningsdriften och blodets pH. Eng. carbon dioxide. Jfr Hyperkapni, Kemoreceptor, Bikarbonat.
kolecystektomi: subst. (-n, pl. -er) operativt borttagande av gallblåsan. Eng. cholecystectomy. Vardag. operation där gallblåsan tas bort. Även kolecystektomera (verb) = att operativt avlägsna gallblåsan. Av gr. chole = galla + kystis = blåsa + ektomi = bortskärande.
kolecystit: subst. (-en) inflammation i gallblåsan, oftast orsakad av gallsten. Lat. cholecystitis. Sv. gallblåseinflammation. Eng. cholecystitis. ICD-10: K81. ICD-11: DC12.
kolecystolitiasis: subst. gallsten belägen i själva gallblåsan eller dess utlopp. Eng. cholecystolithiasis. Av gr. chole = galla + kystis = blåsa + lithos = sten. Jfr Kolelitiasis, Choledocholitiasis.
kolektomi: subst. (-n, pl. -er) operativt borttagande av hela eller delar av tjocktarmen. Eng. colectomy. Även kolektomera (verb) = att operativt avlägsna tjocktarmen. Av gr. kolon = tjocktarm + ektomi = bortskärande.
kolelitiasis: subst. gallstenssjukdom; förekomst av gallstenar, oftast i gallblåsan. Sv. gallsten. Eng. cholelithiasis. Av gr. chole = galla + lithos = sten + -iasis. Jfr Kolecystolitiasis.
kolera: subst. (-n) akut, mycket smittsam tarminfektion orsakad av bakterien Vibrio cholerae, med kraftiga vattniga diarréer och snabb uttorkning; sprids via förorenat vatten. Eng. cholera. Lat. cholera. Jfr Cholera, Cholera nostras. ICD-10: A00. ICD-11: 1A00.
kolesteatom: subst. (-et, pl. -∅) inkapslad ansamling av förhornade hudceller i mellanörat, oftast som komplikation till kronisk öroninflammation; växer destruktivt och kan skada hörselbenen. Eng. cholesteatoma. Av kolesterol + gr. -om (historiskt missvisande namngiven som tumör). ICD-10: H71.
kolesterol: subst. (-et) fettliknande ämne (sterol) som är byggsten i cellmembran och utgångspunkt för gallsyror och hormoner; höga blodnivåer ökar risken för åderförfettning. Eng. cholesterol (total cholesterol, TC). Av gr. chole = galla + stereos = fast + -ol. Referensvärde: totalkolesterol stiger med åldern (ca 2,9–6,9 mmol/L hos yngre vuxna); önskvärd nivå brukar anges < 5,0 mmol/L. Jfr HDL, LDL, Triglycerider.
kolik: subst. (-en, pl. -er) anfallsvis, intensiv krampsmärta från ett ihåligt bukorgan, t.ex. tarm, gallvägar eller urinledare. Eng. colic. Av gr. kolikos, av kolon = tjocktarm.
kolinerg: adj. (-t, -a) som förmedlas av eller svarar på signalsubstansen acetylkolin (t.ex. kolinerga nervtrådar). Eng. cholinergic. Av acetylkolin + gr. ergon = verkan.
kollagen: subst. (-et, pl. -er) det vanligaste strukturproteinet i kroppens bindväv; ger draghållfasthet åt hud, senor, ben och brosk. Eng. collagen. Av gr. kolla = lim + -gen = bildande.
kollagenos: subst. (-en, pl. -er) samlingsnamn för autoimmuna systemsjukdomar med inflammation i bindväv, t.ex. SLE och sklerodermi. Sv. bindvävssjukdom. Eng. collagenosis, connective tissue disease. Av kollagen + -osis. ICD-10: M35.9.
kollaps: subst. (-en, pl. -er) plötsligt sammanbrott – av kroppsfunktioner (svimning, cirkulationssvikt) eller av en struktur (t.ex. lungkollaps). Sv. sammanbrott. Eng. collapse. Av lat. collabi = falla samman.
kollateral: adj. (-t, -a) sidoställd; som ligger eller löper vid sidan av, t.ex. ett blodkärl parallellt med ett annat. Eng. collateral. Av lat. com- = med + latus = sida. Se Kollateralkretslopp.
kollateralkretslopp: subst. (-et, pl. -∅) ny, kringgående blodförsörjning som bildas när små sidokärl vidgas och tar över sedan en artär blivit tilltäppt. Eng. collateral circulation. Se Kollateral.
kolloid: subst./adj. (-en, pl. -er) geléartad; (1) blandning där mycket små partiklar är jämnt utspridda i ett medium, (2) den geléartade lagringsformen av hormon i sköldkörtelns folliklar. Eng. colloid. Av gr. kolla = lim + -oid = liknande.
kolon descendens: subst. nedåtgående tjocktarm; den del av tjocktarmen som löper nedåt längs bukens vänstra sida. Eng. descending colon. Se Colon.
koloncancer: subst. (-n) cancer i tjocktarmen. Lat. carcinoma coli. Sv. tjocktarmscancer. Eng. colon cancer. ICD-10: C18. ICD-11: 2B90.
kolonflora: subst. (-n) tjocktarmsflora; de bakterier som normalt lever i tjocktarmen. Sv. tarmflora. Eng. colonic flora. Se Colon.
koloproktektomi: subst. (-n, pl. -er) operativt borttagande av både tjocktarm och ändtarm. Eng. coloproctectomy. Av gr. kolon = tjocktarm + proktos = ändtarm + ektomi.
kolorektal: adj. (-t, -a) som avser tjocktarm och ändtarm tillsammans. Eng. colorectal. Av kolon + lat. rectum = ändtarm.
kolorektalcancer: subst. (-n) cancer i tjocktarm eller ändtarm; en av de vanligaste cancerformerna. Sv. tjock- och ändtarmscancer. Eng. colorectal cancer. Se Kolorektal. ICD-10: tjocktarm C18, ändtarm C20 (C18–C20).
kolostomi: subst. (-n, pl. -er) konstgjord öppning (stomi) där tjocktarmen leds ut genom bukväggen för tömning i en påse. Eng. colostomy. Av gr. kolon + stoma = mun, öppning.
kolostrum: subst. råmjölk; den första, antikroppsrika bröstmjölken som bildas de första dagarna efter förlossningen. Sv. råmjölk. Eng. colostrum. Av lat. colostrum.
kolpit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i slidan. Sv. slidkatarr, vaginit. Eng. colpitis, vaginitis. Av gr. kolpos = sköte, slida + -itis. ICD-10: N76.0.
kolposkop: subst. (-et, pl. -∅) förstorande kikarinstrument som används för att undersöka slidan och livmoderhalsen, t.ex. vid cellförändringar. Eng. colposcope. Av gr. kolpos = slida + skopein = betrakta.
koma: subst. (-t) djup, ej väckbar medvetslöshet. Sv. medvetslöshet. Eng. coma. Vardag. djup medvetslöshet. Även komatös (adj.) = som befinner sig i koma, djupt medvetslös. Av gr. koma = djup sömn. ICD-10: R40.2.
kommensal: subst. (-en, pl. -er; även adj.) organism som lever på eller i en värd och drar nytta av den utan att skada den, t.ex. delar av kroppens normalflora. Eng. commensal. Av lat. com- = med + mensa = bord (bordsgäst).
komminut: adj. (-∅, -a) splittrad i flera bitar; komminut fraktur = benbrott med flera lösa benfragment (splitterfraktur). Eng. comminuted. Av lat. comminuere = krossa.
kommissur: subst. (-en, pl. -er) förbindelse som förenar två anatomiska strukturer, t.ex. nervbanorna mellan hjärnhalvorna eller mungipornas hörn. Eng. commissure. Av lat. commissura = fog.
kommunikant: subst. (-en, pl. -er; även adj.) förbindande ven på benet (vena communicans) som länkar det ytliga vensystemet med det djupa. Eng. communicating vein, perforator. Av lat. communicare = förbinda.
komorbid: adj. (-t, -a) som föreligger samtidigt med en annan sjukdom. Eng. comorbid. Se Komorbiditet.
komorbiditet: subst. (-en) samsjuklighet; förekomst av en eller flera ytterligare sjukdomar samtidigt med en grundsjukdom. Sv. samsjuklighet. Eng. comorbidity. Av lat. com- = med + morbus = sjukdom.
komparativ: adj. (-t, -a) jämförande; som bygger på jämförelse, t.ex. en komparativ studie. Sv. jämförande. Eng. comparative. Av lat. comparare = jämföra.
kompartmentsyndrom: subst. (-et, pl. -∅) tillstånd där ökat tryck i ett muskelfack med oeftergivliga bindvävsväggar stryper blodcirkulationen och skadar muskler och nerver. Eng. compartment syndrome. Av eng. compartment = fack + syndrom. ICD-10: T79.6 (traumatiskt).
kompatibel: adj. (-t, pl. -bla) förenlig; som går att kombinera utan skadlig reaktion, t.ex. blod som kan ges till en viss mottagare. Sv. förenlig. Eng. compatible. Motsats: inkompatibel. Av lat. compati = lida med.
kompatibilitet: subst. (-en) förenlighet; egenskapen att två saker kan kombineras utan skadlig reaktion, t.ex. mellan blodgrupper. Sv. förenlighet. Eng. compatibility. Se Kompatibel.
kompensation: subst. (-en, pl. -er) utjämning; kroppens eller ett organs förmåga att uppväga en störning eller brist, t.ex. att hjärtat ökar slagfrekvensen vid blodförlust. Eng. compensation. Motsats: dekompensation. Av lat. compensare = väga upp.
kompetitiv: adj. (-t, -a) konkurrerande; som verkar genom konkurrens om samma bindningsställe, t.ex. en kompetitiv hämmare som tävlar med ett ämne om ett enzym. Eng. competitive. Av lat. competere = tävla.
komplement: subst. (-et, pl. -∅) grupp blodplasmaproteiner (komplementsystemet) som samverkar i immunförsvaret och förstärker antikropparnas förmåga att oskadliggöra mikrober. Eng. complement. Av lat. complementum = komplettering.
komplementär: adj. (-t, -a) kompletterande; som fyller ut eller utgör motstycke till något annat. Sv. kompletterande. Eng. complementary. Av lat. complementum = komplettering.
komplex: adj./subst. (-t, -a; -et, pl. -∅) (1, adj.) sammansatt, invecklad. (2, subst.) enhet av flera sammankopplade delar, t.ex. ett immunkomplex eller QRS-komplexet i EKG. Eng. complex. Av lat. complexus = sammanflätad.
Komplext PTSD: subst. långvarigt traumarelaterat tillstånd efter upprepade eller utdragna trauman, med bl.a. störd känsloreglering och negativ självbild. Eng. complex PTSD. Jfr PTSD.
komponent: subst. (-en, pl. -er) beståndsdel; del som tillsammans med andra bygger upp en helhet. Sv. beståndsdel. Eng. component. Av lat. componere = sätta samman.
Kompress: subst. (-en, pl. -er) absorberande tygkudde för att täcka, rengöra eller trycka mot sår. Eng. gauze swab/compress.
kompressionsbrott: subst. (-et, pl. -∅) benbrott där benet pressats ihop, typiskt en hopsjunken ryggkota. Sv. kompressionsfraktur. Eng. compression fracture. Se Kompressionsfraktur.
kompressionsfraktur: subst. (-en, pl. -er) benbrott där benet pressats samman, oftast i en ryggkota som sjunker ihop, t.ex. vid benskörhet. Sv. kompressionsbrott. Eng. compression fracture. Av kompression + fraktur. ICD-10: kotkompression (osteoporos M80; traumatisk S22/S32).
kompulsion: subst. (-en, pl. -er) tvångshandling; återkommande beteende som personen känner sig tvingad att utföra för att lindra ångest, t.ex. vid tvångssyndrom. Sv. tvångshandling. Eng. compulsion. Av lat. compellere = tvinga.
Koncentration: subst. (-en) förmågan att hålla kvar uppmärksamheten på en uppgift under längre tid. Eng. concentration.
kondition: subst. (-en) (1) Allmänt tillstånd eller form. (2) Kroppens uthållighet och syreupptagningsförmåga. Eng. condition; fitness. Av lat. condicio = tillstånd.
kondrit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i brosk. Sv. broskinflammation. Eng. chondritis. Av gr. chondros = brosk + -itis. ICD-10: M94.8 (recidiverande polykondrit M94.1).
kondrolys: subst. (-en) nedbrytning eller upplösning av brosk (brosknekros), t.ex. i en led. Eng. chondrolysis. Av gr. chondros = brosk + lysis = upplösning.
konduktion: subst. (-en, pl. -er) ledning; överföring av t.ex. värme eller elektriska impulser genom direkt kontakt, t.ex. impulsledningen i hjärtat. Sv. ledning. Eng. conduction. Av lat. conducere = leda.
kondyl: subst. (-en, pl. -er) ledknöl; den runda, konvexa ledytan i änden av ett rörben, t.ex. vid knä eller armbåge. Eng. condyle. Av gr. kondylos = knoge.
kondylled: subst. (-en, pl. -er) ellipsoidled; äggformat ledhuvud i en motsvarande grop som tillåter rörelse i två plan, t.ex. handleden. Eng. condyloid joint.
kondylom: subst. (-et, pl. -∅) könsvårta; vårtliknande utväxt på könsorgan eller i analområdet orsakad av humant papillomvirus (HPV). Sv. könsvårta. Eng. condyloma. Av gr. kondyloma = knöl. ICD-10: A63.0 (HPV). ICD-11: 1A95.
Konfabulation: subst. (-en, pl. -er) omedvetet skapande av felaktiga minnen för att fylla luckor i minnet, ses bl.a. vid Korsakoffs syndrom. Eng. confabulation.
konfidensintervall: subst. (-et, pl. -∅) statistik: osäkerhetsintervall som anger inom vilket spann det sanna värdet sannolikt ligger; vid 95 % konfidensgrad väntas värdet rymmas i intervallet i 19 fall av 20. Brett intervall = osäkert resultat, snävt = säkrare. Sv. konfidensintervall (CI). Eng. confidence interval.
konfusion: subst. (-en, pl. -er) förvirring; tillstånd med nedsatt klarhet i tänkande, orientering och uppmärksamhet (akut konfusion = delirium). Sv. förvirring. Eng. confusion. Av lat. confundere = blanda samman. ICD-10: akut förvirring F05 (R41.0).
kongenital: adj. (-t, -a) medfödd; som finns redan vid födelsen. Sv. medfödd. Eng. congenital. Av lat. congenitus = medfödd.
kongestiv: adj. (-t, -a) som beror på eller kännetecknas av blodstockning (lokalt ökad blodmängd), t.ex. kongestiv hjärtsvikt. Eng. congestive. Även kongestion (subst.) = blodstockning, ansamling av blod eller vätska. Av lat. congerere = hopa.
konisera: verb (-ar, -ade, -at) operativt avlägsna en konformad bit av livmoderhalsen, oftast på grund av cellförändringar. Eng. cone biopsy, conisation. Även konisering/konisation (subst.) = själva ingreppet. Av lat. conus = kon.
konisering: subst. (-en, pl. -ar) ingrepp där en konformad bit av livmodertappen skärs bort vid cellförändringar eller för diagnostik. Eng. conisation. Jfr Cervix.
konjunktivit: subst. (-en) inflammation i ögats bindehinna, med rött, kliande och rinnande öga. Lat. conjunctivitis. Sv. ögoninflammation. Eng. conjunctivitis. ICD-10: H10. ICD-11: 9A60.
konstipation: subst. (-en) förstoppning; trög och försvårad tarmtömning. Sv. förstoppning. Eng. constipation. Av lat. constipare = packa ihop.
kontakteksem: subst. (-et, pl. -∅) eksem som uppstår där huden varit i kontakt med ett irriterande eller allergiframkallande ämne. Lat. dermatitis contacta. Eng. contact dermatitis. Jfr eksem. ICD-10: allergiskt L23, irritativt L24.
kontaktsjuksköterska: subst. (-n, pl. -or) namngiven sjuksköterska som är patientens fasta kontakt genom vården och samordnar insatser, särskilt inom cancervården. Sv. KSSK. Eng. contact nurse. Jfr KSSK, Fast vårdkontakt.
kontinens: subst. (-en) förmågan att medvetet hålla kvar och kontrollerat tömma urin och avföring. Eng. continence.
kontraindikation: subst. (-en, pl. -er) omständighet som talar mot en viss behandling eller åtgärd. En absolut kontraindikation utesluter behandlingen helt; vid en relativ måste nyttan vägas mot risken. Eng. contraindication. Motsats: indikation. Av lat. contra = mot + indicare = påvisa.
kontralateral: adj. (-t, -a) som rör eller ligger på motsatt sida av kroppen (motsats: ipsilateral). Eng. contralateral. Av lat. contra = mot + latus = sida.
kontrollerad studie: subst. forskningsbegrepp: studie där en behandlingsgrupp jämförs med en kontrollgrupp som får annan eller ingen behandling (t.ex. placebo). Eng. controlled study. Jfr Konfidensintervall.
konvalescens: subst. (-en) tillfrisknande; återhämtningsfasen efter en sjukdom eller operation. Sv. tillfrisknande. Eng. convalescence. Av lat. convalescere = tillfriskna.
konvulsion: subst. (-en, pl. -er) kramp; ofrivilliga, kraftiga muskelsammandragningar, t.ex. vid ett epileptiskt anfall. Sv. kramp. Eng. convulsion. Av lat. convellere = rycka loss. ICD-10: R56.8.
korsbandsskada: subst. (-n) bristning eller ruptur av ett korsband i knäleden. Lat. ruptura ligamenti cruciati. Eng. cruciate ligament injury. ICD-10: S83.5. ICD-11: NC93.3.
kortisol: subst. (-et) hydrokortison; livsnödvändigt stresshormon (glukokortikoid) från binjurebarken som höjer blodsockret och dämpar inflammation; utsöndras med dygnsrytm. Eng. cortisol. Jfr Kortison, Glukokortikoid, Binjurebark.
kortison: subst. (-et) glukokortikoid (binjurebarkhormon) och samlingsbenämning för kortisonläkemedel som dämpar inflammation och immunförsvar. Eng. cortisone. Vardag. inflammationsdämpande binjurebarkhormon och läkemedel. Av lat. cortex = bark.
Korttidsminne: subst. (-t) förmågan att hålla kvar information under en kort tidsperiod. Eng. short-term memory. Jfr arbetsminne, långtidsminne.
Kortvarig psykos: subst. psykos som varar kort tid och ofta utlöses av stress. Eng. brief psychotic disorder. Jfr psykos.
kotkompression: subst. (-en, pl. -er) ihoptryckning av en ryggkota, ofta vid benskörhet eller trauma. Lat. fractura compressiva vertebrae. Eng. vertebral compression fracture. ICD-10: osteoporotisk M80, traumatisk S22.0/S32.0.
koxalgi: subst. (-n, pl. -er) smärta i höftleden. Sv. höftledssmärta. Eng. coxalgia. Av lat. coxa = höft + gr. algos = smärta.
koxartros: subst. (-en, pl. -er) artros (broskförslitning) i höftleden. Sv. höftledsartros. Eng. coxarthrosis. Av lat. coxa = höft + artros.
koxit: subst. (-en, pl. -er) inflammation i höftleden. Sv. höftledsinflammation. Eng. coxitis. Av lat. coxa = höft + -itis. ICD-10: höftledsinflammation M13.9.
Krea: förk. kreatinin; blodprov som speglar njurfunktionen. Eng. creatinine (Cr). Referensvärde (vuxen): kvinnor ca 45–90 µmol/L, män ca 60–105 µmol/L. Se Kreatinin.
kreatinin: subst. (-et) nedbrytningsprodukt från musklernas energiomsättning som utsöndras via njurarna; blodets kreatinin används som mått på njurfunktionen. Eng. creatinine (Cr). Förkortning: Krea. Referensvärde (vuxen): kvinnor ca 45–90 µmol/L, män ca 60–105 µmol/L; stiger vid nedsatt njurfunktion. Jfr eGFR, GFR, Cystatin C.
Krisreaktion: subst. (-en, pl. -er) normal psykologisk reaktion på en svår eller omvälvande händelse. Eng. crisis reaction.
kristallsjuka: subst. (-n) godartad lägesyrsel (BPPV); yrsel vid huvudrörelser av lösa kristaller i båggångarna. Eng. benign paroxysmal positional vertigo. Jfr godartad lägesyrsel. ICD-10: H81.1.
kronisk njursvikt: subst. långsamt fortskridande, bestående nedsättning av njurfunktionen (stadieindelas efter GFR), som i slutskedet kräver dialys eller transplantation. Eng. chronic kidney disease (CKD). Jfr akut njursvikt. ICD-10: N18 (N18.5 stadium 5).
Kroppsdysmorfi: subst. (-n) överdriven upptagenhet av upplevda eller obefintliga defekter i utseendet (dysmorfofobi). Eng. body dysmorphic disorder. Jfr BDD.
kroppstemperatur: subst. (-en, pl. -er) kroppens inre temperatur, normalt omkring 37 °C hos en vuxen i vila och med en dygnsvariation på ungefär en grad; lägst tidig morgon och högst sen eftermiddag. Eng. body temperature. Jfr Feber, Hypotermi, Subfebril.
Kroppsuppfattning: subst. (-en) hur en person upplever och värderar sin egen kropp. Eng. body image.
krupp: subst. (-en) skällande hosta och andningsbesvär av svullnad i struphuvudet hos barn. Sv. pseudokrupp. Eng. croup. Jfr pseudokrupp. ICD-10: J05.0.
kryptorkism: subst. (-en) tillstånd där den ena eller båda testiklarna inte vandrat ner i pungen under fosterutvecklingen. Sv. testikelretention, retentio testis. Eng. cryptorchidism. Vardag. testikel som inte kommit ner i pungen. Av gr. kryptos = dold + orchis = testikel. ICD-10: Q53. ICD-11: LB97.
KSH97-P: förk. Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997, primärvård; den förenklade diagnoskodlistan anpassad för primärvården. Jfr ICD-10-SE.
KSSK: förk. kontaktsjuksköterska; patientens fasta kontakt och samordnare i vården. Eng. contact nurse. Jfr Kontaktsjuksköterska.
kvalitetsregister: subst. (-ret, pl. -∅) nationellt register som samlar uppgifter om vård och behandling för en diagnos eller åtgärd, för att följa upp och förbättra kvaliteten. Eng. quality register. Jfr INCA.
KVÅ: förk. Klassifikation av vårdåtgärder; Socialstyrelsens kodverk för att registrera medicinska och kirurgiska åtgärder. Jfr ICD-10-SE.
kyfos: subst. (-en) ökad bakåtkrökning av ryggraden (kutrygg). Lat. kyphosis. Eng. kyphosis. ICD-10: M40.0–M40.2 (medfödd Q76.4). ICD-11: FA71.
kyphosis: subst. dorsalt konvex krökning av ryggraden; överdrivna bakåtkrökning, puckelrygg. Sv. kyfos, puckelrygg. Eng. kyphosis. Vardag. puckelrygg. Av grek. kyphos = puckel, böjd.
kyphosis sacralis: subst. korskyfos; den bakåtkonvexa krökningen i korsbensdelen. Eng. sacral kyphosis. Av grek. kyphos = böjd + lat. sacrum = korsben.
kyphosis thoracica: subst. bröstkyfos; ryggradens normala bakåtkonvexa krökning i bröstdelen. Sv. bröstkyfos. Eng. thoracic kyphosis. Av grek. kyphos = böjd, kutryggig + thorax = bröstkorg.
käkläsa: subst. (-n) svårighet att gapa på grund av kramp i tuggmusklerna. Sv. trismus. Eng. trismus, lockjaw. Vardag. käkarna går inte att öppna. Av käke + läsa (= låsa).
känselbortfall: subst. (-et) bortfall av känsel (sensorik) i ett hud- eller kroppsområde, t.ex. vid nerv- eller ryggmärgsskada. Eng. sensory loss.
kärlkirurgi: subst. (-n) kirurgisk specialitet för sjukdomar i blodkärlen utanför hjärta och hjärna. Eng. vascular surgery.
kärlkramp: subst. (-en) tryckande bröstsmärta vid ansträngning på grund av otillräcklig syretillförsel till hjärtmuskeln. Lat. angina pectoris. Sv. angina pectoris. Eng. angina. Jfr angina pectoris. ICD-10: I20. ICD-11: BA40.
köldskada: subst. (-n) vävnadsskada orsakad av kyla, lokal (förfrysning) eller generell (nedkylning). Eng. cold injury. Jfr förfrysning. ICD-10: T33–T35 (nedkylning T68).

Sök i ordlistan